Svenska
Gamereactor
recensioner
The Legend of Zelda: Tri Force Heroes

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes

Efter att ha hårdtestat det nya Zelda-spelet har Jerrys förutfattade meningar om Links senaste 3DS-äventyr blivit krossade.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

När jag först såg E3-trailern för The Legend of Zelda: Tri Force Heroes i somras, förstod jag inte alls hur regissören Hiromata Shikata kunde verka så exalterad över spelets huvudingrediens: att stapla tre olikfärgade Link på varandras axlar för att på så sätt kunna lösa de olika pusslen. Det kan väl knappast vara särskilt kul? Tji fick jag, för efter att ha tillbringat de senaste två veckorna med spelet, kan jag säga att jag faktiskt gillar den nya spelmekaniken.

Premissen har vi hört cirka tio miljoner gånger förut, inte minst när det gäller Nintendo och då framför allt Zelda-sagan. Prinsessan är tillfångatagen och det är upp till Link att rädda henne. Men i Tri Force Heroes är det en historia med modifikation, eftersom prinsessan ifråga inte heter Zelda utan istället Styla, och hennes hemland är inte Hyrule utan Hytopia. Styla är, som namnet antyder, en modemedveten tös och hennes passion för snygga kläder genomsyrar hela landet, där det enda som folket tycks bry sig om är kläderna de har på sig.

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes
Som vanligt börjar Links äventyr i skogen. Denna gång har han med sig två kopior av sig själv. Eftersom jag har lirat spelet ensam inför recensionen, har de två Link jag inte kontrollerat stått fullständigt stilla medan jag styr den tredje. Med ett tryck på touchskärmen kan jag växla fritt mellan hjältarna i trion.
Detta är en annons:

Något fruktansvärt har dock inträffat, eftersom häxan från Drablands - området som omringar Hytopia - en dag gav Styla en present som innehöll en förbannelse. Vips blev prinsessan täckt från topp till tå i bruna, fula kläder. På grund av hennes fåfänga stänger hon därmed in sig i sitt slott och vägrar komma ut, varpå kungen utlyser en allmän vädjan om att tre hjältar med tjocka polisonger, mittbena och spetsiga öron (någon som Link med andra ord) ska ta hand om ohyran som finns i Drablands, övervinna häxan och således göra att förbannelsen över Styla bryts. Detta så att prinsessan återigen ska kunna bli sitt vackra jag och Hytopias invånare återigen vågar bära snygga plagg...

Till skillnad från Ocarina of Time, Twilight Princess och nu senast A Link Between Worlds, känner jag mig inte det minsta intresserad av Tri Force Heroes billiga berättelse. Den känns bara som en otroligt framkrystad ursäkt för att jag och mina två medspelare ska ha något att kämpa för, men kom igen: mitt uppdrag är i grund och botten alltså att rädda en ytlig prinsessa från sina fula kläder, så att det ska kännas bra för invånarna i det modebesatta Hytopia att bära sina fina skrudar igen? Nja, då tar jag hellre blåsinstrumentet från 1998...

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes
Alla som har spelat A Link Between Worlds kommer genast känna igen spelkontrollen. Den är nästan identisk med föregångaren och fungerar suveränt även i Tri Force Heroes.

När jag ser förbi den värdelösa handlingen, upptäcker jag dock att Tri Force Heroes är förvånansvärt underhållande. Totempålen som fick sådant fokus på E3, visar sig snart vara en trevlig nyhet. Att stapla de tre Link-figurerna för att kunna lösa pussel och slakta fiender på olika höjder, känns som ett fräscht koncept på samma vis som hur det var att plötsligt kunna smälta in i väggen i A Link Between Worlds. På tal om föregångaren, är Tri Force Heroes en regelrätt kopia både när det gäller grafiken och spelmekaniken. Skillnaden är förstås att Tri Force Heroes erbjuder ett välgjort flerspelarläge och att väggkrypandet är utbytt mot tre stycken Link som måste klättra på varandra för att lösa pussel och ta sig vidare till nästa bana. Men i övrigt är spelen väldigt lika, både när det gäller styrning, fiendedesign och grafik.

Detta är en annons:

Egentligen är det tänkt att spelet ska avnjutas i vänners sällskap, men eftersom jag har fått en förhandsutgåva att recensera har jag endast kunna testa singleplayerdelen. Men spelet kräver ändå att det är en trio på varje bana, och innan jag ger mig av mot Drablands väcks mina två vapendragare. Eller, de blir snarare aktiverade. De väcks inte förrän jag med ett tryck på touchskärmen byter till den Link jag för tillfället vill kontrollera. Det går bara att styra en av hjältarna i taget, medan de andra två står orörliga på sina platser. Att mina doppels (namnet på de dockliknande Link-kopiorna) står stilla och inte tar någon skada när jag inte kontrollerar dem, är livsviktigt för att jag överhuvudtaget ska kunna överleva när fienderna blir många och jag endast tillåts styra en av figurerna.

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes
Miljövariationen är stor i The Legend of Zelda: Tri Force Heroes och varje bana känns unik, med fiffiga pussel och klockrent 3D-djup.

Drablands består av åtta huvudområden med totalt 32 banor, där varje bana är uppdelad i fyra delnivåer. I den första nivån av en bana, utrustas jag och mina två kompanjoner med olika föremål som sedan kommer hänga med ända till banans slutboss är besegrad. Här finns klassiska redskap som pilbågen, vattenhöjaren och gripklon, men även nyare manicker såsom vindskjutaren dyker snart upp. Alla föremål fungerar utmärkt för att lösa pusslen och tillfredsställelsen när jag klarar en nivå är om möjligt ännu större än i A Link Between Worlds, eftersom jag har klurat ur vad hela tre olika Link ska ta sig an och var deras respektive föremål ska användas.

Jag saknar inte alls valfriheten från de tidigare Zelda-spelen, utan det känns faktiskt bara mer fokuserat att låta spelaren använda de tre specifika föremål som presenteras i början av en bana; detta istället för att, som i tidigare Zelda-titlar, ha en hel arsenal av meningslösa vapen till sitt förfogande. För när det gäller Zelda brukar ett visst föremål ändå bara användas i en specifik grotta, vilket gör att Tri Force Heroes variant känns mer genomtänkt. När jag plockar upp bumerangen på en bana, vet jag att den kommer komma till nytta alldeles strax.

HQ

Vad som däremot inte är lika imponerande, är bristen på sparpunkter. Bärbart spelande vill jag ägna raster och andra kortare stunder åt, men eftersom Tri Force Heroes inte sparar mina framsteg förrän efter att jag är helt färdig med en av de 32 banorna, med alla dess fyra delnivåer - inklusive en slutboss - slår jag snabbt fast att sparpunkter efter varje delnivå skulle ha varit önskvärt. Inte minst eftersom bossbataljerna ofta pågår alldeles för länge, både enligt mina krampande händer och mitt psyke som så sakteligen börjar viska: ja ja, dö nån gång då bara, ditt bossäckel...

När jag kommer till en boss går det nämligen snabbt att lista ut hur den ska besegras. Detta eftersom jag bara har tre olika (och ibland likadana) föremål att använda mig av. Det blir snabbt repetitivt att lamslå fienden med bomber, pilbåge eller gripklon, bara för att sedan springa fram och få in så många hugg jag bara kan. Att bossarna emellanåt byter höjd och ökar takt ju längre jag kommer i striden, känns varken organiskt eller särskilt innovativt, eftersom Zelda-bossar har fungerat på det här sättet sedan 20 år tillbaka.

När en slutboss väl är dräpt, blir jag inte särskilt mallig utan snarare bara lättad över att det äntligen är över och mina ömma tummar får chansen att vila. Jag listade ut hur den skräckinjagande fienden skulle dödas för flera minuter sedan, och det enda jag har gjort är att repetera mitt anfallsmönster - fast med olika många Link staplade på varandra eftersom bossens så uppenbart svaga punkt har bytt höjd.

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes
Spelets bossar utmanar dessvärre tålamodet mer än intellektet...

Det är i dessa lägen som jag ibland har valt att helt enkelt trycka på "skip" för att slippa de långdragna bossbataljerna. Sammanlagt utrustas jag med tre älvor som jag kan använda på varje bana, vilka gör det möjligt för mig att med ett knapptryck hoppa över de delnivåer som jag inte har lust att spela. Detta innebär i praktiken att jag kan välja att enbart spela en av de fyra delnivåerna, eftersom jag kan använda mig av de tre älvorna för att komma förbi resten utav dem utan att behöva spela överhuvudtaget. Detta system är uppskattat just när det gäller de seglivade bossarna eller de fåtal nivåer där pusslen blir alldeles för frustrerande. Men om jag väljer att skippa en viss nivå, blir straffet att skatten som jag låser upp i slutet av en bana försämras.

När en slutboss är besegrad och banan avslutas, får jag nämligen välja mellan tre skattkistor. Om jag valt att inte skippa någon av delnivåerna, finns det alltid något spännande material i kistorna, vilket jag behöver för att kunna beställa nya kläder i den lokala klädbutiken. Där kan jag införskaffa nya dräkter till mina hjältar och dessa ger mig extra förmågor såsom förstorade bomber, kraftigare spinnattacker och snabbare simning. Ett härligt koncept som ger Tri Force Heroes mer återspelningsvärde, speciellt eftersom alla banor går att lira flera gånger med olika bonusinslag aktiverade - för att låsa upp ännu mer material till nya dräkter. Det finns hela 21 olika plagg att samla på sig och de är alla bra att ha, beroende på vilken bana jag spelar.

Ljudet då? Här finns såklart de traditionella tonerna från tidigare Zelda-spel, inte minst det triumferande plinget när en kista öppnas eller en nivå klaras av. Musiken hör däremot knappast till det mest minnesvärda i serien, vilket är tråkigt då jag personligen alltid älskat Zelda-serien just för musiken. Här och där skiner det till, exempelvis i vattentemplet där tonerna är härligt mystiska och skapar en perfekt stämning, men för det mesta är det inte alls lika bra som i Links tidigare äventyr.

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes
De tre Link-figurerna delar visserligen på hälsomätaren, men det är bara den jag styr just nu som kan ta skada.

På det stora hela är dock The Legend of Zelda: Tri Force Heroes ett underhållande äventyr, som visar prov på att Zelda-serien helt klart kan fungera i sällskap med vänner. Totem-mekaniken är ett oväntat roligt inslag och gör 3D-effekten ännu mer påtaglig, vilket har gjort det till en självklarhet att jag dragit upp den till max. Djupet i bilden är det bästa jag har sett i ett 3DS-spel och effekten känns inte det minsta gimmickartad.

Storyn är däremot så gott som värdelös och bossbataljerna kunde gärna ha fått vara lite kortare. Dessa saker drar ner slutbetyget ett snäpp, medan den klanderfria spelmekaniken, det robusta flerspelarläget och det höga omspelningsvärdet är tillräckligt goda skäl för att jag ska rekommendera alla som ruvar på en 3DS att skaffa The Legend of Zelda: Tri Force Heroes. Om du har vänner att spela tillsammans med, är detta ett solklart köp. Är du däremot en ensamspelare, är föregångaren A Link Between Worlds ett bättre alternativ.

<video237473>

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Suveränt flerspelarläge, grym spelmekanik, charmig grafik, härliga pussel, massor av upplåsbara dräkter, varierade miljöer, högt omspelningsvärde
-
Sega bossfighter, för få sparpunkter, tramsig story
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content