Min hjärna håller på att förvandlas till brunsås och tankarna virvlar runt i skallen. Jag har ingen aning hur hårt jag vågar pressa min HRT-bil in genom den nästan legendariska kurva åtta på Istanbul Park i Turkiets GP. En fyrkomponentskurva man normalt tar i ungefär 270 kilometer i timmen och man får utstå upp till 5G i sidokrafter. Men min HRT har aerodynamik som en konsertflygel och jag kan knappt få däcken att fästa ordentligt på raksträckorna. Kurvan kommer läskigt snabbt och jag chansar, styr in hårt och fortsätter gasa. Det var dumt.

Nästan direkt ger denna undermåliga bil upp, bakänden vill fortsätta rakt fram och jag snurrar runt tre varv medan däcken ylar mot asfalten. Det är här jag förstår på riktigt att F1 2011 har finslipats och trimmats ordentligt av Codemasters, det är nästan ett helt nytt spel.

Jag gillade verkligen F1 2010 när det kom förra hösten. Som du säkert vet korade vi Codemasters Formel 1-debut till 2010 års mest efterlängtade spel på förhand. I efterhand, med handen på hjärtat, ska det väl erkännas att det inte blev fullt så bra som jag hade hoppats på. Vi fick visserligen ett spel med god utmaning och schysst bilfysik, men det var det långt ifrån ett realistiskt racingspel som det kallades på förhand. Även om sporten representerades väldigt väl var upplägget helt enkelt för förlåtande för att kunna kallas verklighetstroget.

Jag gillade det vi fick även om jag kunde se var det behövde förbättras. Jag är ingen stenhård simulator-nazist som kräver matematisk återgivning av verkligheten precis så som den är. Det passade mig ganska bra att F1 2010 inte var en simulator, utan ett fräsigt Formel 1-spel med skön och ganska förlåtande körkänsla.

När jag fick Codemasters nya titel i min hand infann sig en pirrande känsla i magen och jag kände att jag helt enkelt var otroligt sugen på att se hur de vidareutvecklat sitt Formel 1-spel. Efter många timmar i F1 2010 har jag blivit stursk. Jag vet hur bilfysiken fungerar, hur däcken samarbetar med asfalten och allt som oftast vet jag hur långt jag kan pressa min bil utan att jag går på utsidan av banan eller runt i en kurva. Medan jag absolut inte är någon stjärna, vet jag hur jag ska bete mig för det mesta.

Man lär sig ju hur man ska kunna hantera materialet man har. Innan jag gav mig in i karriärläget fullt ut valde jag att pröva på ett helt vanligt lopp. Då jag har kört en hel del HRT i F1 2011 tänkte jag att jag vill känna på hur den bilen känns i år. Jag valde en bana lite snabbt och skippade allt utom själva racet. Placerad längst bak i fältet märker jag den första välkomna nyheten, ett tydligare startljus.

I F1 2010 behövde man ha lasersyn för att kunna se startljusen ända framme vid startlinjen. Nu har Codemasters haft den goda smaken att ge oss startljus på skärmen för att underlätta starterna när man står längre bak. Nu slipper man förlita sig på andra bilars rörelse för att veta när man ska starta. Min start är, vämjelig för att använda ett milt uttryck. HRT är ju visserligen kända för att ha en riktigt usel bil.

Hjulen spinner frenetiskt, motorn varvar något djävulskt och det känns som att jag står helt still medan de andra bilarna accelererar ifrån mig. Men på något sätt finner däcken lite grepp i asfalten och jag rör mig sakta framåt. Sedan blir det ganska mycket bättre, ganska snabbt dessutom, innan det raskt blir sämre igen. När jag försöker flytta min bil på banan märker jag redan här att kraften liksom inte vill ned. Kalla däck och usel aerodynamik gör sitt, färden mot den första kurvan är smått skräckfylld. När jag försiktigt försöker bromsa in vill min bil gå åt ett enda håll, rakt fram. All vikt bakifrån trycker på bilen framåt och det blir snudd på omöjligt att styra.

Jag släpper bromsen och jag försöker ta kurvan där apex går, när bilens vänster framhjul går upp på den upphöjda kantmarkeringen infinner sig en enda tanke. Fyfan. Det går illa, världsmästarilla till och med. En snurrning senare och jag vet inte riktigt vad som precis hände. Jag startar om. Starten går mycket bättre, lägre varvtal och bättre grepp. In i första sväng panikbromsar jag och bilen förvandlas till ett badkar av gjutjärn. Jag liksom kanar in kön med bilar som saktat ned inför svängen. Det är ingen vacker syn...

Jag hade inte riktigt räknat med att den nya fordonsfysiken skulle skilja sig så mycket som den gör. Mina gamla takter fungerar inte längre och jag måste tänka om för att hålla mig på banan. I år är det Pirelli som levererar däck till Formel 1 istället för Bridgestone och därmed har Codemasters helt och hållet arbetat om däckfysiken. Precis som i verkligheten är greppet sämre och däcken slits snabbare än tidigare år, därmed har däcken fått en ännu större roll än tidigare. Det ställs större krav på spelaren att nyttja däcken på bästa sätt och det märks tydligt i F1 2011. Men det finns mer nyheter än så, även fjädringen är omarbetad.

Om du placerar dig fel på kantmarkeringen i en kurva påverkas bilen på ett annat sätt än den gjordes i F1 2010. Straffet för att nyttja bilen på fel sätt kommer snart bli uppenbart och det har blivit en avvägning där du verkligen måste veta i vilken vinkel och i vilken fart du kan gå in i en kurva. Förra året höll sig bilen ganska styv när du gick upp på kanterna, vilket egentligen inte ledde till speciellt mycket alls.

Nu är det desto värre med den saken då det inte är speciellt ovanligt att man går för högt och för fort, bara för att upptäcka att bilen snärtar till ordentligt när du får alla fyra hjulen på banan igen. Här gäller det att hålla koll på nervsystemet då eventuella korrigeringar ofta leder till tråkigheter såsom ett fläskigt bredställ eller en piruett.

Utmaningen är på en helt annan nivå än förra året och det är väldigt välkommet enligt mig. Inlärningen är brantare och man kan egentligen glömma allt man lärde sig i F1 2010. Medan det ställs helt andra krav på spelaren i årets upplaga, ger F1 2011 och mycket mycket mer tillbaka. Det tar ett par timmar av misslyckade kurvtagningar och dålig anpassning av hastigheten innan du lär dig hur du ska bete dig. Det krävs högre precision och precis rätt fart, under optimala förhållanden får man ett fantastiskt grepp med underlaget medan en slarvig och ryckig körstil bestraffas konstant. Det krävs ett flyt och finlir ända ut i fingerspetsarna.

Det som verkligen fångar mig är det faktum att när jag sätter mig i en McLaren och beger mig ut på favoritbanan Spa (Belgien) och allt bara stämmer sådär perfekt som det ska göra, då är F1 2011 som en symfoni. Komplett med mastig blåssektion som liksom tutar på för glatta livet. Jag blir engagerad på en helt annan nivå helt enkelt. Jag känner glädje, upphetsning och ett saligt rus.

Allt är en avvägning, vilken bil du sitter i, hur du har ställt in den och i vilket skick däcken är. I de bästa av fall känner man sig mäktig och modig och vågar ta med sig den där extra farten in i kurvorna. Vissa bilar och inställningar gör mig nervös och livrädd på väg in i en kurva medan jag i en McLaren vågar trycka på så våldsamt att jag nästan tappar andan, så fort går det. Detta är en känsla som inte riktigt fanns i det förra spelet och Codemasters har gjort ett lysande jobb med att göra mig mycket mer exalterad.

Det ställs högre krav på spelaren i F1 2011 då du till exempel måste ha bättre koll på var motståndarna befinner sig när det blir trångt i långsamma passager. Även om du blir påkörd i en kurva kan du bli bestraffad om du har såsat och förstört flytet eller blockerat en motståndare. Motståndet är dessutom betydligt svårare den här gången och AI-förarna är betydligt mindre robot-lika i sitt förfarande på banan. Även de andra förarna kommer fel in i kurvorna, de bromsar på sig och ibland är de alldeles för aggressiva för vad som är bra för trivseln. Dessutom gör de betydligt fler förarmisstag än tidigare och borta är den konstgjorda utmaningen från F1 2010.

Grafiken har fått sig en ordentlig uppfräschning jämfört med F1 2010. Att EGO-motorn kan pumpa ut vrålsnygg grafik vet vi, men det såg vi inte så mycket av förra året. Tack vare ett mycket bättre färgarbete och en härlig ljussättning ser F1 2011 riktigt vasst ut, inte bäst i genren men mycket bättre än sist. Tack och lov är det hemska sepia-filtret från det första spelet puts väck och nu får vi uppleva riktigt trevlig grafik som mellan varven nästan sjuder av liv och atmosfär.

Precis som i det förra spelet kan man skräddarsy sin utmaning till bekvämt enkel till otroligt utmanande. I år märker man en betydande skillnad i de snabbinställningar man kan göra med sin bil. Skillnaden mellan greppglad racebil och världens snabbaste karusell är mindre än man kan tro och man måste arbeta sig fram för att finna rätt kombination.

Depåstoppen har förbättrats markant och jag har inte upplevt problemen som fanns förra året då man ibland kunde bli stående i en halvminut för att behöva släppa fram andra bilar och undvika det som kallas "unsafe release". KERS-systemet som inte användes av teamen förra året finns numera med i F1 2011 och det går helt enkelt ut på att du under varje varv laddar upp ett batteri i bilen och när du korsar mållinjen är batteriet fulladdat och du kan utnyttja lite extra hästkrafter med ett knapptryck. Ett system som testades för två år sedan men som inte blev överdrivet populärt. Större förändring står dock det nya DRS-systemet för.

Här går det ut på att på banan finns det en zon där DRS får användas och när du trycker på knappen öppnas bakvingen ett par centimeter och släpper igenom mer luft. För att få använda DRS måste du ligga inom en sekund av bilen framför och det gör en stor skillnad, att ligga i slipstreamingen, öppna upp vingen och sedan kunna gå ut och köra förbi en motståndare på en raka är väldigt trevligt. Om du bromsar, trycker på DRS-knappen eller går ur DRS-zonen stängs vingen igen och du måste plöja lika mycket luft som annars. Kombinerat med KERS har man här ett gyllene tillfälle att käka upp sina motståndare på banan.

För den som gillar att spela med eller mot andra finns det en hel del att hämta. Nytt för i år är att det går att spela online med ett fullt fält med 24 bilar. Dock kan max 16 stycken hanteras av riktiga spelare och de övriga åtta fylls då av datorstyrda förare. Det går att samarbeta med en kompis över en säsong där ni kämpar för att bärga både förartiteln och konstruktörstiteln. Precis som en vanlig säsong förlöper denna med olika krav som ska uppfyllas vid olika tillfällen och den förare som är bäst får ta del av uppgraderingar först. Det går även att spela på delad skärm i årets upplaga, något som torde vara efterlängtat av många fans.

Ett minuskonto finns såklart, jag tycker fortfarande att laddningstiderna är alldeles för långa. Visst är det mycket information som ska läsas in, inte bara grafik och ljud utan även artificiell intelligens för motståndare och annat skoj. Men att få vänta över en minut på att få spela känns ändå som något som utvecklare borde kunna kringgå år 2011. Det finns så mycket nytt och så mycket skoj i F1 2011 att jag skulle kunna spela en dubbelt så lång recension.

Dock är svårt att påstå något annat än att Codemasters denna gång har levererat ett riktigt bra spel som överträffar sin föregångare på samtliga punkter. Jag kan känna att detta är det spel vi borde fått se förra året. Hur som helst är F1 2011 ett briljant racingspel och ingen borde missa denna racingdiamant.