Överallt ligger det omkullvräkta väskor. Jag går fram och genomsöker dem i hopp om något matnyttigt, men som så ofta tidigare går jag bet. Folk har packat med sig espadrillos, badshorts och 12:ans solskyddsfaktor. Något de trodde sig behöva i sin strandbungalow på Banoi i Söderhavet. Så fel de hade, de borde såklart ha packat ned knogjärnet, yxor och en uppblåsbar flyktjolle. För Banoi har förvandlats till helvetet på Jorden där charterresenärerna, istället för att sippa paraplydrinkar vid stranden, förvandlats till zombies som inget hellre vill än att kalasa på din hjärna.
Plötsligt hör jag tunga andetag, och först nu förstår jag varför Gordon Freeman så krampaktigt klamrar sig fast vid sin kofot. Runt om mig står fem halvt förruttnade odöda och jag svingar den krökta järnstången i en kamp om mitt liv. Redan nu ser jag dock att fler är på väg. Bäst att röra på sig. Jag lovade nämligen att fixa insulin till en svårt sjuk diabetiker och hämta bildelar till en mekaniker. Överallt på ön finns det människor som klarat sig från att bli zombies, och gemensamt för dem alla är att de har ärenden för mig att utföra. Något jag självklart tackar ja till eftersom det ger både pengar och erfarenhet som gör att jag får tillgång till större och värre tillhyggen.
Just den delen av Dead Island ger mig nästan rollspelsvibbar, tänk dina första staplande steg utanför grottan i Elder Scrolls IV: Oblivion och du förstår vad jag menar. Jag levlar upp min figur, lootar som besatt, köper vapen, uppgraderar utrustning och springer mot all vett och sans över hela den zombie-späckade ön för trivialiteter som att hämta vatten till gamla tanter eller eskortera fullvuxna människor som gott kunde ha tagit hand om sig själva.
Mängden uppdrag är till en början närmast oöverblickbar och friheten är enorm på den stora ön. Lite beroende på vilken av fyra tillgängliga personer, med olika styrkor och förmågor, man väljer att spela som utvecklas äventyret olika. Det är dock förhållandevis små skillnader och man blir snabbt involverad i grupperingar som sedan zombie-utbrottet lyckats skapa någon sorts överlevnadsplan.
Det roligaste sättet att tackla Banoi och dess problem är att spela tillsammans med upp till tre polare som tillsammans kan göra pinan kort för allt vandrande dödkött. Då används alla tillgängliga figurer och det känns såklart mer logiskt att ha backup på zombie-infekterat område. Det är enkelt att hoppa in och ut ur varandras spel och en fiffig multiplayerkomponent känner av när andra relevanta spelare är i närheten av var man själv är i sitt äventyr. En fiffig funktion fler borde ta över.
Allt är dock inte frid och fröjd, trots många goda spelkvaliteter. Något som sällan fungerar riktigt bra i förstapersonsspel är närstrider och Dead Island utgör inget undantag. Inte så att det är direkt störande, men någon 100-procentig kontroll över mitt svingande av spikförsedda paddlar, släggor och annat får jag aldrig. Det här är den största enskilda sak jag önskar att Techland filar på till den uppföljare jag redan nu hoppas stenhårt på. Tänk Borderlands och alla dess problem, men hur kul det ändå var och du förstår hur det känns. Tvåan har kort sagt enorm potential då så mycket grundläggande idéer är riktigt bra.
Lyckligtvis blir striderna aldrig ett egentligt problem. Fokus ligger istället på att utforska och i de flesta fall kan man själv välja om man vill ta upp striden eller försöka sig på att smyga. Lite mer genomtänkta inslag hade dock heller inte skadat och det känns bara komiskt med ovan nämnda gamla dam som behöver vatten medan hennes lägenhet till bredden är fylld av energidryck, eller att min massiva järnkofot slits ut av att hugga 3-4 zombies i bröstkorgen.
Det tar därför någon timme innan Dead Island verkligen fångat ens uppmärksamhet. Men ger man upp efter de första tafatta striderna missar man milt sagt en hel del. Sakta men säkert klättrar man i level och får själv relativt fritt utforma sin figur med specialegenskaper, förmågor och liknande. Dessutom finns möjligheten att själv snickra sina vapen och uppgradera dem efter bästa förmåga med hjälp av de skrot man lyckats samla på sig. Det blir som ett slags spel i spelet att hitta den där silvertejpen, de där spikarna och vad som nu behövs för likt MacGyver sätta ihop ett extra dödligt tillhygge.
Tillfredsställelsen är sedan stor när man smyger ut i buskage för att testa nydoningarna. Det går utmärkt att hugga alla zombies till konfetti med välriktade hugg och det är enormt kul att lära sig kasta rätt, träffa mitt i prick och göra snygga stötar. Överallt finns patrasket och det är gott om skrämseleffekter. Här är det ett äventyr att bara gå in på toaletten någonstans, eftersom det mycket väl kan finnas någon köttig sate där inne som bara väntar på att få hoppa fram och vråla mig i örat.
Överhuvudtaget är det alltid en kamp att veta vilken odöd lirare som verkligen är just odöd. Lik som ligger till synes vikta över en bänk kan mycket väl kasta sig efter dig när du passerar, medan andra är precis så döda som man önskar att de döda faktiskt ska vara. Lyckligtvis kan man bära med sig rejält med vapen av olika storlek och form och det går smidigt att byta mellan dem.
Techland har lyckats förvånansvärt väl med att gestalta ett riktigt Söderhavsparadis. De stunder när man inte ser någon förruttnad kropp, blodspillan eller har sällskap av zombies är Banoi riktigt vackert. Jag kommer på mig själv med att gå omkring och beundra omgivningar, titta på blommor, njuta av strandpromenader och törstigt titta in i de tomma bardiskarna vid de många hyddor som uppförts några meter ut i vattnet, dit bara pittoreska träbroar leder.
Rätt vad det är så rycks man ur sin sightseeing-runda av zombies som med vild frenesi försöker slå sig in i allt från strandhyddor till hus och bilar, något som betyder att det finns levande människor därinne. Människor som nästan garanterat sedan har något att sälja eller ett uppdrag för dig att utföra. Dock inte så ofta att det på något sätt stör, snarare tvärtom. Zombies har ofta fullt upp med att gnaga på varandra, spela död eller bara andas sådär förbaskat äckligt som de alltid gör. Det gör att Banoi i slutändan är en trovärdig ö som man serveras och att Techland lyckas skrämmas i strålande sol och 37 graders värme är faktiskt en mindre bedrift.
Vad som däremot inte känns lika trovärdigt är det klassiska systemet med fiender som levlar upp i takt med en själv. Visst är jag rejält mycket starkare när jag har level 5 än vad jag hade som vitbältare med level 1, men det hjälper föga när Techland börjar kasta på mig allt större och starkare zombies med motsvarande levlar. Jag säger inte att jag har lösningen på hur de skulle ha gjort istället och visst är det kul att jag får tillgång till fler och fler vapen i takt med att jag blir starkare. Men levlingen tappar lite mening och jag önskar man hade valt ett annat sätt att bibehålla utmaningen.
Även variationen tar stryk längre fram i spelet. Uppdragen består trots allt oftast av att hämta saker, att döda zombies eller en och annan eskortering. I synnerhet eskorteringsuppdragen är jobbiga helt enkelt för att de man ska skydda är fullständigt hjärndöda. Det känns som att Techland gett eskortmänniskorna samma artificiella intelligens som zombierna, vilket väl ändå inte kan ha varit meningen. Det finns även något enstaka uppdrag som involverar bilkörande. Fysiken är dock inte speciellt bra och kärrorna är därför lämpligast att använda som transportmedel och inget man rattar runt för att det är kul. Vilket är en bedrift, för det fattar ju vem som helst annars att bredsladda ihjäl vandrande döda hade varit en höjdare.
Jag har tidigare skrivit om hur väl Techland lyckats med det designmässiga i Dead Island. Men även tekniskt imponerar det. I alla fall bitvis. För mellan varven är Dead Island otroligt snyggt med makalöst detaljerade omgivningar, enorm sikt och läckra effekter. I synnerhet till PC finns fler wow-ögonblick att gotta sig åt då ljuv design och avancerad teknik möts i grafikmotorn Chrome Engine 5. Men andra delar, som att de odöda själva ser ut att vara tillverkade av kolasås och hundmat, är tristare. Lyckligtvis ser man bara detta när de kommer så nära att de börjar gnaga på ens axel.
I slutändan har jag ändå väldigt roligt med Dead Island, en trave brister till trots. Att gå in i en mörk och blodstänkt bungalow med halmtak, endast upplyst av en flimrande TV med havet skvalpande i bakgrunden medan man hör väsande andetag i närheten är en härlig känsla. Techland har gjort ett gott arbete med det grafiska och man kan nästan känna den ingrodda stanken av både zombies och charter genom skärmen. Skrämseleffekterna låter heller inte skämmas för sig liksom det massiva innehållet av saker att göra och utforska. Kort sagt är odött patrask som vanligt det bästa resesällskap man som gamer kan önska sig.