Paper Mario: The Thousand Year Door

De timmar jag har spenderat med olika japanska rollspel räknas med tresiffriga tal. Jag älskade att hänge mig åt Squares senaste mästerverk, eller någon av de lite blekare utmanarna på marknaden. Men faktum kvarstod att jag älskade dom. Med tiden tröttnade jag dock på ångestfyllda tonåringar som skulle rädda världen och samtidigt hålla sitt konfliktfyllda inre under kontroll. Med det vill jag säga att det tyvärr råder lite inavel i de japanska rollspelen. Inte helt korrekt att säga kanske, men något som stämmer i många fall, även om undantag självklart finns.

Här kommer Nintendos egna avdelning Intelligent Systems, som bland annat är ansvariga för Mario and Luigi Superstar Saga och Advance Wars-spelen, och levererar ett traditionellt japanskt rollspel i förklädnad. Med sig har Intelligent Systems sitt nya Paper Mario-spel, som i grund och botten gör precis samma sak som alla andra rollspel, men på ett mer avslappnat och färgglatt sätt. Hanglingen går efter Mario-spelens främsta mall, Prinsessan Peach har kommit på villovägar, vilket leder till att Mario börjar leta efter henne där hon senast hördes av, i den skumma staden Rogueport. I sin jakt på Prinsessan hamnar han mitt i en jakt efter uråldrig skatt. Här kommer en ny bekantskap in i Marios värld, i form av några utomjordiska varelser vid namn X-nauts. Dessa varelser är inte bara ute efter samma skatt som Mario, utan är även de som har rövat bort den älskade prinsessan. Det sistnämnda är även något som starkt upprör Marios nemesis, Bowser, som även han beslutar att blanda sig in i leken.

Vad som följer är ett brokigt äventyr med massor av underliga händelser. Man får besöka en uppsjö av olika platser i jakten på krystaller som ska låsa upp den tusenåriga dörren som döljer en skatt från förr. Dessa områden bjuder på god variation sinsemellan, även om bandesign och de olika uppdragen ibland kan tendera att bli riktigt bleka. Speciellt finns det en episod som utspelar sig i ett träd, där man helst av allt ber om att få bli avlivad av tristess. Men det är ett speciellt exempel, och resten av spelet håller en betydligt högre klass. Vad man dock ska veta är att det inte finns speciellt mycket frihet i Paper Mario, något som ibland kan kännas hämmande och tråkigt då spelaren allt som oftast leds på en stig fram till nästa delmål i handlingen. Man håller sig även fast vid den beprövade metoden där man ska lära sig något nytt, för att sedan gå tillbaka och tackla ett hinder man tidigare inte hade en chans att klara sig förbi.

Rollspel som det är finner man självklart en hel del strider. Man ser sina fiender på banan, och har en teoretisk chans till att undvika bataljer om man önskar det, även om det ibland kan vara väldigt svårt att undgå detta. Väl inne i stridsläget finner man sig själv på en teaterscen med en publik och sina fiender. Här får Mario och dennes kompanjon välja mellan ett par olika typer av attacker, eller att använda föremål eller kanske även flörta med publiken. Ju större publik man har, och desto nöjdare den är, desto snabbare fyller man i sin mätare för att använda specialattacker. Ett smart grepp som märks mer och mer i rollspelen är den funktion att man själv får påverka attackerna. Varje attack som utförs kan få sin skadeverkan förhöjd med ett vältajmat knapptryck, man gör helt enkelt dubbel skada med en attack. Något som även fungerar när man försvarar sig, är man på knapparna i rätt tid kan man både få sin skada reducerad eller ännu bättre, helt blockad och kontrad. Istället för magipoäng eller mana, använder sig Mario av något som kallas Flower Points. Dessa fungerar på precis samma sätt, och gör det möjligt att använda olika specialfärdigheter i striderna.

Komponenterna rörande striderna är många, och kan även ibland kännas lite väl slumpmässiga. Speciellt publikens inflytande på striderna, då det emellanåt kastas föremål upp på scenen. Dessa kan antingen hjälpa Mario, eller även skada Mario eller hans fiender. En kul detalj som tyvärr känns lite onödig. Allt eftersom man samlar på sig Star Points går man upp i nivåerna och kan uppgradera sin Mario med mer hälsa, Flower Points, eller spelets specialattacksystem, Badges. Badges är något man hittar eller köper runt om i Svampriket, och kan tilldelas Mario och hans vänner för att de ska få ökade attacker och färdigheter. När man använder olika specialattacker krävs det ännu mer tryck och tajming från spelarens sida, vilket betyder att det ofta blir varierade strider med en annorlunda touch.

Grafiskt är det ett Svamprike med skarpa pastellfärger och karaktärer som är som sagt, papperstunna. Om någon av invånarna skulle vända på sig ser man med en gång att denna nästan försvinner helt när den är mitt i vändningen. Det bidrar till en oslagbar charm och en helt unik grafisk stil som tidigare endast har setts i det gamla spelet. Det fungerar exceptionellt väl, och ser mycket bra ut, även om man i ärlighetens namn ibland kan känna att man spelar ett hemmagjort flash-spel på internet. Överallt i spelvärlden hittar man dessutom små gömda saker i buskar och lådor, så det lönar sig att utforska den platta världen. Ljudmässigt består det av gamla Mario-klassiker i ny tappning, såväl effekter som musik. Tyvärr är effekterna ganska tråkiga, men inget som sänker spelet.

Dock lider spelet av att tempot ibland sjunker allt för långt ner på skalan för att det ska vara roligt. Man kan hålla på i en timma eller två med en sektion av spelet som inte är sådär jättekul, och då känner man lite att man inte kommer någonstans. Men utan tvekan är det ett charmigt rollspel som känns befriande avlägset från tonåringar med bananklase-frisyrer och emotionella problem gentemot omvärlden. Paper Mario: The Thousand Year Door roar för det mesta, och de som är sugna på något annorlunda Mario-äventyr bör utan tvekan testa detta.