Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

ICO AND SHADOW OF THE COLOSSUS COLLECTION

Två av de mest kultförklarade och stämningsfulla spelen någonsin slängs ihop i ett HD-paket till Playstation 3. Elfving har haft återträff med en hornförsedd pojke och en kolossmördande emohjälte...


Det bör nog sägas direkt. Ico och Shadow of the Colossus är inte för alla. Det fans av Team Icos titlar, inklusive mig själv, har hyllat som stämningsfullt och gripande avfärdas av många andra som segt och tråkigt. Det är okej, smaken är som baken och allt det där. Med det sagt vill man ändå inget annat än uppmana skeptiska spelare till att ge dessa pärlor en chans, särskilt när ett så attraktivt paket som Ico and Shadow of the Colossus Collection dyker upp.

Innan vi ger oss på vad den (i sammanhanget) mindre intressanta HD-putsningen inneburit rent tekniskt, kan en presenation av de två spelen vara på sin plats. I Ico spelar du en pojke med horn på huvudet som enligt en mysko tradition blir bortförd från sin by och instängd i en sarkofag i ett slott. Efter att ha brutit sig ur sarkofagen får vi utforska omgivningarna tillsammans med Ico och snart stöter vi på flickan Yorda. Tillsammans försöker de båda hitta en väg ut ur slottet, och dessutom undvika oljefläcksliknande fiender samt lösa omgivningsbaserade pussel på köpet.

Ico and Shadow of the Colossus Collection
Tidigt i Ico befriar du Yorda. I ett tyst samarbete bildar hon och huvudpersonen en stark vänskap.
Detta är en annons:

På pappret låter det som vilket actionäventyr som helst. Men Ico är och var ett sparsmakat spel, där precis allting inte behövde skrivas spelaren på näsan. Idag, när vi regelbundet matas med övertydligt och klichétyngt storyberättande, känns Ico extra mycket som en frisk fläkt. Ico och Yorda förstår inte varandra, och vi förstår inte Yordas språk. De kan egentligen bara hålla handen. Då förstår vi precis.

Detta är en annons:

Det var ett tag sedan jag spelade Ico så vägen framåt är inte helt klar, vilket (återigen) gör det till en färsk upplevelse. Att bara kastas ut i en värld och "tvingas" till att utforska den känns lika uppiggande nu som då, och varje ny del jag upptäcker av slottet är en liten triumf i sig. Jag ska inte hymla med irriationsmomenten, dock. Att dö och behöva spela om stora delar av spelet är en tidlös icke-höjdare och striderna med skuggvarelserna kan bli påfrestande, särskilt när Yorda måste dras ur de svarta vortex-groparna i marken.

Ico and Shadow of the Colossus Collection
Vad skulle du göra för att rädda livet på någon du älskar? ...frågar Team Ico några år innan Heavy Rain.

Detta är irritationsmoment som är lätta att stå ut med. Förutom en hel del smarta pussel och den riktigt, riktigt, riktigt bra musiken är det den ödesmättade men ändå hoppfulla stämningen i Ico som gör det till en rättförtjänt klassikerstämplad upplevelse. Det är nästan lika bra som ett annat, liknande spel...

För Shadow of the Colossus, som släpptes fyra år efter Icos release 2002, är i mina ögon det bättre spelet. Här spelar du som Wander, som vill få liv i en livlös kvinna han bär med sig till ett stenaltare. Under förutsättning att han dräper sexton kolosser, utspridda över landet, så kanske han får sin önskan uppfylld. Hjälpmedel: en häst, ett svärd och en pilbåge. Och en klättersugen kropp.

Samma minimalism återfinns här, trots att vi äventyrar i en stor värld. Här finns inga sidouppdrag på vägen, inga minibossar eller pratglada karaktärer på vägen. Här finns bara uppgiften. Det är konfrontationerna med kolosserna som utgör stommen av spelet, och deras maffiga, utmanande upplägg är lika imponerande idag som för fem år sedan.

Även om vi sett gigantiska bossar i vart och varannat actionspel på sistone är skalan hos kolosserna på många sätt oöverträffad. Jag har rätt nyss klarat mig genom Gears of War 3, till exempel, och även om det spelets väldesignade bossar tornar upp sig mot himlen får man aldrig samma känsla av ansträngning hos huvudkaraktären när man slåss. Ta inte detta som en orättvis jämförelse eller diss av Epics spel, min poäng är att det prekära koloss-klättrandet, där Wander verkligen kämpar för sitt liv, är sammandrabbningar som verkligen känns.

Ico and Shadow of the Colossus Collection
Att överhuvudtaget hitta kolosserna är ett spel i sig. Till din hjälp har du ditt svärd som visar vägen.

Så till det rent tekniska. Båda spelen har genomgått stora förändringar inför sin HD-återuppståndelse och även om de inte ser ut som spel gjorda idag, är de vackra nog. Skärmuppdateringen har höjts till 30 fps och vi kan avnjuta titlarna i både 1080p och 3D, för den som har rätt utrustning. För i synnerhet Shadow of the Colossus är putsningen välkommen, då det spelet hade en tendens att hacka under sammandrabbningarna med de enorma fienderna.

Ljusarbetet är betydligt bättre och nu kan du även utskilja detaljer och mönster i exempelvis Wanders kläder. Texturerna är förstås skarpare, men man har inte lagt till några färgklickar i något av spelen, som båda har en rätt jämngrå/jämnbrun ton (minimalism, återigen). Överlag har bägge spel fått en värdig upputsning rent tekniskt, och det finns egentligen inget att klaga på i det avseendet.

Två magnifika klassikerspel i ett och samma paket alltså, med ett nyvunnet lyster. Med brasklappen i början av texten i åtanke känns det väldigt enkelt att rekommendera Ico and Shadow of the Colossus Collection. De är båda två klockrena exempel på två slitna frågor; huruvida spel är konst, och om "less is more". Gör dig själv en tjänst nu, och skaffa den här samlingen.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Två klassiker i samma paket, värdig HD-putsning, unikt berättande, bra pussel (Ico), intensiva strider (Colossus)
-
Inte för alla, en del trial-and-error
Detta är en annons: