Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Rise of the Tomb Raider

Uppföljaren till Laras återfödelse är äntligen här och i vår recension berättar Oliver exakt hur bra det är...

Detta är en annons:

Jag gillade Crystal Dynamics reboot av Tomb Raider när det släpptes för lite över två och ett halvt år sedan. Det hade definitivt sina problem men det var ett välgjort äventyr. Jag stod för recensionen av återutgivningen som släpptes till Playstation 4 samt Xbox One och jag skrev att utvecklingsteamet hade lyckats lägga en bra grund för serien att fortsätta växa och utvecklas på. Det kändes givet att en uppföljare fanns i pipelinen och jag var spänd på att få se hur man utnyttjat denna nystart för Lara Croft.

Detta är en annons:

Så har det växt? Absolut. Har det utvecklats? Ja. Och nej. Men vi tar det från början.

Rise of the Tomb Raider
Lara är mer målmedveten den här gången. Hon har inte hamnat i klistret av en slump utan söker aktivt äventyr.

Efter att ha överlevt den värsta dagen i hennes liv på Yamatai-ön och blivit starkare av det riktar Lara blicken mot nya äventyr, denna gång i form av den gudomliga källan - nyckeln till evigt liv. Denna källa var en besatthet för hennes far och han gjordes till åtlöje för det, något som Lara av förklarliga skäl har ont av. Tillsammans med Laras vän Jonah, som var en av få övriga överlevare från Yamatai, ger hon sig ut på jakt efter sanningen om den gudomliga källan. Men hon är inte den enda som är sugna på den. Trinity, ett skoningslöst brödraskap av fanatiker, tänker inte låta Croft komma emellan dem och världsherravälde och det dröjer inte länge innan Laras expedition går käpprätt åt Danmark då en lavin sätter käppar i hjulet för henne.

Så börjar Rise of the Tomb Raider och jag möts av en trevlig insikt; Lara tvingas inte in i offerrollen en gång till. Hon har som sagt blivit starkare av pärsen i förra spelet och hon är verkligen inte rädd för att smutsa ner händerna. Det var ett av de största problemen för mig med Tomb Raider, att spelet ville få det till att våldet hon tvingades utstå och alla liv hon tvingades ta var det hemskaste som hänt samtidigt som spelaren belönades med extra erfarenhetspoäng och en klapp på axeln när denne lyckades döda fiender på löpande band på så brutala sätt som möjligt. Crystal Dynamics ville ge våldet en dramatisk tyngd men struntade helt i att understryka det med gameplay.

I uppföljaren är det inte längre en faktor. Jag får fortfarande mer erfarenhetspoäng när jag dödar med en extra nypa brutalitet men motsägelsen är som bortblåst. Lara är mer av ett rovdjur nu när hon sitter och lurpassar på sitt byte uppe i ett träd med jaktkniven redo för att köras in i adamsäpplet på dåren som hade stake nog att gå upp mot henne. När Lara i ett inspelat samtal med hennes terapeut säger att hon inte gillar dödandet, att hon gör vad hon gör för att hon måste, så tror jag henne inte.

Rise of the Tomb Raider
Det finns larvigt mycket att samla i Rise of the Tomb Raider. För vissa är detta en bra sak medan andra kommer uppleva det tjatigt.

Berättandet i Rise of the Tomb Raider är dock fortfarande något lidande. Manuset är för det första inget vidare utan är fullt av klyschor, har en uddlös twist som inte lär överraska någon och berättelsen lämnade mig på det stora hela intryckslös. Den rörde mig inte på något sätt alls, vilket är tråkigt. En viktig orsak till det är att karaktärerna känns så oäkta. Skådespelarna låter lite som att de läser från ett papper när de säger sina repliker och det får mig att önska att Crystal Dynamics hade tagit inspiration från Naughty Dog, som ju spelar in sina scener på samma sätt som man gör film i princip - med inövade repliker och möjligheten att kunna spela mot andra skådisar. Tji får jag om det visar sig att det är så de gjort även här men det varken låter eller ser ut så alls.

Jag vill dock inte få det att låta som att Rise of the Tomb Raider är ett dåligt spel. Helt tvärtom. För det som drev mig att fortsätta spela var inte storyn, utan snarare hur roligt det är att spela. Crystal Dynamics har funnit en mycket bättre balans mellan action, utforskning och pussellösning i det här spelet än sist och det glädjer mig något oerhört. För mig har alltid Tomb Raider handlat mer om äventyret, akrobatiskt plattformande och jakten på exotiska skatter än dödandet och även om den re-bootade serien inte riktigt är helt i synk med det så är vi närmare nu än då. Faktum är att jag tror jag hann spela en hel halvtimme innan spelet tvingade mig att börja använda det skjutgalna avtryckarfingret och det kändes fräscht.

Något jag uppskattade med det förra spelet var banstrukturen som tog mer inspiration från titlar som Bioshock och Metroid Prime, med öppnare ytor och gott om utrymme för utforskning, snarare än den strikt linjära berg-och-dalbanan från Uncharted. Det fanns såklart de hårt skriptade actionsekvenserna också men då och då stötte man på ett större område med valfria gravvalv att besöka och antika föremål att hitta. Detta har Crystal Dynamics spunnit vidare på och blåst upp inför Rise of the Tomb Raider.

Rise of the Tomb Raider
Det tog oss runt tjugo timmar att spela klart Rise of the Tomb Raider men den som inte lägger lika mycket tid på sidouppdrag och gravkammare kan nog halvera den tiden.

Dessa hubb-områden är nu ännu större än förut, faktiskt tillräckligt stora att jag inte kände att jag hade tiden att utforska dem helt och hållet inför recensionen och här finns ännu mer sidoaktiviteter för dig att förlora dig i. Rise of the Tomb Raider innehåller till och med regelrätta sidouppdrag som du får från olika karaktärer du stöter på under spelets gång. Inget tvingar dig att göra dem men belöningarna brukar vara mödan värd (i det första sidouppdraget belönas du exempelvis med en dyrk som låter dig öppna kistor och skåp du inte hade kunnat öppna annars) och trots att det ofta handlar om så simpla saker som att döda något farligt djur eller dylikt, tycker jag att uppdragen skänker härlig variation i både tempo och gameplay.

De redan nämnda gravvalven är en annan tydlig förbättring sedan sist. I föregångaren var de för många, mig själv inkluderad, höjdpunkterna (vilket är logiskt då det väl ändå är detta serien alltid handlat om) i spelet och detta vet Crystal Dynamics om. Jag tycker att de var bättre utspridda sist men här känns det som att de är fler, vilket jag gillar. De är även större och mer komplexa i sin struktur och jag känner mig bättre belönad när jag kommer till slutet av en gravkammare i Rise of the Tomb Raider än i föregångaren.

Till följd av att jag finner tempot bättre balanserat den här gången blir jag efter någon timme av gravplundrande mer sugen på rå-röj när det vankas eldstrider och de fungerar lika väl här som sist. Det dynamiska cover-systemet, som låter mig automatiskt söka skydd bakom strukturella objekt utan att behöva trycka på några knappar, är som vanligt oklanderligt - vilket jag tycker är oerhört imponerande. De olika krutpåkarna som spelet ger dig tillgång till känns bra att avfyra trots att de låter alldeles för mjäkigt. Det bästa med striderna i Rise of the Tomb Raider är dock att jag sällan tvingas in i en konfrontation, utan får för det allra mesta välja själv om jag vill öppna eld som en tok eller tyst och metodiskt eliminera fienderna en efter en. Ibland kunde jag till och med smyga förbi fiender helt, något som en stealth-älskande spelare som mig alltid välkomnar.

Rise of the Tomb Raider
Det blev inga tvillingpistoler här heller, trots att slutet i föregångaren antydde det. Nästa gång kanske?

Helt nytt för det här spelet är crafting-systemet som Crystal Dynamics lånat från The Last of Us. Banorna är proppfulla av kastvänliga föremål som flaskor och tomburkar och till en början fungerar de bäst som ett sätt att distrahera fiender eller omdirigera deras uppmärksamhet. Det dröjer dock inte länge innan du lär dig att du kan förvandla dessa föremål till dödliga vapen. Genom att förbruka lite råmaterial som du plockat på dig under spelet gång kan du med ett enkelt knapptryck förvandla en burk du precis hittat till en spikgranat. Min favorit är brandbomben som kan bränna upp ett helt gäng med fiender om de står i en klunga. Crafting-systemet skänker ett extra lager av dynamik och strategi till striderna som tillfredsställer.

Grafiskt imponerar Rise of the Tomb Raider också med is som faktiskt ser ut som is, snö som reagerar hyfsat realistiskt när Lara vadar igenom och dynamiska ljuseffekter. Jag gillar de små detaljerna i animationerna också, som att Lara snabbt vrider ur vatten ur sin hästsvans (håret är för övrigt snyggt den här gången med) när hon kommer upp ur en flod. Efter att ha spelat föregångaren på Playstation 4 i sextio bilder i sekunden kan det till en början kännas lite fattigt att spela detta i trettio men jag vande mig rätt snabbt och det håller sig åtminstone stabilt.

Miljöerna är på det stora hela löjligt läckra. En av mina spontana farhågor som kom med faktumet att spelet utspelar sig i Sibirien var att det skulle bli alldeles för mycket snö och snålt på variation men så var faktiskt inte fallet. Visst blir det en hel del snöiga landskap men spelet bjuder också på fuktiga grottor, djupa skogar och ståtliga tempel - tillräckligt med miljövariation för att det aldrig ska bli tjatigt.

Rise of the Tomb Raider
Rise of the Tomb Raider är ett vackert spel. Mycket kärlek har lagts på att formge miljöerna.

Det finns inget multiplayerläge i Rise of the Tomb Raider, till absolut ingens förtret. Istället har vi Expeditions-läget som låter dig spela om delar ur kampanjen i jakt på high scores eller ett horde-liknande läge där du hjälper byinvånare att bli av med diverse hot i form av djur och soldater. Det är i det här läget som mikrotransaktionerna kommer in för det är byggt på ett kortsystem där olika kort modifierar regelboken på olika sätt. Det kan vara saker som att Lara tål mindre skada eller att hennes huvud blir tio gånger större (min favorit). Ju svårare du gör det för dig desto mer poäng får du att köpa nya kortpaket för och så håller det på. Dessa paket kan köpas med riktiga pengar också. Själv föll det här läget mig inte i smaken och jag ser ärligt talat inte varför någon skulle tillbringa några längre stunder med det, utom möjligtvis för achievements.

Men på det stora hela är Rise of the Tomb Raider ett riktigt bra spel, trots svag story och underpresterande Expeditions-läge. Det är ett spel som egentligen inte gör något nytt men gör många olika saker väldigt bra. Kampanjen är matig och kan ta dig mellan tio till tjugo timmar att spela igenom beroende på hur mycket av sidoaktiviteterna du väljer att göra och hur många samlarobjekt du vill hitta. Jag älskar verkligen Metroidvania-bandesignen där nya föremål och leksaker låter dig utforska nya delar av banorna och gravplundrar-aspekten är ännu bättre utförd här än sist.

Rent spelmässigt har Crystal Dynamics något väldigt speciellt på gång här. Om de bara lyckas leverera en fängslande story med bättre regi och ett starkare berättande till nästa gång kan vi ha att göra med ett tidlöst mästerverk. Jag håller tummarna för att de hittar hem till slut. Och att jag äntligen får mina tvillingpistoler.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Matig kampanj, grymt gravplundrande, mångsidiga strider, läckra miljöer, öppen bandesign, ingen påtvingad multiplayer
-
Svag story och berättande, menlöst Expeditions-läge, fjösiga vapenljud

Medlemsrecensioner

  • Varpire
    Uppföljaren till ett av 2013s bästa spel är äntligen här och jag har hårdtestat det. Här är min recension! Spelar börjar med att man kastas... 8/10
  • Artificial_Soldier
    Jag var en aning tveksam till Tomb Raider som kom 2013. Men jag gav det en chans och attans så underhållande det var. Ända sedan Rise of the Tomb... 9/10
  • Darsidian
    Lilla spelstudion Crystal Dynamics tar i från tårna och siktar på att överträffa Naughty Dogs Uncharted-äventyr. Lyckas de då? Ja de lyckas... 9/10
Detta är en annons: