För snart två månader sedan trillade ett mail ned i min inkorg, och om jag ska vara helt ärlig hade jag inte den blekaste aning om vad vare sig Flying Wild Hog eller Hard Reset var för något. I mailet fanns en kod till förhandsversionen av ett, enligt Flying Wild Hog själva, banbrytande actionspel sett ur förstapersonsperspektiv samt ett hot som sa att om jag säljer koden vidare kommer någon att fisa i min mat.
Spelet skulle släppas för allmänheten redan om två månader.
Historien om Hard Reset är en intressant sådan, minst sagt. Bristen på marknadsföring och den läskigt sena utannonseringen i kombination med materialet som erbjuds har klätt hela produktionen i ett hölje av mystik, och detaljer som att titeln är PC-exklusiv, saknar multiplayer och bara går att få tag i genom nedladdning går emot strömmen totalt i dagens spelbransch. Spelet var snyggt, välljudande och engagerande redan då med tydliga influenser från Half-Life, Bioshock och Prey, och i färdigt skick är det ännu bättre.
För förutom det faktum att Hard Reset skrattar hela actiongenren i ansiktet och kör sitt eget race fullt ut samtidigt som det lyckas med bedriften att hålla sig till den gamla skolan finns kvalitéer i varje hörn av varje bildruta. Varje strid mot mina mekaniska motståndare är ett färgglatt, välljudande, explosivt fyrverkeri där omgivningarna sprängs i bitar, och det gör liksom inte så mycket att storyn sällan har något att säga till om när jag gång på gång uppmanas till och belönas av att spränga sönder så mycket jag bara orkar.
Rollspelssjuk som jag är trivs jag i det faktum att jag själv bestämmer hur jag vill uppgradera mina två vapen. Ett har fokus på tung bly, och det andra på energiklot. Jag väljer att fokusera på den traditionella kulsprutan, uppgraderar hastigheten i vilken kulorna skjuts iväg samt installerar en shotgun och ett raketgevär. I slutändan står jag och beter mig illa med ett svintungt vapen med extra allt och ett bren flin på läpparna, men jag hade lika gärna kunnat valt att fokusera på energikloten.
Poäng att uppgradera mina vapen med väntar bakom varje hörn men för att låsa upp de allra saftigaste godbitarna måste jag vara villig att leta lite extra. Kanske kan jag flytta en tunna med explosiv materia från ett rum till ett annat för att sedan spränga sönder en vägg med en spricka i? Tyvärr segar sånt här ned spelet lite och oftast springer jag bara vidare istället med en gnagande känsla av att jag inte kommer att få uppleva allt.
Musiken är anonym men stämningsfull och i vanlig ordning vill jag rekommendera att du spelar med slutna hörkåpor på hög volym. Här blir Hard Reset nämligen nästan överdrivet krispigt och läckert rent ljudmässigt. Den överdimensionerade kulsprutan knastrar grovt och när jag träffar mina metalliska motståndare klingar ljudet lite djupare och mer kaotiskt vilket gör att jag alltid vet om jag träffar eller inte.
Rent grafiskt är jag imponerad av Hard Reset. Designmässigt också. Ljusa, skrikiga, färger skär mot den dystopiska bakgrunden på ett sätt som känns fräscht i jämförelse med de jämnbrungråa miljöerna man annars ofta får lära sig leva med i den här genren samtidigt som det lagts tid och pengar på de tekniska aspekterna. De få människomodellerna som då och då sprängs ut genom ett fönster här och där känns som den mest orealistiska biten i spelet då de både rör sig illa i luften, landar och ser lite för korta ut.
Bosstriderna är underhållande men känns smått gammaldags. Att sikta in sig på den uppenbara svaga punkten och därmed försvaga bossen mer och mer tills han slutligen faller är ett prövat koncept som jag gärna hade sett någon slags utveckling på. Det håller som det är nu, men det imponerar knappast.
Hard Reset erbjuder ungefär 4-5 timmar för sina 270 riksdaler och är knappast ett spel för alla. Du som letar efter gripande story och smygmoment kommer att vantrivas, men om du vill släppa allt vad djupt heter för en stund, slappna av, och bara hålla in avtryckaren hårt och handfast har du en av höstens roligaste indie-titlar precis här.