God of War Collection: Volume II

Den grekiska staden Heraklion är ingen fin sådan. Jag har landat på flygplatsen där ett par gånger, för att sedan åka vidare till mer gemytliga turistparadis på Kreta. Ett smutsigt och nedgånget ställe. Ändå är det ingenting jämfört med hur den antika versionen ser ut efter Kratos genomfart.

Efter att Kratos ensam sänkt Poseidons huvudsäte Atlantis under vatten är gudarna arga. De vänder på varenda sten i den kretiska huvudstaden i jakten på det uppkäftiga muskelberget. Eld och död härjar. Argast av dem alla är dock Kratos - som vanligt. Han har rimliga skäl: Efter att tvingats ha ihjäl sin egen mor i början av spelet ger han sig iväg för att hitta sin bror Deimos - någon han tidigare trodde var död - som tillfångatagits av gudarna.

Det är inledningen till Ghost of Sparta, ena hälften av denna gudabenådade HD-samling. Den andra är Chains of Olympus, där vi får följa Kratos tjänstgöring hos de högre makterna (då han fortfarande var på någorlunda god fot med dem) och jakten på den saknade solguden Helios. Rent kronologiskt placerar sig Chains of Olympus innan det första God of War, medan Ghost of Sparta tar vid strax efter. Gemensamt för de båda är att historian är riktigt snyggt framförd, med massvis av coola scener av episka proportioner.

Den stora frågan är väl hur väl två gamla PSP-spel lämpar sig på en Playstation 3. Väldigt väl, visar det sig. Spelen har uppgraderats till knivskarp HD-grafik och körs i 60 lena bilder i sekunden, precis som den första, uppiffade God of War-samlingen. Däremot är 3D-modellerna med dagens mått grovhuggna och effekterna aningen mossiga, vilket dock vägs upp av ypperlig design. Den grafiska helheten är jämn, fin och storslagen - God of War är helt enkelt en spelserie som helst ska upplevas i stort bildformat. I jämförelse med ursnygga God of War III har denna samlingsbox så klart inte en suck. Men det visste vi redan från början.

Däremot har den följsamma spelbarheten i princip fått vara oförändrad genom hela serien. Kratos dekapiterar medusor, rycker ur cyklopögon, gör nötfärs av minotaurer, vingklipper monstruösa flygfän och går loss på det allra, allra mesta i sin omgivning med en patenterad sömlöshet. Och desto större likhögen bakom honom växer sig, desto starkare blir hans attacker och vapen som i en ond våldsspiral. Han hånar gudarna och dräper titaner. Allt i en destruktiv kompott av grekisk mytologi.

Några störande moment finns dock. För även om Chains of Olympus och Ghost of Sparta ärver sina syskonspels goda egenskaper, så övertar de också de mindre bra. Låsta kameravinklar problematiserar några plattformsmoment och tillåter mig inte att beundra spelvärlden som jag vill. Quick Time Events överanvänds en aning. De i spelvärlden utspridda kistorna tar fyra sekunder att slita upp - vilket kanske inte kan tyckas vara en stor grej - men när de återkommer i varje litet skrymsle förstörs det annars så välavvägda tempot. Utvecklingen har varken rört sig särskilt mycket framåt eller bakåt.

Musiken är extremt välkomponerad och matchar de mäktiga scenerierna perfekt, blodet forsar som i en medelstor skogsbäck, Kratos ligger med (typ) sju brudar samtidigt och testosteronet flödar i en aldrig sinande ström. Visst har vi sett det förut, men vad gör det när grundpremisserna är så strålande i all sin machopuckade enkelhet?