Golden Eye: Rogue Agent

Att som spelutvecklare få i uppdrag att göra en uppföljare till Rares kultförklarade milstolpe måste vara som att beställa självmord via postorder. Det klassiska N64-spelet satte en ny standard för actionspel i allmänhet men konsolbaserade förstapersonsskjutare i synnerhet. När nu EA satsat allt krut på att upprepa Rares enorma succé är receptet detsamma, skillnaden är att ingredienserna blev gamla och mögliga för längesedan.

Det är till en början aningen förvånande att se hur Electronic Arts Los Angeles-studio valt att strukturera Golden Eye: Rogue Agent på exakt samma sätt som den över sex år gamla föregångaren. Här finns inget av den spelmässiga dynamik som vi fått njuta av i exempelvis Half-Life eller Deus Ex, inte heller något av den variationsmässiga briljans som fick mig att älska Killzone eller den superba känslan av storskalighet som ständigt får mig att återvända till Halo och Halo 2. Nej, Rogue Agent är precis som exempelvis Agent Under Fire ett rättframt actionspel förlagt i krampaktigt trånga korridorer eller fyrkantiga fabrikslokaler där tre eller fyra fiender av exakt samma typ stormar mot dig enligt den mest traditionella och snart utdöda formen av fiendemönster. Till din hjälp har du 14 skjutvapen som precis som i Halo 2 går att kombinera med varandra då vår agent kan bära två stycken skjutdon samtidigt. Den här delen är faktiskt det bästa med hela spelet då smarta kombinationer belönas och då det går snabbt och smidigt att adressera ett specifikt vapen för varje hand. Det är roligt och det känns mäktigt att byta ut två ilsnabba Uzis mot en grovkalibrig revolver och ett avsågat hagelgevär medan man springer mot nästa klunga av fiender.

Beträffande storyn har EA brainstormat lite väl hårt och blandat filmer, skurkar och allierade likt Sundberg då han reder smaklös köttgryta. I den inledande filmsekvensen är du och James Bond på hemligt uppdrag, allt går fel, Bond dör och du får skulden för allt. MI:6 fråntar dig omedelbart din rätt att döda och slänger ut dig på gatan. I samma stund har ett krig mellan superskurkarna Goldfinger och Dr. No brutit ut och du bestämmer dig för att alliera dig med den förstnämnde och ger dig ut på en omfattande människojakt med lönnmord av Dr. No som yttersta mål. Med i grytan finns även Pussy Galore som flirtande helikopterpilot och Hajen som väsande medbrottsling. EA har även slängt in gamle Scaramanga som kirurgen som förser dig med ditt gyllene öga samt ett par riktigt långsökta överraskningar. En märklig upplevelse för alla som hängt med i filmerna, som mer luktar parodi än hyllning.

Enligt traditionen är Bond-universumet ett varierat sådant, i detta fall åtminstone visuellt. Stålgrå hangarer blandas med takterasser i Hong Kong, iskupoler vid Nordpolen samt stridigheter på toppen av Golden Gate-bron. Tyvärr nyttjas dessa temamiljöer ytterst fantasilöst och fungerar i stort sett bara som grafisk utsmyckning till samma tråkiga korridorer fyllda av skidmaskförsedda hejdukar. Det har pratats mycket om de olika dödsfällor som finns på varje bana. Det går att öppna falluckor där fienderna står, aktivera raketstyrda stålpressar eller styra eldsprutande ventiler, allt för att så snabbt som möjligt ta död på så många anstormande fiender som det bara går. EA:s designers har dock implementerat dessa fällor utan större fantasi vilket får dem att framstå mer som paniklösningar som tillkommit i sista minuten för att skapa lite variation.

Efter att ha njutit mig igenom det superbt snygga, tekniskt strålande Killzone, beundrat det visuella i The Chronicles of Riddick och häpnat över omfånget, detaljrikedomen och designen i Halo 2 känns det minst sagt unket att stiga in i EA:s interaktiva version av Flemings välkända Bond-universum. Modelleringen av såväl karaktärer som miljöer är sparsmakat tråkig, odetaljerad och fantasilös. Färgsättningen är spartansk och texturerna enformiga. Vapendesignen känns oinspirerad och effekterna lämnar en hel del att önska. Visst, Golden Eye: Rogue Agent är ett multiplattformsspel snarare än en strömlinjeformad produkt utformad för ett specifikt format. Detta försvarar till viss del några av spelets mindre imponerande visuella detaljer men långt ifrån alla. Rogue Agent ser faktiskt sämre ut än både Agent Under Fire och Everything or Nothing vilket givetvis inte är acceptabelt.

En av anledningarna till varför Rares kultförklarade Golden Eye 007 exploderade i populäritet (det sålde mer än Super Mario 64 och Ocarina of Time i USA) var givetvis flerspelarläget. Att skjuta sina kompisar till småbitar i Rogue Agent är dock inte alls speciellt roligt då dåligt designade banor, klumpig spelkontroll och allmänt sömnigt tempo gör dödsmatcherna till långa frustrationsmoment. Vem som kan vilja skjuta ihjäl varandra i Rogue Agent då det finns avsevärt mycket bättre alternativ som Rainbow Six 3, Halo 2 eller Killzone vet jag inte. Förmodligen ingen.

Golden Eye: Rogue Agent hade potentialen att bli riktigt bra i händerna på en mer ambitiös och nytänkande utvecklare. Nu stannar "uppföljaren" till en av spelhistoriens mest betydelsefulla actiontitlar vid att vara ett oinspirerat och genomgående tråkigt actionspel i mängden. Med alla superba actionspel som vankas till samtliga format den här vintern finns det ingen som helst anledning för dig att titta närmare på denna medelmåttiga och föråldrade super-skurksoppa.