Det brukade inte vara så magert. Genren lyste som starkast under sin storhetstid under Super Nintendos sista dagar och under hela Playstation-eran. Då växte Final Fantasy-serien in i sin mest berömda form. Företag såsom Atlus, Enix och Sega var alla knutna till framväxten av en marknad som alltid hölls högt av hemmapubliken samtidigt som en fanatisk skara fans växte fram i väst.

Monolith har under det japanska rollspelets skymningstid och under Namcos vakande blick smitt den superba Xenosaga-serien. Samma utvecklare skapade även Baten Kaitos till Nintendos GameCube.

Trots det välkända namnet är Xenoblade Chronicles inte ett nytt spel i serien utan snarare en andlig arvtagare. Spelen har samma producent (Tetsuya Takahashi) och utvecklingsteam, men nu är de helt knutna till Nintendo. De japanska rollspelen har fått massor av kritik för fortsatt stagnation och oförmåga att matcha de framsteg som gjorts av sina västerländska motsvarigheter. Mitt i denna hårda kris som skakar hela genren anländer Xenoblade Chronicles äntligen till Europa trots att det inte kommer till USA. Vi får spelet ett år efter den japanska releasen, troligen en effekt av massor med önskemål och kärleksbrev från fansen.

Men, vad är det som gör spelet så speciellt?

Xenoblade Chronicles börjar med en episk introduktion som beskriver den häpnadsväckande spelvärlden du kommer att slukas av. Den tar också några första djärva steg in i berättelsen som du kommer att fastna i. Tack vare underbart regisserade mellansekvenser blir berättelsen omedelbart engagerande. De första lektionerna i vad som kommer att bli ett komplext stridssystem är intressanta redan från början. Det är bara att gräva ned sig. Det finns nämligen många timmars speltid att uppleva, till och med fler än vad som är vanligt inom genren idag.

Huvudpersonerna är stöpta i samma klassiska formar vi är vana vid. Den unge hjälten förvandlas till "den utvalda". Den hårda lojala vännen finns där, precis som den söta och blyga tjejen. Déjà vu uppkommer snart.

Men klichéer kan användas skickligt om hantverket är bra. Xenoblade Chronicles har ett utomordentligt speltempo. Under de första timmarna kan du njuta av en berg-och dalbana av händelser som håller dig klistrad vid din stol.

På grund av en stor mängd sidouppdrag vid vissa tillfällen känns det som vi spelar ett MMORPG. Nästan varje person du möter föreslår ett nytt uppdrag. Genom att utforska dessa kan vi bromsa huvudberättelsens utveckling. På så sätt lär vi oss om människorna i staden, går upp i level, lär oss omgivningarna, förbättrar våra relationer med karaktärerna och skaffar nya föremål. I en genre som i vanliga fall håller en i handen finns det mycket utrymme för utforskande i Xenoblade Chronicles. Det är bra att gå vilse.

Man kan återfå känslan av frihet som saknats inom genren på senare år. Men det finns också andra skäl att utforska. När man hjälper människor genom att göra sidouppdrag ökar din "affinity". Ju högre "affinity" man har desto svårare uppdrag låses upp. På så sätt ökar chanserna till högre belöningar Dessutom ger det spelaren möjligheten att fördjupa relationerna med sina karaktärer, allt eftersom nya dialogval dyker upp.

Spelet känns som ett action-RPG. Genom att erbjuda realtidsstrider och tajmade knapptryck undviker man bläddrande i menyer. Du måste förbereda dig inför striderna. Du tillåts använda sju grundläggande färdigheter under slagsmål. Dessutom finns det en viktig förmåga som blir tillgänglig när man använt tillräckligt många vanliga attacker. Förmågan släpper loss Monados krafter (centralt för berättelsen).

Det finns även riktigt trevliga slow-motion sekvenser i striderna. Dessa sekvenser visar upp en kort vision av framtiden, vanligtvis en attack från fienden som kan vända striden. När man återvänder till nuet får man reda på hur lång tid det är kvar innan den kraftfulla attacken. Dessa sekvenser är slumpade och ger spelaren en plötslig känsla av panik mitt i striden.

Särskilda förmågor blir gradvis tillgängliga när du använder dina vanliga attacker (utan tillsatta förmågor). Aktivera de särskilda förmågorna för att frigöra Monados kraft (svärdet som är kärnan i historien). Du måste använda dessa förmågor klokt.

Mitt i striden måste du hålla ett öga på dina AI-kontrollerade kollegor. De behöver uppmuntran eller hjälp med återupplivning. Du kan ge dem order som till exempel var på slagfältet de ska stå för att få in starkast attacker. Det är ett komplicerat, krävande och djupt stridssystem som tvingar dig att lära dig när du ska aktivera kedjeattacker och hålla reda på vilka förmågor som använts. Men när du har koll på stridssystemet är det väldigt tillfredsställande.

Detsamma gäller karaktärsuppgraderingar. Du kan spendera intjänade poäng för att förbättra dina förmågor och det finns "Affinity-poäng" för dina allierade. Sedan kan du skapa dina egna objekt och förbättra dem, eller bestämma vilken aspekt av varje karaktär som bör utvecklas när de kämpar. Det är komplext, men det finns en flexibilitet och en möjlighet att själv kunna påverka som brukar saknas i japanska rollspel.

Xenoblade Chronicles är en av de titlar som kräver att man sätter av tid för att lära och njuta. Det finns många, många timmar av utforskning. Det har en fascinerande huvudberättelse som höjs av flera sidouppdrag . Om du är den sortens människa som tycker att utforska enorma världar så kommer du att lägga minst 100 timmar på spelet. Xenoblade Chronicles är en av de sista pärlorna på Wii och ett av de mest engagerande japanska rollspel denna generation.