Castlevania: Aria of Sorrow

I Aria of Sorrow lämnar vi Transsylvanien och släkten Belmont. Istället får vi träffa den unge Soma Cruz, en helt vanlig kille i Japan år 2035, som är på väg för att träffa tjejen för att se solförmörkelsen vid ett gammalt tempel (jag utgår från att Konami har tagit reda på att det faktiskt BLIR solförmörkelse det året). Men nåt går fel och Soma med tjej vaknar upp på borggården till ett underligt slott. Där möts de av en mysko kille vid namn Alu... nej, Arikado, som förklarar situationen.

1999 besegrades Dracula i ett ännu osläppt spel, och hela slottet förseglades i en solförmörkelse. Fast nu lockar slottet på en arvtagare till den gamla damsugaren. Inte bara Soma har dykt upp, utan även ett gäng intressanta personer som alla har en anledning att hälsa på och söka Draculas krafter. Vändningen på slutet gör Aria of Sorrow till det bästa Castlevania-spelet storymässigt.

Men nu handlar det ju inte bara om story. Castlevania är alltid spelmässigt komplett, och så även här. Soma har tillgång till otaliga vapen - olika svärd, spjut, hammare och även ett par pistoler. Istället för de klassiska kastvapnen och magierna kan Soma absorbera själar från de monster han besegrar. Varenda monster bidrar med en färdighet - allt från att kunna simma, dubbelhoppa och kasta yxor till olika sätt att suga energi ur motståndare och gamla vanliga styrkehöjande prylar. Även om variationen är stor hittar man snart några favoriter att kombinera. Här kommer det stora problemet med spelet - det är nästan löjligt enkelt. Förutom ett par frustrerande bossar och ett eller två riktigt jobbiga rum är det ingen match att klara det. Vi snackar under fem timmar här, för det bästa slutet och 99% av kartan.

Visserligen finns möjligheten att spela som ännu en karaktär (tänker inte avslöja vem!) och ett bossläge som i Harmony of Dissonance. Och så tar det ju ett tag att komplettera monstersamlingen. Men redan efter några timmar hade jag råd att köpa ett svinstarkt svärd i slottets souvenirshop, och förutom några fiender som kräver särbehandling använde jag det fram till sista halvtimmen. Detsamma gäller de olika själarna. Med Lightning Doll (en stor blixt som röjer upp det mesta) och Succubus (fem HP tillbaka vad du än slår på, inklusive ljusstakar och fiendesköldar) var det inte många fiender som hade något att säga till om.

Annars är det givetvis en fröjd att springa runt i slottet Vania. Kontrollen är fläckfri, med bakåthopp placerat permanent på L och olika specialattacker på R samt upp+B. Det blir lite väl mycket bläddrande i menyer för att byta själar efter behov, men annars flyter spelet på utan problem. Stort plus också för att vi numera kan sälja överflödiga vapen och prylar, för att ha råd med kralligare grejer. Grafiken är strålande och helt klart den snyggaste jag har sett till GBA. Enorma variationsrika fiender med massor av effekter och detaljrika bakgrunder. Inte i klass med Symphony of the Night, men närmast hittills. Ljudet är långt bättre än det NES-plinkande Harmony of Dissonance, men saknar de klassiska styckena. Det är däremot fyllt med röstsamplingar och varierade fiendeljud.

Det är alltså bara den begränsade längden som stjälper lasset. Du kan säkert få ut drygt tio speltimmar utan att börja upprepa dig, men mycket mer än så blir det inte. Då räcker det inte riktigt att spelet är riktigt snyggt och låter utmärkt. Men spelet är trots allt tämligen nyskapande med massor av vapen att bruka och fiender att banka. Alla Castlevania-fans bör givetvis springa och köpa genast, men ni andra bör testa först. Har du möjlighet att hyra, gör så.