Det finns spelupplevelser som är så omtumlande att de etsar sig fast, till synes för all framtid. Ofta handlar det om klockrena mästerverk som definierat sin genre genom sin blotta briljans. Andra gånger om förbluffande usla spel, eller titlar som kvalitetsmässigt landar någonstans mittemellan, men är tillräckligt unika för att minnet aldrig ska suddas ut. Om dessa spel skulle jag kunna skriva en läsvärd recension idag, även om det gått fem, tio, eller tjugo år. Dungeon Siege III kan jag troligen inte recensera ens nästa månad.

Det kan låta som upptakten till en enorm sågning att säga att spelet i fråga är så identitetslöst att det knappt lär lämna några bestående intryck alls. Men upplevelsen i sig kan faktiskt vara riktigt angenäm så länge den varar, även om man bara släpper och går vidare när draken dödats och flickan räddats. Lite så fungerar Dungeon Siege III. Ibland.

Jag är till en början riktigt sugen på att gå ut på äventyrandets stigar, iklädd mina finaste trollknackarstövlar. Men först måste jag välja någon av de fyra hjältarna. Jag kan dels välja någon av de ganska träiga herrarna, där den äldre kan skryta med vissa magiska färdigheter, medan den yngre talangen hellre viftar med sitt bredsvärd. Dels finns två kvinnor som är något mer färgstarka i sin komposition; häxan som älskar gevär och den övernaturliga varelsen som antar en brinnande skepnad då hon känner för det. Så jag valde trollkarlen.

Inte helt otippat har jag redan glömt vad han heter, men vi kan kalla honom Reidar - ett namn så gott som något. Reidars äventyr handlar inledningsvis om att hitta andra som i likhet med honom är ättlingar till den ärofyllda Tionde Legionen, som nära nog utplånats av storskurken Jayne Kassinder. Glädjande nog för den med beslutsångest så dyker de tre karaktärer som ratades till förmån för Reidar upp under äventyrets gång, och slåss sida vid sida med vår hjälte. Men bara en åt gången - ondskan måste ju ges en chans.

Lyckligtvis växer även karaktärerna på avbytarbänken sig mäktigare i takt med att Reidar gör det, så den som tar sig an äventyret utan mänskliga vänners hjälp kan byta fritt mellan olika kompanjoner och ha fullständig koll på vilka förmågor de lär sig och specialiserar sig i. En liten bieffekt av det är möjligen att omspelsvärdet sänks något av att ha god koll på samtliga fyra karaktärer efter endast en genomspelning.

Just systemet för karaktärsutveckling är förresten ganska smart. Alla hjältar har möjlighet att lära sig totalt nio specialförmågor, varav huvudkaraktären har två från start. Dessa tekniker går det sedan att fördjupa sig ytterligare i, via ett intrikat system där alla förmågor har två olika inriktningar, som antingen kombineras eller ges ensamt fokus. Utöver detta väljs en mer generell bonus, av typen fler kritiska träffar eller mer pengar från fiender, vid varje ny nivå. Det exakta utförandet med förmågorna är inte alltid klockrent, men grundtanken är god.

Så långt är allt väl. Storyn om den splittrade hjälte-organisationen är kanske inte världsunik, men den berättas med vissa nyanser och blir aldrig så där hopplöst träig som dålig fantasy lätt kan bli. Och visst kan jag ha svårt att köpa att folk använder yxor och dolkar i så stor utsträckning när skjutvapen finns att tillgå, eller att alla kvinnor tycks ha bröst stora som papegojburar, men i huvudsak köper jag spelvärlden.

Då är själva äventyrets utformning ett långt större problem. Inte så mycket spelmekaniken i sig - upplägget med en defensiv och en offensiv grundposition i kombination med nio specialförmågor gör de flesta strider riktigt bra, men det väldigt linjära upplägget är inte särskilt smickrande för Dungeon Siege III.

Det finns inget självklart felaktigt i ett väldigt styrt narrativ. Tvärtom så kan jag tycka att många rollspel vältrar ut sig i irrelevanta förgreningar alldeles i onödan och skulle må bra av färre sido-uppdrag och mindre grottharvande, till förmån för en tätare berättelse. Problemet i detta fall är dock att den acceptabla storyn förmedlas genom rikliga mängder genomuselt röstskådespel. Det är imponerande i sig att någon hittat så många talanglösa aktörer, men för den skull borde Obsidian ändå lagt fokus på det som faktiskt funkar - utforskning och slagsmål.

Med ett friare upplägg och en tiondel så många skådisar med tio gånger så hög lön hade den samlade bedömningen sannolikt hamnat ett eller kanske två steg högre, men hur man än vrider och vänder på steken så är Dungeon Siege III ett nästan rakt igenom medelmåttigt spel, där de starkaste partierna oftast utmärker sig genom att vara ovanligt långa pauser från de sämre inslagen.

Föga förvånande så är spelets grafik också den nästan genomgående medelmåttig. Undantaget de blockiga ansikten med tillhörande ryckig animation, som hör all dialog till, samt Reidars svårt kissnödiga löpstil, så är det hela visuellt oförargligt. Designmässigt känns världen sammanhållen och ibland ganska intressant, men några tekniska stordåd som tar andan ur en blir det aldrig tal om.

Dock har spelet små guldkorn här och var. Exempelvis de strejkande cykloperna, som kräver kortare arbetstid och monoklar till sina synskadade. Merparten av bossfighterna är också både utmanande och underhållande. Lika ofta gör sig dock korn av uselhet påminda. Då tänker jag kanske framför allt på hur utrustningen man hittar i spelets miljontals skattkistor heter saker som "Pants of rage" och "Shotgun of quickness". Jag kan liksom inte skriva av det som så-uselt-att-det-blir-roligt-tokigheter heller, jag blir bara irriterad.

Men det är klart, har du inga skyhöga krav, utan nöjer dig med halvdan dungeon crawler utan större omspelsvärde i väntan på Torchlight II, så ska du inte känna dig avskräckt. Särskilt inte ifall du har en eller kanske tre vänner som gärna samarbetar sig igenom äventyret med dig.