Ratchet & Clank: Up Your Arsenal

Det är märkligt hur fort världen glömmer en hjälte. Ratchet för en tynande tillvaro som birollsinnehavare i Clanks nya agentsåpa och bara väntar på någon ny superskurk att bekämpa. När den genomonde Dr. Nefarious plötsligt dyker upp och hotar galaxen ställer han sig snabbt till förfogande och lämnar tristessen för ett nytt äventyr.

Det första Ratchet & Clank var ett klockrent plattformsäventyr, medan uppföljaren degraderades till ett ganska finesslöst actionspel. Normalt uppfattar jag det som att kreativiteten hos utvecklare hämmas när spel får uppföljare varje år. Innovationen brukar bli lidande och grafiken hinner inte förbättras så mycket som den borde. Lyckligtvis tycks detta inte gälla Insomniac Games som på tolv månader hinner skriva ett helt nytt äventyr komplett med mängder av nyheter, uppdatera grafikmotorn samt krydda spelet med ett så stadigt multiplayerläge att det är bra nog att släppas som ett eget spel. Detta tredje spel känns som en sorts blandning mellan föregångarna och kombinerar hektisk action med precisionskrävande plattformshoppande på ett lyckat sätt. Den som spelat Ratchet tidigare lär dock snabbt känna igen sig och visst märks det att utvecklarna gått mycket på rutin när de skapat spelet. Det leder till att spelet känns mer som en uppgradering snarare än en fullständig uppföljare.

Jakten på den genomonde Nefarius för Ratchet till en mängd olika platser och det är svårt att inte imponeras av variationen i spelbarheten. Vissa banor är uppbyggda som klassiska linjära plattformsbanor, medan andra bjuder på massiv action på stora öppna ytor. Till detta kommer också TV-lekar, svävarracing, fallskärmshoppning och mängder av minispel. Sistnämnda minispel är faktiskt bättre än någonsin och allra roligast är ett tvådimensionellt minispel med kapten Qwark i huvudrollen. Vad som är extra anmärkningsvärt är att trots de många spelmomenten är inget av dem slarvigt gjort. Tyvärr är det dock väldigt långt mellan sparpunkterna på varje bana, vilket gör att man ofta måste spela om långa sträckor. Det drar ned tempot något och skapar irritation.

Ett av mina favoritmoment i spelet kommer någon timme in i spelet där ett stort palats är under anfall. Framför den stora ingången kastas man rakt in i elden där några militärrobotar kämpar förgäves mot övermakten. Eldgivningen är fantasiskt massiv och man inte säker någonstans. Det gäller att verkligen dra nytta av omgivningar och hoppas att man har lite ammunition kvar i sina specialpuffror, Ratchets klassiska skiftnyckel gör nämligen ingen nytta på det här stället. Känslan är verkligen skruvat euforisk när man elegant undviker stora skottsvärmar, avfyrar stora bomber mot allt som rör sig och hör sina datorkontrollerade medspelare ropa på hjälp. Stundtals får jag nästan känslan av filmen Rädda menige Ryans tolkning av landstigningen vid Normandie. Ja, fast med pastell, plasmapiskor och en massa humor då förståss.

Kvar från föregångaren är det fantastiskt stora och fantasifulla utbudet av diverse skjutdon. Samtliga vapen går dessutom att uppgradera ett antal gånger genom flitigt användande. Det kommer väl till pass om man hittar ett favoritvapen tidigt, eftersom det blir starkare och starkare ju mer man använder det. Absoluta favoriterna är plasmapiskan och Sheepinator som förvandlar fienden till ett bräkande får. Har du kvar sparfiler från Ratchet & Clank: Going Commando kan du dessutom dra nytta av att man får föra över lite ihopsamlade vapen från det spelet, vilket ger Ratchet ett betydligt trevligare utgångsläge.

Den verkliga nyheten i Ratchets tredje äventyr är möjligheten att spela det mot sina vänner i TV-soffan eller mot upp till sju motståndare online. Plötsligt förvandlas plattformsspelet till en ren förstapersonsskjutare (kan också spelas i tredjeperson) av hög klass, med mängder av vapen, annorlunda föremål och fordon. Att spränga vänner med alla vansinniga vapen från detta speluniversum är naturligtvis precis lika roligt som det låter och jag har faktiskt spenderat ännu mer tid med detta än med själva äventyret. Multiplayerläget är riktigt matigt och bjuder på ett flertal fordon, ett väl tilltaget antal banor samt annorlunda föremål likt gravitationsskor och änterhakar. Förutom spelsätt som dödsmatch och Capture the Flag finns också funktioner chatrum, ligor, klaner med mera. Som kronan på verket kan man faktiskt förstöra omgivningarna, vilket gör att banorna brukar förvandlas till rykande ruinhögar mot slutet av varje omgång.

På åtta spelare får framförallt fordonen en större roll eftersom vissa av dem går att nyttja bättre om man sitter flera i dem. Ett fordon kallat Turbo Slider blev snabbt min favorit. Den är nämligen att betrakta som en blinkning till Warthogen från Halo. Den har ett liknande utseende, har en stativmonterad kanon och styrs på samma lite halkiga sätt.

Visst hade jag gärna sett att Ratchets tredje äventyr luktat mindre uppgradering och mer uppföljare. Men trots allt känns det småaktigt att klaga när jag fått ett gediget plattformsäventyr och ett fläskigt multiplayerspel på en och samma gång. Plattformsälskare, actionfantaster och förstapersonsnerdar har äntligen fått ett spel att samsas omkring. Ratchet har något för alla.