Det började ganska medelmåttigt för polska Techland och deras Call of Juarez. Viljan och engagemanget att göras ett riktigt bra western-spel fanns där, men inte kunskapen eller resurserna. Trots det sken flera kvaliteter igenom Call of Juarez som visade att Techland hade god förståelse för hur man gör förstapersonsskjutare där man gör annat än skjuter.

Det var dock med Call of Juarez: Bound in Blood som allt föll på plats. En riktig höjdare rakt igenom. Extremt varierad spelbarhet, snygg grafik och mäktiga stridssekvenser. Ingressen där man spelar som officer i en svårt sargad sydstatsarmé som tappert kämpar för att hålla nord stången hör till de bästa jag varit med om.

Och med dessa bekännelser är det väl kanske inte svårt att förstå att jag trots allt sett fram emot Call of Juarez: The Cartel. Jag skriver 'trots' eftersom Techland av oklar anledning fick för sig att det nu fick vara nog med cowboys. Deras western-serie skulle tas till nutid. Bröderna McCall är därför ett minne blott och istället ska vi lira som en trojka knarksnutar med olika bakgrund som tillsammans ska utgöra något slags spjutspets i Kaliforniens knarkstrider.

Jag ska villigt medge att det börjar hyfsat. De första spelade minuterna är inte alls dumma, och den efterföljande mellansekvensen ger sken av en hyfsat genomtänkt historia. Historien hoppar effektfullt i spelets kronologi på samma sätt som i föregångarna och hoppet om en höjdare växer. Ända till bröderna McCalls nu levande ättling Ben McCall kliver fram ur skuggorna på kontoret.

En riktigt skitnödig herre som tagit röstlektioner av Christian Bale och som lånat hela ansiktet nästan rakt av från fribrottaren HHH, fast färgat håret grått för att de åtminstone ska gå att skilja åt. Med ens kastas all seriositet ut genom fönstret och en Rambo-liknande krigföring mot knark med ostdoftande dialog som inte sällan blir direkt pinsam tar dess plats.

Om det finns något som brukar vara svårt att få till i hårdkokta actionspel så är det fordonskörning. Dessa delar är nästan alltid det sämsta, oavsett om spelet heter Call of Duty, Killzone eller Gears of War. Självfallet utgör inte Call of Juarez: The Cartel något undantag, vilket dock inte hindrar Techland från att klämma in massor av bilkörning på varje bana. Att följa en enkel vägfil i några kilometer är vanligtvis det lättaste man kan göra i en bil (i synnerhet en automatväxlad jänkare), men här blir varenda kurva till en utmaning.

Föregångarna var som bekant western-spel. Där gjorde det inte så mycket att spelkontrollen faktiskt var ganska styltig och skjutandet oexakt. Man sköt trots allt med revolvrar och enklare gevär. Och när man väl hittade en kulspruta så var det en handjagad gatling, vilka förmodligen inte var så galanta att vifta omkring med. Jag skulle gå så långt som att säga att den lite blockiga spelbarheten rent av lyfte föregångarna och bidrog till western-känslan.

När jag istället får moderna vapen i handen förändras ekvationen. Snabbskjutande pistoler och automatkarbiner är något helt annat, vilket Techland helt missat. Därför känns det som att spela en förstapersonsskjutare från när generationen var ung. Det är oflexibelt, finessfattigt och stelt.

Därmed blir inte de ganska hårda striderna så spännande som de skulle kunna bli. Något som snabbt blir ett problem. Till skillnad från föregångarnas varierade spelbarhet är skjutande nämligen allt som finns att tillgå i Call of Juarez: The Cartel. Och när det är medelmåttigt så blir även spelet medelmåttigt. Där jag kunde längta efter i striderna i de båda tidigare delarna, sitter jag här och hoppas att det ska ta tid tills nästa omgång av skjutande.

Till råga på allt är närstriderna helt bedrövligt dåliga. Att få någon slags känsla för när man träffar med ett slag och när man inte gör det är helt omöjligt. Man springer fram och tillbaka, till synes genom fienderna, och viftar blint i luften. När jag tänker tillbaka på hur tajt föregångaren var spelmässigt blir jag lite ledsen i ögat.

Överhuvudtaget känns Call of Juarez: The Cartel opolerat. Att uppföljarna har sämre grafik än sina föregångare hör trots allt inte till vanligheterna. Här hoppar texturer fram, kollisionsprogrammeringen är risig, sparpunkterna för glesa och fienderna verkar ofta vara dummare än tåget. Detta medan musik som helt klart andas western spelas ur högtalarna medan jag skjuter mig fram i Los Angeles undre värld. Det är missanpassat på en helt egen nivå, och till råga på allt är menysystemet det fulaste i ett spel på mycket länge och bidrar till bilden av ett spel som inte riktigt vet vilket ben det ska stå på.

Allt är inte nattsvart dock och det faktum att man kan välja mellan tre radikalt olika personer (må så vara att de är stereotypa) gör att man kan få ett spel som faktiskt ska spelas som man önskar. Dessutom utvecklas storyn annorlunda beroende på vem man spelar och mot slutet knyts mycket ihop på ett ändå ganska fiffigt sätt. Själv fastnade jag för tungt beväpnade Ben, men jag kan även se framför mig hur Eddie och hans lättare kulsprutor samt mer försiktiga Halle Berry-look-a-liken Kim lär få sina fans.

Som för att göra allt bättre kan man även spela spelet co-op med sina vänner, vilket lyfter det ytterligare några snäpp (inklusive bilkörningen då en annan spelare plötsligt får hänga ut ur kärran och skjuta). Dessutom är banvariationen ovanligt god, och jag får medge att det allt var lite mysigt att till och med få återse Juarez under spelets senare banor och verkligen knyta samman detta med originalet.

Det hade tveklöst varit att föredra att Techland fortsatt på sin inslagna western-linje och fått mer tid för finputsning. Man ser att det finns en hel del potential som liksom aldrig riktigt kommer fram, medan multiplayern är så banal att det hade höjt den allmänna kvalitetskänslan om man valt att slopa det.

Nu sitter jag här med Call of Juarez: The Cartel och känner mig både lurad och besviken. Det har aldrig varit någon självklarhet att få återse bröderna McCall, och efter detta känns det mer osäkert än någonsin förr. Räkna med att hitta Call of Juarez: The Cartel i rea-backarna redan i höst, dess medelmåttighet gör att det inte är värt att lägga dina surt förvärvade slantar på ens under rådande sommarstiltje i spelkalendern.