När kommer Kinect-spelen för oss riktiga spelare? Ska de inte lägga ner Kinect-skiten snart och satsa på riktiga spel? Två av de vanligaste frågorna vi får från Gamereactors läsare. Många verkar vara trötta på spel där man bara ska vifta och lattja med avatarer och spela minispel. Microsoft har lugnt svarat att Kinect-spelen även för denna målgrupp kommer, och att det absolut går att göra hardcore-spel som ska spelas med kamera.
Nu är visserligen inte Rise of Nightmare något Microsoft-spel, men väl en av de titlar man stolt visade upp under Tokyo Game Show förra året och som är tänkta att tilltala en vuxnare publik. Och det är inget snack om saken, Rise of Nightmares gör skäl för sin åldersgräns. Bortsett från obligatoriska fula ord och lite avklätt (jag tror det är obligatoriskt i spel som får 18-årsmärkning), finns den osedvanligt sadistiska skurken Viktor och några riktigt slafsiga element.
Man ikläder sig rollen som Josh som är på semester i Europa med flickvännen Kate. Förhållandet är lite spänt på grund av det faktum att Josh har problem med spriten, men när Kate försvinner, kidnappad av nämnde Viktor får han både chansen att rädda dagen och ta sig ur spritmissbruket i en ruggig räddningsaktion.
Till skillnad från de flesta Kinect-spel har man i Rise of Nightmares möjlighet att själv gå omkring som man vill. Det har Sega löst genom att man sätter ena benet framför sig för att gå framåt och vrider överkroppen i den riktning man vill gå. Microsoft har länge sagt att den kommande generationens Kinect-spel har betydligt bättre avkänning än den första och jag förstår ganska snabbt vad de menar. Det fungerar faktiskt utmärkt att gå omkring och plocka upp saker, även om jag inte kan påstå att just denna del tillför något.
Nej, istället är det i alla pussel som jag framför allt tycker att Kinect kommer till sin rätt. Här får man till exempel gräva i unkna lik efter nycklar och stå blixtstilla när en varelse som känner av ljud och rörelser dyker upp. Sistnämnda är ruggigare än det låter, som när man vet att man är jagad men ändå tvingas stå blixtstilla för att inte bli ertappad. Det framkallar ofta äkta panik och är verkligen en situation man inte vill hamna i på riktigt.
Här finns även ruggiga fiender som de högljudda skrikande kräken som låter så illa att man tvingas hålla för öronen för att inte drabbas av panik. Problemet är bara att med händerna för öronen har jag inte riktigt samma möjligheter att slåss längre. Lägg till det att slagsmålssystemet fungerar hyggligt när jag i boxarställning håller armarna framför mig och gör mig redo att dela ut stryk. Siktet låses fast på en fiende och det blir sedan underhållande, om än lite banalt, handgemäng. Till och med bossfighterna fungerar bra, även om man kan fråga sig varför Josh plötsligt får så många fler tillgängliga manövrer just vid dessa tillfällen.
Så är allt frid och fröjd? Nej, absolut inte. I takt med stegrande svårighetsgrad möter man fler och fler fiender åt gången och snart blir det uppenbart att spelkontrollen verkligen inte är anpassad för detta. Och i takt med stressade rörelser ökar felregistreringarna med en rasande fart. Plötsligt står man med siktet fastlåst på en fiende man inte bryr sig om medan man attackeras vilt av värre fiender runt omkring medan Josh spastiskt inte gör ett rätt.
Ett annat tillfälle när spelkontrollen ställer till det är passager där man ska finnavigera genom områden med fällor. Hade man haft en handkontroll i handen eller rent av bara varit sig själv (och gudarna ska vet att jag inte är någon atlet) hade det gått galant, men girandes med ben och överkropp blir de enklaste utmaningar ett oöverstigligt hinder. Lyckligtvis är dessa delar inte så många, men det är ändå grava irritationsmoment som på håret fått mig att elda upp Kinect, något som i slutändan naturligtvis kostar betygspinnar.
Det är synd på flera goda idéer. För Rise of Nightmares blir faktiskt otäckt vid ett par tillfällen, storyn är inte alls dum och upplägget som ett skräckäventyr är något jag gillar. Det jag tar med mig från Rise of Nightmares som alltså inte blev vad jag hade hoppats på är ändå vetskapen om att Kinect faktiskt kan användas till riktiga äventyrsspel. Sega visar prov på några riktigt goda och originella idéer som helt enkelt inte hade varit lika roliga utan den rörelsekänsliga kameran. Att sedan implementeringen av den brister lite för ofta drar dock ned betyget till en femma.