Mortal Kombat Arcade Kollection

När Mortal Kombat i våras fick en nystart som faktiskt andades viss fräschör och finess så var det just den typ av positiv överraskning som inte sker ofta nog. Annars är ju normen att när en serie, eller för all del en producent - i detta fall Ed Boon - har en karriär som sluttar nedför, så blir utgången lika brutal som någon av Sub Zeros patenterade fatalities. Och det, pojkar och flickor, är bara skoj när det sker inne i spelet.

Men mellan vårens alla hoppsparkar och bensvep gnagde en fråga djupt i min skalles trögare regioner, "Blev Mortal Kombat verkligen sämre med tiden, eller var det bara jag som blev allt mer kritisk till en produkt som aldrig riktigt hållit måttet, i takt med att jag blev äldre?" Med Mortal Kombat Arcade Kollection installerad och handkontrollen i högsta hugg var det dags att slutligen besvara den frågan. Jag har brottats, bråkat och krigat med tre av min ungdoms stora slagsmålsfavoriter - Mortal Kombat delarna ett, II och 3. Här följer utlåtandet.

Som den ordningssamme man jag är gör jag det enda kronologiskt rätta och ger mig i kast med det första spelet. Jag minns mycket väl hur jag när det begav sig trollbands av karaktärerna, som då kändes så naturliga att de måste vara resultatet av svartkonst och framtidsteknologi. Tekniskt avancerat för sin tid kanske, men samtidigt en enda lång kavalkad av smaklös design. Idag, när tekniken föråldrats femton gånger om, är allt som kvarstår en styltig sörja, till synes verket av en skara grafiker som offrat halva sin färgpalett för kraften att kunna fästa dödskallar överallt.

Lyckligtvis är grafiken något skarpare i de nyare titlarna, men dras fortfarande med samma "lite för smaklöst för att bli festlig ironi"-design som ettan. Långsamma, ryckiga animationer och träffytor som inte är helt överens med verkligheten är också inslag som inte går att undvika. Allra värst är det online. Jag kan faktiskt inte minnas sist jag upplevde så genomusel respons och bilduppdatering och är helt övertygad om att två Super Nintendo moddade med varsitt 14,4k-modem vore att föredra. Liksom att spela med stängda ögon.

Men denna arkadsamling är förstås inte usel rakt igenom. Visst, det är fult, ospelbart online och näst intill ointressant som kommersiell produkt betraktat, men att ge någon man älskar digitalt stryk är ändå ett nöje som aldrig åldras. Att ge sig efter Shao Kahn är också någon form av evighetsnöje. Dessutom finns det brister som är lätta att skratta åt. Ljudet som flyr ur högtalarna när en karaktär hoppar i ettan är en sån sak. Ett roligt minispel kan vara att gissa om den skadeskjutna tvättbjörn som måste vara ljudets upphovsman satt inbyggd i en gigantisk mikrofon vid inspelningstillfället, eller om den helt enkelt svalt micken. Mindre rolig är påminnelsen om att Ultimate Mortal Kombat 3 faktiskt fungerade okej online. En smärtsam skymf bland många.