Gears of War 3
Marcus Fenix drar återigen på sig bandana och Lancer för att rädda världen, hitta sin farsa och spränga såväl Lambent som Locust till kalops. Elfving har haft ofantligt roligt med både kampanj och multiplayer...
Förlåt mig om jag låter simpel. Men det finns en sak med Gears of War-spelen, något väldigt enkelt, men väldigt viktigt. Det är spel som spelas. Fortfarande, ofta, om och om igen. I flera olika spellägen, i flera svårighetsgrader och med olika människor. Tre år efter att Gears of War 2 släpptes ser jag forfarande folk tala eller blogga om en runda Horde innan läggdags, eller om deras senaste fångst av spelets allra mest skimrande achievements. På många sätt är det det bästa betyg ett spel kan få. Inför del tre har fansen krävt något med samma hållbarhet, och samma vanebildande upplägg. Jag vill bestämt hävda att Epic lyckats.
Två år har passerat sedan händelserna i slutet av Gears of War 2. Marcus Fenix och hans COG-polare huserar på ett hangarfartyg. Dominic odlar rädisor i sitt rum, på fartygets däck finns ännu fler grödor, och kläder hänger på linor mellan hyttfönster och relingar. Man hankar sig fram, helt enkelt. Hotet stavas inte Locust utan Lambent, varelser som muterat från Gears-världens främsta energikälla Imulsion, och efter lite långsammare sightseeing ombord skeppet är vi snart i strid med dem. Tidigt i kampanjen får Marcus dessutom reda på att hans far Adam fortfarande lever, och att forskaren ifråga knåpat ihop ett vapen som kan utrota Lambent-varelserna en gång för alla.
Jag ska vara helt ärlig och berätta att jag inte bryr mig nämnvärt om denna historia. Missförstå mig rätt, den är både välspelad och pampigt berättad men är i första hand designad för att kitta ihop actionsekvenserna. Är du däremot helt såld på Gears-mytologin, om du hundörat sönder romanerna och bokmärkt spelets Wiki - visst, då kommer du få svar på många frågor och uppleva både kära återseenden och bittra avsked. För mig är Marcus fadersjakt och Coles thrashballskarriärs-nostalgi bara pekoral, framförd av platta karaktärer.
I spelets första akt är man dock något riktigt häftigt i spåren, berättarmässigt sett. Efter att Marcus och hans medkrigare försvarat sig mot Lambent-attacken ombord skeppet flyttas tidsperspektivet bakåt en timme, och jag får spela som den tjoande Cole Train. Plötsligt får jag se det jag nyss bara upplevt på avstånd och via hörsnäcka, men på första parkett. Coles lösning på problemet med en enorm Leviathan som angripit skeppet var roligt första gången, och ännu roligare när man är i karaktärens skor själv. Tyvärr är de här tidshoppen inget som återkommer i resten av kampanjen, men ansträngingen uppskattas.
Skjutkalaset sätter alltså igång snabbt. Om du som jag spelat genom de två första spelen lär skjutmekaniken sitta i ryggmärgen, och jag kan passa på att tipsa om att köra kampanjen i hardcore-läget; standardinställningen är nämligen inte direkt svårknäckt. Mycket är omedelbart bekant; tajmar du din omladdning perfekt får du som vanligt en skadebonus i kommande salvor, och det finns återigen plats för fyra vapen åt gången.
Nyckeln till framgång är fortfarande att ta skydd bakom allt stort nog att dölja en köttklump med bandana, för att sedan kika ut då och då och låta skotten vina. Se dock till att ta skydd bakom något stabilt och inte en förgäten soffgrupp; i Gears of War 3 trasas omgivningen sönder i mycket större utsträckning än sist.
Det finns en hel del nytt i arsenalen, och i princip alla tillskott känns smarta och intressanta. Retro Lancer är en slöare men kraftfullare variant på spelserierns signaturvapen och med den kan du göra en skön specialattack där du likt en soldat från något av 1900-talets krig rusar mot, och spetsar, fienden. Det är kul att Epic valt att ta några kliv bakåt, i stället för att ge oss en Super Ultra Mega Lancer med åtta klingor.
På vapenfronten finns också andra fantasifulla påhitt, som den underjordiska granaten Digger Launchern spottar ut eller den abnormt kraftfulla Oneshot, som med ett enda skott sänker även de tuffare kräken. Det gigantiska maskingeväret Vulcan kräver två personer och är sålunda extra skoj i co-op, då en person får hålla i ammunitionen och den andra peppra Lambent. Vi får även chansen att klampa omkring i Silverbacks, mechs som är riktigt användbara både i stridens hetta och när stora packlårar ska transporteras.
En annan nyhet är att du under striderna kan "spotta" fiender med ett klick på vänstra analogspaken. Dina medspelare ser då en röd symbol över fienden och fokuserar sin eldgivningen åt samma håll. Detta ger Gears of War 3 ett litet drag av lagbaserade actionspel, men det ska sägas att jag klarade hela kampanjen (på normal svårighetsgrad) utan att använda funktionen mer än en gång. I multiplayer är det dock ett mycket smidigt verktyg, när du exempelvis vill få dina medspelare att sluta skjuta på mjäkiga Grunts och rikta korshåren mot den där Grindern i stället.
- SIDA:
- 1
- 2
- Format:Xbox 360
- Genre:Action
- Utvecklare:Epic Games
- Utgivare:Microsoft
- Antal spelare:1-2
- Antal spelare online:1-10
- Åldersgräns:Från 18 år
- Premiär:20 september 2011
- Shadowgun Multi
- Mercenary Ops PC
- Star Trek Multi
- Transformers: Fall of Cybertron PS3/Xbox 360
- Warhammer 40,000: Kill Team Multi
- Gears of War: Exile Xbox 360
- Resident Evil: Operation Raccoon City Multi
- Killzone 3 PS3
- Warhammer 40,000: Space Marine Multi
- Army of Two: The 40th Day Multi
- Duke Nukem Forever Multi
Vad vore din drömutannonsering på E3?
Gamereactor since 1998 - Published by Gamez Publishing A/S Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark +4545887600
