NHL 12

Ibland krävs det så lite för att höja stämningen. Som när NHL 12 rivstartar med en återuppspelning av årets Winter Classic, den årliga utomhusmatchen. Att få iklä sig Pittsburghs retrofula sextiotalströjor och glida runt i yrsnön känns uppfriskande, i ungefär de femton minuter matchen varar. Efter den mysiga, om än smått intetsägande inledningen så gör jag samma sak som alltid - jag skapar en virtuell avbild av min undersköna lekamen och inleder en karriär som bejublat hockeyproffs.

Att testa lyckan i Be a pro-läget hör alltid till höjdpunkterna och har just i år fått ett extra stort lyft. Konceptet är detsamma som alltid - börja ung, bli draftad, kämpa dig fram genom farmarlag och fjärdekedjor, hitta sedan ljus i tunnelns slut i form av ära och berömmelse. Matchernas närvarokänsla har däremot fått sig en rejäl skjuts av byten som spelas i realtid, med valbar snabbspolning mellan varje iskontakt. En långt mer realistisk lösning än den tidigare år då man själv kunnat bestämma när lagkamraterna ska byta.

Just att tiden tickar på i realtid istället för fyrdubbel hastighet är en sån där detalj som är liten på ytan, men som gör alldeles fantastiskt mycket när man upplever den. Att styra endast en spelare gör ju också att kameran kan flytta ner några meter närmare isen, närmare pucken, närmare hjälmarna som viner genom luften när det tacklas som hårdast. Att genomleva en hockeyspelares vardag har helt enkelt aldrig varit så här trovärdigt. Ett litet men oundvikligt minus placeras dock i kanten då den täta kameran gör att det ibland blir svårt att hänga med när spelet vänder fort.

Min jättetalang till center får en kanonstart i karriären som förstaval i draften. Framtiden ligger utstakad, en livstid av tournedos och designerkalsonger väntar. Men min uppmärksamhet flyttar raskt från min egen avbild till "Be a legend" - det snarlika karriärläge där man får träda in i rollen som pånyttfödd megastjärna från ligans senaste sex decennier. Kärleken till mig själv är nämligen stor, men inte större än att den kan mäta sig med vad jag känner inför Jeremy Roenick, som alltsedan NHL 94 till Megadrive stått mig nära.

För att sätta ytterligare fokus på storheten hos de nio inkluderade legendarerna - däribland Gretzky, Lemieux och Salming - finns en rad milstolpar att sikta mot under karriärens gång. Alltifrån en Gordie Howe-hattrick (ett mål, en assist och ett slagsmål) till Gretzkys otroliga 50 mål på 39 matcher finns att mäta sig med. Också online gör sig dessa megastjärnor påminda i form av de allra mest åtråvärda korten i EA Ultimate Hockey League, som tack och lov förgyller onlineupplevelsen även i år.

Annars har förhandssnacket mycket handlat om att målvakterna numer låter sig både tacklas och utmanas i slagsmål. Små, små uppskruvningar av realismfaktorn, men vars flitiga marknadsförande är talande. Det finns nämligen inte så många nyheter att prisa och lyfta fram med NHL 12. De tydliga förbättringarna, dit också pausmenyns presentation av matchens höjdpunkter hör, dränks i ett grått myller av déjà vu. Malätna kommentarer från Bill Clement, återkommande irritationsmoment i menynavigationen - många inslag borde ha fräschats upp redan för ett par år sedan.

Kanske är den här bristen på innovation aldrig tydligare än när jag efter några timmar med spelet inser att jag helt glömt bort att spela som något av nykomlingslagen Winnipeg Jets och Växjö Lakers och som en följd brister ut i ett leende bredare än Oskar Nyströms värmländska. Visst, Winnipeg är gammal klassisk hockeymark, och Växjö har sitt fåniga tillnamn till trots en ganska trevlig logga, men ett par nya lagtröjor bidrar väl kanske inte med någon dramatisk fräschör.

Å andra sidan är det kanske inte konstigt att det mesta känns bekant. Spelmotorn är sig lik just eftersom den är så fantastiskt välgjord och därmed svårförbättrad. Visst tror jag att det finns fler stora revolutioner att ta del av, vad gäller hur man styr ett hockeylag på konsol. Men så länge allting fungerar nästan galant rakt igenom tänker inte jag sörja om nästa sjumilakliv, i stil med införandet av Skill Stick i NHL 07, låter dröja på sig.

Men visst finns där små förbättringar, utöver det rent kosmetiska. Att målvakten nu behandlas mer som vilken spelare som helst medför att området kring målet känns mindre som en osynlig vägg än tidigare. Också puckens rörelser och studsar känns mer intuitiva. Hit hör även mina passningar och direktskott, som jag inbillar mig är lite giftigare än förr. Kamperna framför mål känns däremot inte lika välpolerade. Förbättrade möjligheter till styrningar är välkommet, men övergången när en spelare går ifrån sitt vanliga rörelsemönster till att gruffa och tampas med motståndaren framför kassen är kantig och hela momentet kunde ha införlivats i matcherna betydligt smidigare.

Precis som spelmotorn så har grafikmotorn puttrat på i en handfull knop i ungefär samma spår som tidigare. Närbilder av spelarnas tandlösa ansikten håller inte direkt Avatar-klass, men EA Sports vet att hockey ska avnjutas i högt tempo. Fokus ligger alltså på en TV-mässig produktion som andas överskådlighet, skärpa och realism. De tappra hockeykrigarna är utrustade med en hel här av följsamma animationer och imponerande skridskoteknik.

Jag har i slutändan inget annat val än att känna starkt för NHL 12. Men jag kan ändå inte låta bli att fantisera om vad som skulle krävas för ett riktigt toppbetyg till NHL 13. Jag drömmer mig bort till en hockeysimulator som stoltserar med Fight Night-grafik, ett matigt General Manager-läge i onlineformat, menyer som är utformade med en handkontroll i åtanke, en uppgraderad kommentatorsduo och mer siffror, statistik och lull-lull. Till dess att det blir verklighet tänker jag finslipa formen i NHL 12 i tolv månader till.