Svenska
Gamereactor
recensioner
El Shaddai: Ascension of the Metatron

El Shaddai: Ascension of the Metatron

Årets mesta konstspel har anlänt. Viktor har granskat om El Shaddai: Ascension of the Metatron håller måttet som spel eller nöjer sig med att vara estetisk navelskådning

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Bland det märkligaste och tråkigaste som hänt i kulturvärlden inom film, spel, böcker och musik, är att saker som elitism och pretentioner förvandlats till skällsord. Jag kan förstås förstå konceptet bakom det hela. Idén med att någon vill agera som diktatorisk smakdomare är förstås inget odelat positivt, men jag tycker ändå att folk nu för tiden medvetet undviker poängen med saker som elitism och pretentioner. Att de ska utvinna något mer ur våra verk och uppnå nya nivåer. Att de ska göra så att vi får en bättre upplevelse. Att de ska göra att saker och ting blir roligare.

Fast så är det inte längre, i alla fall inte enligt den stora mängd nej-sägare som bland annat gör sig hörda i spelvärlden. Folk är där snarare oroliga för att nyskapande spelidéer skall suga ut det roliga ur spelandet. Att de hotar de stora blockbuster-spelen. Vilket förstås inte är sant.

Därmed inte sagt att pretentioner och elitism inom spelvärlden onekligen kan vara ett gissel. Det finns gott om exempel på när storslagna idéer krossat det roliga i produktioner på grund av ett egoistiskt tunnelseende. Jag var väldigt länge orolig för att El Shaddai: Ascension of the Metatron skulle bli ett sådant spel. Under åren som jag följt utvecklingen har jag knappt vågat titta när spelet med ögonbindel tycks ha balanserat mellan att bli antingen storslaget episkt eller platt som en pannkaka.

El Shaddai: Ascension of the Metatron
Episka vyer råder det ingen brist på i El Shaddai: Ascension of the Metatron
Detta är en annons:

När jag börjar spela El Shaddai: Ascension of the Metatron så verkar det senare först vara fallet. Jag tycker hela spelet känns ganska ytligt och avskalat med en abstrakt estetik som enda styrka. Men efter ett tag märker jag att spela El Shaddai, är som att skala en lök som gång på gång avslöjar nya lager av innehåll. Det är inte ett spel för alla. Det vore dumt att säga. Men det är ett spel som alla borde se över minst en eller två gånger innan de avfärdar det som pretentiöst skräp.

För i grund och botten är El Shaddai ganska avskalat och enkelt. Ett extreme-action-spel från samma skola som Devil May Cry och Ninja Gaiden fast inlindat i en egensinnig och otroligt varierad visuell design. I spelet axlar du rollen som prästen Enoch, vars uppdrag är att besegra och återbörda sju fallna änglar i hopp om att rädda mänskligheten från en annalkande syndaflod som skall förgöra världen. Historien är en omarbetad japansk filtrering av de judo-kristna berättelserna i bibeln och är likt sin förlaga medvetet abstrakt i sitt berättande. Historien vaggar av och an mellan att vara episkt stoisk och obekvämt toanödig när den ramas in av saker så som änglar i designerjeans och diverse animefloskler.

Samtidigt är det den här bisarra blandningen som skapar El Shaddais säregna stil. Den av att man spelar något som tycks ha trillat ner från rymden. Gång på gång sveper spelet undan fötterna på dig, vare sig det handlar om en ny estetisk design som introduceras, ett nytt spelelement eller en twist i berättandet. Stundtals känner man sig rent av som ett garnnystan som utvecklarna likt en katt leker runt med. Ibland blir det frustrerande rörigt men i det långa loppet är det svårt att betrakta spelet som något annat än ett litet pärlband av överraskningar där varje ny bana eller visuell stil blir som att öppna en ny skattkista.

El Shaddai: Ascension of the Metatron
Lucifel är din vän, vägledare och sparpunkt i spelet. Detta när han inte pratar osammanhängande med Gud på sin mobiltelefon. Ni vet, som i Bibeln!
Detta är en annons:

Stridssystemet i El Shaddai: Ascension of the Metatron är avskalat på gränsen till sparsmakat. Det finns bara en enda knapp för attacker och tre vapen i hela spelet. Men! Och det här är ett viktigt men. Få spel lyckas som El Shaddai gör så mycket med så få saker. Till en början kan striderna tyckas som en besvikelse, men när väl tyngre motstånd presenterar sig så öppnas ett stridssystem lika djupt som en människas själ. Det hela kan beskrivas som ett delikat sten-sax-påse-spel där du flera gånger under matchen behöver byta regler för vad som är sax, sten eller påse. Detta tar sig form i att varje vapen skiljer sig avsevärt från de andra och att olika typer av fiender är svaga mot olika vapen. Samt att alla fiender kommer i form av en särskild vapentyp som Enoch kan sno åt sig och använda för egen del. Det finns inte någon utrustningsmeny eller liknande, så det gäller att byta vapen flitigt och ständigt omvärdera sin strategi under striderna.

Att du bara använder dig av en attackknapp är inte heller det ett problem. Utvecklarna har nämligen löst det, återigen så förolämpande fiffigt, att det är rytmen på knapptryckningarna som bestämmer vilka attacker som kommer. Det är också på detta sätt som du hittar luckor i fiendernas försvar och kan bryta deras blockeringar. Detta blandat ihop med utforskandet av de tre olika vapnen resulterar i ett stridssystem där du lär dig din karaktärs rörelsemönster och stridsrytm ner på atomnivå mot slutet av spelet. Vilket förstås är vansinnigt tillfredsställande och ett signum på vilken genomarbetat flöde som systemets inlärningskurva har. Alla moment presenteras i precis lagom takt och när du tror att du kan allt, så upptäcker du strax därefter något helt nytt. Framförallt lyckas El Shaddai med något som få extreme-action spel faktiskt gör. Det känns helt enkelt rätt att klippa till en fiende i det här spelet. Det känns bra.

El Shaddai: Ascension of the Metatron
Förutom de tre vapnen Enoch kan bruka så kan han även ta till nävar och fötter ifall det behövs.

Värre är det då med spelets plattformssegment som förtar en del av det roliga. När spelet byter till ett tvådimensionellt plan så är allt för det mesta frid och fröjd. Spelet arbetar även här snyggt med begränsad design och lyckas göra mycket av förhållandevis lite. I tre dimensioner är de akrobatiska manövrarna inte fullt så spännande. Spelkontrollen är oförlåtande enkelspårig och den visuella designen gör det besvärande svårt att bedöma avstånd.

Även om El Shaddai innehåller både varierande element av extreme-action och plattformsspelande så är förstås spelets huvudperson den iögonfallande estetiska designen. Rent prestandamässigt är det inte alltid superimponerande men när det kommer till designen och hela den visuella utformningen så kommer det inte finnas en haka som inte faller till golvet minst ett dussin gånger efter att ha spelat El Shaddai. Stundtals känns det som man riskerar diabetes i hornhinnorna av allt ögongodis som förhäxar skärmen. Det är varierat, storslaget och rent ut sagt unikt.

El Shaddai: Ascension of the Metatron
Spelets 2D-banor är många och kanske rentav ännu snyggare än resten av spelet.

Sammanfattningsvis så bjuder utvecklarna Ignition med El Shaddai: Ascension of the Metatron på en av årets hittills tjusigaste spelupplevelser, som med kombinationen av en unik audiovisuell presentation och ett djupt stridssystem får både hjärtat att blöda och själen att sjunga. Resultatet är en makaber spelupplevelse som även borde kunna tillgodoräknas som högskolepoäng i både konst- och religionsvetenskap.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Utsökt visuell design, rik variation, enkelt men djupt stridssystem
-
Stökig kamera, klent plattformande
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content