Wii Play: Motion är ett spel som förpackats tillsammans med en fysisk spelkontroll. Det gör spelet svårt att betygsätta. Som ett prisvärt alternativ till att köpa kontrollen utan spel kan jag rekommendera ett köp. Det är ett billigt sätt att direkt få prova vad ens nya kontroll går för. Som spel betraktat når det bara upp till godkänt.
Spel brukade marknadsföras med en attitydfrisk maskot. Eller med ödesmättad musik och en bajsnödigt mörk berättarröst. Nu känns det som varannan speltrailer innehåller lyckligt leende multi-etniska familjer i smakfullt stramt inredda vardagsrum. Wii Play: Motion tillhör denna kategori spel. Det gör det ganska ointressant, men inte direkt dåligt.
När jag startar upp spelet slås jag direkt av att det smittats av den vidriga sjuka som kallas låst material. Jag får inte tillgång till mer än fyra av spelets tolv olika grenar och det känns i vanlig ordning lika märkligt som irriterande. Om jag hittar några favoritgrenar så måste jag spela igenom allt jag inte fastnade för varje gång jag tar med spelet till en vän med Wii. Ja, det är ett problem som bara existerar i teorin. Nej, jag har inte en enda vän som tjatar på mig att jag borde svänga förbi med mitt nya Wii Play: Motion. Men den dag jag får in lite multi-etniska familjer i min vänskapskrets så kommer det att köra ihop sig.
Spelet faller inom kategorin "roligt att testa en gång". Jag har förbaskat småkul när jag upptäcker pärlorna bland de tolv grenarna. Det är roligt att kasta macka vid en sjö. Faktiskt. Men det handlar trots allt bara om hur jag vinklar handen och hur hårt jag kastar. Det räcker för en genomspelning eller två, sen känns det gjort.
När jag spelar följs mina handrörelser exakt och snabbt på min TV. Ganska precis så jag lurades tro att original-wiimoten skulle fungera när Wii presenterades. Nu blev det aldrig så, inte förrän vi fick Wii Motion Plus som tillbehör att trycka i våra gamla inexakta Wiimotes. Det är detta tillbehör som nu finns inbyggt i kontrollen. Och det är med denna kontroll jag spelar mig igenom tolv olika spel med en vän. Det fungerar utmärkt.
Jag och min spelpartner har tillfälligt lagt vårt gemensamma spelprojekt Harmony of Dissonance åt sidan för att hänge oss åt ett par eftermiddagars vift. Grenarna är inte speciellt enhetliga, det finns inget gemensamt tema. De flesta gör inget bestående intryck, men vi hittar snabbt våra favoriter. Att fylla en strut med mjukglass blir snabbt tråkigt. Att flyga runt med ett paraply likaså.
Att jaga spöken är ingen höjdare heller. Men vad det saknar i underhållningsvärde tar det igen i finurlighet. Utvecklarna har verkligt tänkt till och tagit nytta på Wii:s möjligheter. Spöken flyger ut ur skärmen och positionerar sig någonstans i det faktiska rum vi sitter i. Med hjälp av ljuden som strömmar ur den lilla högtalaren på Wiimoten kan vi undersöka var i rummet de gömmer sig. När någon av oss lyckas sikta rätt fångar vi dem och drar in dem på skärmen, Ghostbusters style. Det är bra gjort, riktigt smart, men vi tröttnar snabbt.
Både jag och min spelvän representeras av varsin porträttlik Mii på skärmen. När dessa båda skäggiga cartooniga varianter av oss i ett minispel griper tag i varandra och börjar studsa runt på en bana medan vi turas om att ha kontroll över dem skrattar vi faktiskt högt. En fantastigt rolig idé. En annan favorit är när vi förväntas vrida våra Mii:s som lealösa trasdockor som ska passa in i olika hål de måste passera.
Wii Play: Motion är en minispelssamling med varierat underhållningsvärde. Ömsom vin och ömsom vatten. Det blir aldrig mer än ett roligt sätt att undersöka hur din nya Wii Motion Plus-kontroll fungerar. Det råder rejäl brist på spel att använda till kontrollen och Wii Play Motion är väldigt mycket bättre än Fling Smash, spelet som också sålts tillsammans med Wii Remote Plus-kontrollen. Problemet är att hållbarheten inte varar längre än en kväll. Men om man väljer rätt minispel den kvällen kan man ha ganska roligt. Man måste bara låsa upp dem först.