Utan att träda över den ack så ömma linjen mellan internationellt bevandrad och rent rasistisk vågar jag i fallet One Piece: Gigant Battle hävda att japaner kan vara märkliga. Jag är nämligen i kulturchock för tillfället. Bandai har inte sparat på märkliga läten som Uguuuuuuu!!!#! ^-^ och mellanstadietjejer som av någon anledning har väldigt små kläder och desto större bröst, men det är väl så det ska vara i anime. Eller?
Jag kan redan nu erkänna att jag bara småtittat på One Piece med några anime-frälsta vänner, utan att ha fattat charmen alls, så jag vet inte egentligen. Tydligen är det en episk och händelserik serie, och visst, jag skulle kunna motivera för att det finns ett definitivt underhållningsvärde när verklighet och surrealism kolliderar, men när en liten parvel transformeras frenetiskt fram och tillbaka mellan liten och tjock till gigantisk och muskulös samtidigt som en herre i rosa klänning böjer på knäna i bakgrunden känner jag mig inte helt hemma helt enkelt.
Tur då att man har självdistans och kan njuta av att träda in i en ding ding värld och storögt betrakta all animerad galenskap som känns ungefär så långt bort från Värmland (min hemvist) som man kan komma. Tur också att spelbarheten är varierad och går hand i hand med en snudd på sylvass spelkontroll. Säg hej till det bästa Super Smash Bros-spelet till Nintendo DS.
Japp. Bandai har definitivt sneglat på både Super Smash Bros och Street Fighter i skapandet av One Piece: Gigant Battle. Kända karaktärer från serien såsom Luffy och Chopper går lös på varandra på små arenor där man kan hoppa runt fritt och använda plattformar och föremål till sin egen fördel eller förtret. Så långt är allt exakt som Smash-brödernas förlaga. Skillnaden här ligger främst i att man levlar upp sina karaktärer och köper förmågor ju längre man kommer, om man bortser från estetiken.
Att levla upp maximalt är inte så enkelt som att vinna varje match i turneringsläget. Det gäller även att klara av extrauppdragen. Det kan vara något så simpelt som att klara sig med över 50% hälsa men räkna även med mer komplicerade uppgifter som att äta 20.. Ehm... Oidentifierbara maträtter. Något som kräver både strategi och skicklighet, men aldrig tur.
För det känns verkligen som att Bandai har lagt ned sig på One Piece: Gigant Battle. Kontrollschemat känns färdigt på ett sätt som jag aldrig sett förut i ett fighting-spel till DS och motståndaren bedömmer perfekt vart han har dig på banan inför nästa attack. Något som bidrar till en extremt hög, men rättvis, svårighetsgrad. Även om du dör 20 gånger i rad på samma boss så finns det ett sätt att vinna matchen. Taktiskt tänkande, övande och levlande är melodin som du bör trivas med att vissla på för att uppskatta det här spelet.
Grafiskt är jag inte imponerad. DS börjar visserligen kännas påtagligt inaktuell som konsol med 3DS på marknaden och PS Vita på väg men mer kräm än såhär har den definitivt visat upp redan för ett par år sedan. Ljudmässigt känns det hopplöst komprimerat och styltigt med anonym musik och tunna effekter. Att karaktärerna dessutom för en diskussion på japanska i precis varje match är bara coolt i ungefär tio minuter.
Jag kan inte låta bli att nämna att översättningen förmodligen tagit en del stryk på vägen, till mitt stora nöje. Eller vad sägs om följande diskussion som hålls hyfsat tidigt i spelet:
Ung herre: Tack för all hjälp!
Ung tjej: Betyder det här att jag får se dina familjejuveler?
Ung herre: Vad pratar du om!?
Skelettfarbror med krulligt hår i motsatt lag: Jag vill också ha ett lag bestående av fantastiska damer.
Skelettfarbrorn med krulligt hårs kompis: Skärp dig! Nu slåss vi!
Det går liksom inte att ta det på allvar, men det är inte meningen heller. One Piece: Gigant Battle är spelet för dig som vill ge dig på en riktigt svår kampanj enligt japansk standard med lättsam/snudd på obefintlig story. Eller ännu bättre. Om du älskar One Piece och har vänner att dela både anime-kärleken och spelglädjen med så har ni det perfekta multiplayerspelet här. Du som tvärtom är svårt anime-allergisk och dessutom vantrivs i fightingspel kan dock låta bli att slänga pengar i sjön.
Just därför blir betyget det svåraste jag någonsin satt. Jag själv är ju inte överdrivet förtjust i vare sig fighting eller anime, men jag ser kvalitéerna. Det landar på en sjua för min del men höjs förmodligen något snäpp om man, som sagt, trivs i både serien och genren.