Transformers: Devastation

Den limegröne jätten står på andra sidan av ett högt hus han delvis slitit itu. Optimus Prime utbrister med Peter Cullens barska stämma: "Devastator", och det är ungefär där och då jag inser vilken guldgruva detta är för fans av den gamla originalserien (ofta kallad G1) från 80-talet. Det som följer är en episk bossfight på ett stort torg där Optimus Prime måste nedkämpa den väldige jätten, uppbyggd av inte mindre än sex olika arbetsfordon.

För den som haft sin mesta kontakt med Transformers via Michael Bays figurer måste det se väldigt märkligt ut. Alla figurer är ultrakulörta och nästan självlysande, de är stora och blockiga och det tycks inte finnas ens den minsta korrelation mellan hur stor roboten är och hur stort fordonet de förvandlar sig till är. Men det var såhär det började, vad Platinum Games gjort är att väcka den gamla serien till liv igen - och de har gjort det fantastiskt bra.

Lutar jag mig tillbaka är det som se ett HD-avsnitt av Transformers på TV där den gamla designen har gjorts ljusare och tydligare, och bara det gör mig helt otröstligt glad. Ännu gladare blir jag av att Platinum Games lyckats bibehålla alla ostiga inslag, från det faktum att Optimus håller ett finger på örat när han pratar med hembasen (och därmed antyder att Transformers är utrustade med sämre kommunikationsteknik än ett genomsnittligt Bluetooth-headset) till förolämpningar som "You're mine, Auto-jerk!".

Kort sagt, fanservicen och presentationen är fullkomligt oantastlig. Men hur är det att spela då? Det är ju trots allt en inte helt oviktig faktor. Eftersom Platinum Games är inblandade finns såklart all anledning att lägga ribban högt. Det betyder vanligtvis sanslösa mängder action, japanska distade gitarrer, snortight spelkontroll och ett något opolerat upplägg.

Och fick jag bara beskriva spelet med en mening, är det väl också ungefär det jag skulle säga om detta, och det är ju sannerligen inte det sämsta. Transformers: Devastation har en hel del Bayonetta i blodet (f'låt, motoroljan) med två knappar för närstrid som går att variera beroende på tillfälle, en knappt för att skjuta och en för att hoppa undan. Görs sistnämnda vältajmat i sista sekund, så vankas lite "Bullet Time" där du får chansen att dela ut extra mycket stryk mot en orörlig motståndare.

Väl utfört kan du sedan avrunda varje combo genom att med ett snabbt tryck på RB attackera din motståndare som fordon får motståndarna att flyga. Just det här med att förvandla sig till fordon är en viktig del av Transformers: Devastation. Platinum Games har lyckats lägga in inslag som känns relevanta, där det är motiverat att vara fordon. Jag har till exempel spelat sektioner där jag i rollen som Sideswipe förvandlad till Lamborghinin flygbombats av jetplan (Seekers, naturligtvis) längs en lång väg i närmast löjligt hög fart. Mycket mer Transformers G1 än så blir det aldrig.

Det finns även en sorts satelliter utplacerade längs banorna. Genom att skjuta dem så framträder en kista med bonusinnehåll. Men det går sällan att bara går fram till kistorna och öppna dem. Ibland måste ett antal objekt skjutas bort först, ett enklare pussel lösas eller så måste du hinna göra något på tid. Även här kommer fordonen väl till pass och känns återigen motiverade. Det är sällan du måste vara fordon för att du kommer till en obligatorisk fordonspassage, även om dessa finns utan oftast handlar det om att variera sitt spelande och du kan hela tiden avgöra om det är bäst för stunden att vara fordon eller robot.

Totalt finns fem Autobots att spela som, och de har alla egna förmågor som kan levlas upp. Att styra omkring lille Bumblebee är en helt annan upplevelse än att orsaka massförstörelse som psykopaten Grimlock. Men förstnämnda får du försöka hålla fienden på behörigt avstånd och röra dig mycket, medan Grimlock är desto roligare att närkampa med.

Genom att hitta ovan nämnda kistor och besegra fiender blir du effektivare, får bättre utrustning och mer pengar. Dessutom finns flera gömda saker som låser upp grejer i spelet. Levlandet kan snabbas på genom att spendera pengar, och de kan också användas till att ge dina Autobots perks och skapa bättre utrustning. Det går även att slå ihop vapen för att skapa bättre utrustning. Just denna del av Transformers: Devastation hör dock till spelets lågvattenmärken där endast Wheeljacks perks-snickrande känns roligt.

Det består nämligen av ett minispel där rätt tajming ger bra grejer, medan ett misslyckat försök ger klart sämre perks. Allt medan Wheeljack själv jublar eller beklagar sig åt vad han åstadkommer. Annars tar det lång tid att sitta och skrota ett tjugotal vapen för att sakta göra en favoritpuffra eller älsklingssvärd bättre. Det saknar helt speldjup och blir mest menytragglande som måste göra och i ärligheten namn inte tillför något. Jag hade hellre sett att jag fick välja mellan ett antal vapen med tydliga fördelar och nackdelar inför varje uppdrag, istället för detta. Nu finns nästan hur mycket krutpåkar som helst, men jag märker ingen större skillnad på dem och spelet är helt anpassat efter att vapnen blir bättre och därför blir de aldrig tillfredsställande att använda.

Drygt fem timmar tog det mig att spela igenom Transformers: Devastation, och då var jag ändå ganska grundlig. Det är spontant verkligen i kortaste laget, men lyckligtvis finns ett rejält återspelningvärde då det är roligt att utmana sig själv med högre svårighetsgrader eftersom detta är ett spel där jag märker hur jag sakta blir allt bättre och hur det i sin tur gör allt ännu lite roligare. Dessutom är det roligt att pröva de olika robotarna, utforska lite mera och försöka hitta kvarvarande hemligheter som missats samt att det erbjuds nya svårighetsgrader där fienderna flyttats om i spelet (vilket är betydligt roligare än att bara göra dem lite starkare och argare som brukligt).

En annan minuspoäng jag inte kan bortse ifrån är att banvariationen är för dålig. Det känns hela tiden som att jag spelar i stendöda kulisser, och detaljrikedomen är dålig i omgivningarna. Lite mer liv och rörelse hade varit tacksamt. För robotarna själva är ursnyggt gjorda, väldetaljerade och sanslöst snyggt animerade - och nu står de ut för mycket mot de alltför sparsmakade kulisserna som dessutom repeteras för mycket.

I slutändan får jag sätta ett småkluvet betyg på Transformers: Devastation, där Transformers-hjärtat i mig är fullständigt överväldigad av att höra flera av de gamla röstskådespelarna från originalserien reprisera sina roller, njuta till Transformers-musik från Vince DiCola (kompositör för The Transformers: The Movie) och ta del av den medvetet spikraka storyn som liksom bara accelererar till mot ett väldigt crescendo.

Samtidigt går det inte blunda för att det finns spelmässiga brister och att det känns lite för budgetmässigt mellan varven. Därför säger hjärtat att det är en stark åtta för Transformers-älskare, medan hjärnan får sin vilja igenom och delar ut det definitiva betyget sju.