The Baconing. Ni hör namnet va? Känn på det. Lukta på det. Smaka på det. Det smakar bacon. Blott titeln i sig borde ju förläna det här spelet minst 11 i betyg tycker man ju. Särskilt med tanke på Gamereactors erkänt djupa vördnad för denna gudomliga bespisning. Så varför är då inte The Baconing ett bättre spel? Kanske för att det en gång i tiden egentligen hette Deathspank.
Deathspank var ett alldeles ljuvligt Xbox Live Arcade-spel från Monkey Island-skaparen Ron Gilbert och det välsignade världens alla krysslådor under sommaren 2010. Ron Gilbert själv sa att han såg det som den första akten i en historia som sedan skulle avslutas med uppföljaren Deathspank: Thongs of Virtue som då utgjorde både akt 2 samt den avslutade akt 3 för serien. Därefter lämnade Ron Gilbert utvecklaren Hothead Games, förhoppningsvis nöjd med vad han hade gjort. Det var däremot inte Hothead Games. Så därför står vi nu här med The Baconing. Ytterligare en uppföljare i en serie vars utgivningstakt till och med skulle kunna få Activision att bli yra i huvudet.
Ifall er radar missat serien vid det här laget, så är Deathspank-spelen alltså en parodi på de Diabloeska monster-röjar-och-loot-rafsar-spelen som både säljer som smör och växer som ogräs i spelvärlden. Deathspank är också den typ av parodi som egentligen gör exakt samma saker som förlagan den försöker parodisera med skillnaden att den stundom pekar på sig själv och ropar "Haha! Hajar ni? Roligt!"
Om den här typen av konceptuell humor kan man förstås tycka lite vad man vill, fast huvudsaken är att det i Deathspanks fall genomfördes riktigt bra. I The Baconing glöder inte riktigt de nya manusförfattarnas pennor lika starkt som Ron Gilberts dito, men The Baconing lyckas påfallande ofta med sin satir och sina ordvitsar. Det kan dock skönjas en viss andfåddhet i spelet som helhet. För The Baconing är i princip exakt samma spel en gång till.
Det bär på samma mix av fördelar och nackdelar, då som nu. Humorn är oftast lyckad och röstskådespeleriet strålande, medan striderna är tuggiga och grafiken onödigt plottrig och svårtydlig. Ett av Hothead Games misstag är därför också att de valt att göra The Baconing till ett rent stridsspel. Borta är de Monkey Island-doftande pusslen från tidigare delar och istället ges en seg sörja av fiender att vada genom. Vilket alltid varit spelets svagare beståndsdel. Svårighetsgraden ser på det till att åka ständig bergodalbana mellan ljuvlig skogspromenad och olidlig Golgatagång.
Det allra största problemet med den här uppföljaren är däremot onekligen att Hothead Games på lite drygt ett år valt att servera oss i princip samma spel till både förrätt, huvudrätt och nu även efterrätt. Och då hjälper det inte hur mycket bacon man än garnerar med.