No More Heroes: Heroes Paradise

Det finns få spel som No More Heroes. Punk couture, metaperspektiv, americanokitsch och populärtkulturellt maskingevär var alla nya fraser som världens samlade spelkritikerkår var tvungna att ta i sina munnar när Suda 51s vansinnesspel av blod och otakus landade i Wii-konsoler världen över under 2008. No More Heroes var det mest pretentiösa, löjliga, hardcore gamer-aktiga upplevelsen den här sidan Killer 7. Men var det egentligen ett bra spel?

Både ja och nej. När dammet väl hade lagt sig efter den första anstormningen av pretentiösa spelkritiker, som nu i och med No More Heroes hade fått sin låda tvål att stå på för att skandera ut sitt "spel är konst"-budskap, så kom många fram till att Kejsaren faktiskt inte hade några kläder. Han stod där naken med en hög med budskap, en trasig spelbarhet och ett nyligen utannonserat Move-stöd till Playstation 3-debuten. Och där har vi början på slutet.

Om det fanns en soptipp för människor så skulle förmodligen Travis Touchdown ligga på den. En mook från Johnny Knoxvilleåldern. Filosofiskt missnöjd och ekonomiskt bortskämd. Hans lägenhet är fylld av TV-spel, hugpillows, wrestlingmemorabilia och på telefonsvararen finns otaliga meddelande om förseningsavgifter på hyrporrfilmerna han inte lämnat tillbaka. Travis Touchdown är du, jag och varje ung man med ömma känslor för TV-spel och nördkultur i början av 2000-talet.

Likt många andra så söker han efter ett syfte och nu har han äntligen hittat det. Han skall bli världens största levande lönnmördare! Egentligen är det för att få komma innanför trosorna på tjejen han gillar, men hur som haver. För att lyckas med detta har han jobbat deltid för att få ihop till startavgiften för United Assassination Assossiation, UAA, samt köpt en strålkatana på internet. Nu återstår det bara att klättra dom tio stegen upp för UAA-trappans rankinglista över världens bästa lönnmördare.

Upplägget i No More Heroes: Heroes Paradise är lika tydligt som i de flesta TV-spel. Du spelar igenom en bana, dödar bossen och kommer till nästa bana. Fast den här gången i inkarnationen av att Travis först måste samla ihop tillräckligt med pengar för att betala entréavgiften till nästa ranking match. Detta genom att anta mindre lönnmördaruppdrag eller utföra extra arbete i form av något fiffigt litet minispel som involverar Move-kontrollen. Som att samla kokosnötter, hitta katter eller tvätta bort grafitti. Därefter är det dags att bege sig till platsen för rankingmatchen där du först hugger och wrestlar dig igenom mängder av fiender samt kanske utför ytterligare något bissart minispel. Slutligen kommer bossen som den stora belöningen på färden och det går förstås inte att sticka under stolen med att bossarna är spelets stora behållning.

Varierade, välskrivna och med mer personlighet än hela spelserier kommer de alla lämna ett decimeterdjupt fotspår i ditt spelhjärta. De bidrar alla till den totala Underlandet-känslan som med sina konstanta överraskningar skapar ett nästintill heroinistiskt behov av att se vad för galenskaper som No More Heroes: Heroes Paradise kokat ihop bakom nästa krök. Är det en goth lolita som slåss med gimpar som vapen? En enbent svensk fotomodell? Eller kanske en karaokeälskande Charles Bronson-hyllning?

Suda 51 leker likt en japansk Delfin runt i ett nordamerikanskt hav av skräpkultur och ger oss en nästintill Gonzo-aktig vision på TV-spel och visionen om en Lewis Carroll-värld byggd helt av populärkultur. Det hela gör No More Heroes till ett så helgrymt, häftigt och otroligt spel att det är som att det själv ibland måste låta sig ta en paus för att inte explodera. Som att det likt en trasig rockstjärna ibland måste springa undan bakom scenen och andas in syrgas inför nästa nummer på setlisten. För No More Heroes är inte bara ett fantastiskt spel. Det är också ett ganska ojämnt spel.

Jag känner mig rentav bipolär när jag sitter med det. Ena stunden är jag på toppen av världen, hugger mig igenom ett helt baseballlag av Warriors-referenser och ropar namnet på Travis favoritefterätter. Samlar extra kosing för att köpa neonskimrande lackjackor och nya strålsvärd. För att i nästa ha riktigt tråkigt när jag vandrar runt i den totalt onödiga och ödsliga hubvärlden och snålar ihop pengar till nästa rankingmatch. Det är stundom som att vänta på bussen som skall ta en till världens bästa nöjesfält. Som att spelet mellan varven säger "Stopp! Nu har du för roligt. Nu är det dags att ha lite tråkigt igen."

Vad gäller den uppdaterade Playstation 3-portningen av spelet är det mesta sig likt. Den grafiska förbättringen är ytterst begränsad. Även om No More Heroes den här gången är i HD så pendlar det mellan att, likt i Wii-versionen, vara stilistiskt fulländat och grafiskt undermåligt. Detta rättades till i uppföljaren No More Heroes 2: Desperate Struggle till Wii (som är ett av de snyggaste spelen till konsolen) och varför Playstation 3-versionen av första spelet inte kunde få en liknande behandling är egentligen obegripligt. De grafiska buggarna är otaliga, kameran bråkar och laddningstiderna svider samtidigt som hela spelet är en visuell godisbutik rent designmässigt.

Move-stödet är nästintill identiskt med Wii-styrningen. Vilket inte hindrar No More Heroes: Heroes Paradise från att tveklöst vara det bästa spelet till Move. Att svinga sin strålkatana och utföra de smarta minispelen är fortfarande bland det bästa användandet av rörelsekontroller jag sett. Det gäller idag lika mycket som 2008 när originalet släpptes. Visserligen finns i spelandet en hel del frustrerande repetition att vänta och visst känns det ibland som att armen skall trilla av, av blotta åsynen av bossarnas oändliga livmätare, men det spelar ingen roll. För No More Heroes: Heroes Paradise märks så tydligt att det är designat runt den här typen av kontroller att det känns rentav som en förlust att spela det med en traditionell handkontroll. Så har du Move, grattis. Du fick precis en bra anledning till att använda den. Såväl som alla andra fick en bra anledning till att skaffa den.

No More Heroes: Heroes Paradise största problem ligger snarare i den navelskådande balansgången som förs mellan att vara underhållning och konst. Vilket förstås gör det aningen besvärligt att recensera. För det pendlar mellan att vara skit och ett av 2000-talets bästa spel. Och det gör det väldigt medvetet. Alltså kan de sämre delarna i spelet likväl beskyllas för att vara en smart sociopolitisk kommentar kring spelmediet i stort. Fattar man inte så är man bara en dum liten babian, och inte värdig att ta del av Suda 51:s stora sanningar om livet och spelmediet. Och visst kanske det är så?

Fast jag vet i alla fall så här mycket. Det spel som offrar sin spelbarhet och det roliga i spelandet för att istället göra någon slags poäng av det... Det spelet kan ta sig. För det gör det inte till ett fantastiskt spel. Det gör det till ett narcissistiskt och självgott litet verk som rasar sönder under tyngden av sina egna ihåliga teser om någon så mycket som blåser på det.

Men nu är vi djupt inne i narratologi kontra ludologi och sånt hör sig verkligen inte hemma i en recension som skall summeras upp i ett numerärt tal. Istället tänker jag säga så här. Spela No More Heroes. Spela det, hur trasigt och dåligt det än är i vissa stunder. För det finns inget som liknar det och även om resan mot målet stundom är ojämn så kommer den i slutändan vara värt det. För den kommer lämna efter sig en spelupplevelse som oavsett kommer följa med dig för resten av livet.