Half-Life 2

"Gordon Freeman är ingen tränad lönnmördare eller oövervinnerlig gast. Han är en teoretisk fysiker knappt värd doktorsdiplomet där hans namn står skrivet än mindre äran för det rebelliska motstånd invånarna i City 17 just nu ägnar sig åt. Mannen som ni om och om igen misslyckas med att stoppa är en vanlig enkel man, bara en vanlig forskare". Dr. Wallace Breen:s mantra ljuder ur fängelsets högtalarsystem där de respektingivande Combine-soldaterna läxas efter de senaste tio timmarnas misslyckanden. Jag har belägrat mig i en trång fängelsecell medan jag laddar om mitt hagelgevär, mitt blod är förgiftat och jag har brutit ett ben i min vänstra arm.

Mitt namn är Gordon, för er som inte redan förstått det. Jag är, precis som styret i denna förtryckta östeuropeiska framtidsstad (en av de få större städer kvar på jorden), en vanlig enkel forskare, som för andra gången lyckats hamna mitt i en omfattande konflikt där hoppets sista andetag är mitt, där revolutionen mot förtryckarna ska ledas av mig. Just nu befinner jag mig på bottenplanet i den hårt bevakande Nova Prospekt-anstalten fyra mil söder om City 17. En av forskarna från Black Mesa har tillfångatagits av Combine och med hans dotter Alyx hjälp ska jag nu frita honom.

Äventyret började dock redan för tio timmar sedan med att jag anlände till City 17 via tåg. Motståndsrörelsen har länge etablerat sig i stadens utkant för att när som helst slå tillbaka mot den förtryckande utomjordiska rasen som refereras till som "our benefactors". Ett svart, enormt stål-citadell har delvis svalt staden bit för bit, folket antingen forslats till diverse anstalter eller mördats. Jag räddade dagen, veckan, världen förra gången jag plockade upp ett maskingevär, nu är det min tur igen, min tur att än en gång kämpa för överlevnad för även om jag vann slaget förra gången har mänskligheten till synes förlorat kriget.

Det gör sinnet tungt, men det finns ingen tid att gråta över spilld mjölk. Vi har brutit Combines försvarslinje genom att tränga igenom en av citadellets enorma stadsmurar. Genom att förstöra tre generatorer djupt belägrade och väl skyddade i rådhuset på den västra delen av stadens torg kommer vi snart kunna inta fiendens ledningscentral. Efter att ha förstört generatorerna når vi bottenplanet samtidigt som en enorm smäll ekar över hela torget. Väl ute på torget i City 17 har just den ståtliga statyn rasat, ett tydligt tecken på att ett maktskifte är på väg att inträffa och torgets annars så klinisk rena asfalt har ikväll målats med blod och eld.

Vi intar torgets sydvästra del, jag och sex andra frihetskämpar. Combine överallt, vilt skjutande och vrålande diverse militära termer till varandra via radiokommunikation. Från torgets östra sida klampar en 50 meter hög mekanisk jättespindel in, en Strider. Våra allierade på den sidan torget dör snabbt varpå spindeln sätter av mot oss. I ett framsprängt hål i asfalten hittar jag tio stycken målsökande raketer och avlossar omedelbart den första raketen mot stridern. På samma gång skjuter även fler av våra rebellar raketer mot spindeln som efter sex träffar faller vrålande till marken. Mörkret börjar falla, torget i City 17 står i lågor och vi gör oss beredda på ännu en attackvåg från Combine som kommer att försöka återta torget innan midnatt.

Det har gått sex år sedan Valve skrev om regelboken för hela actiongenren. En perfekt mix av en välskriven story, underbart berättad på ett nyskapande sätt, genialisk design och mästerlig tempovariation fick mig att kapitulera fullkomligt. Flera förseningar och otaliga skopor skepsis senare släpptes äntligen fortsättningen på Gordons saga och för att vara helt ärlig har jag varit tveksam - i omgångar. När jag då, för bara en stund sedan, bevittnade slutsekvensen i Half-Life 2 sjutton timmar efter jag började är jag inte bara överbevisad utan även förtrollad, förälskad och framförallt oerhört imponerad.

Half-Life 2 lyckas med allt som det försöker med och framförallt ger det oss en väldigt klar bild över hur mycket spel som underhållningsform har utvecklats de senaste sex åren. På samma sätt ger även Half-Life 2 en smärtsamt klar bild av hur långt efter alla tänkbar konkurrens i actiongenren verkligen är och vilka fantatiska trollkarlar Gabe Newell och människorna på Valve verkligen är.

Att beskriva mina sjutton timmar med Half-Life 2 är svårt, oerhört svårt. Det finns så mycket att berätta, så mycket att säga men eftersom jag inte vill förstöra eventuella överraskningar för dem som ännu inte njutit av spelet tänker jag till största delen prata om spelmässiga detaljer snarare än äventyrets handling. Vad som dock kan sägas är att Mark Laidlaws strålande manus berättas med en precision och, en passion och en fingertoppskänsla som bör göra varenda konkurrerande spelstudio, varje filmbolag eller författare gröna av avund.

När Gordon, i spelets inledande sekvens, sitter på tåget på väg mot centralstationen i City 17 väcka givetvis massor av gamla minnen från det första spelet. När han väl anländer är frågorna många. Var är jag, vad gör jag här och varför? Handlingen berättas i små segment där du hela tiden är det centrala i berättelsen och där Gordon aldrig varken visar sitt ansikte eller pratar. Inlevelsen är total från början till slut och aldrig tidigare i ett spel har jag upplevt den närvarokänsla som finns i Half-Life 2, aldrig tidigare heller sådan intensitet och atmosfär.

Den framtid som Valve målar upp i Half-Life 2 är på många sätt den mest välgjorda och oroväckande trovärdiga någonsin. De blinkande neonfasaderna och svävande framtidsbilarna från Blade Runner eller den sotsvarta, HG Giger-inspirerade futurismen i The Chronicles of Riddick har fått lämna plats för en mer nutida och även föråldrad arkitektur som i sin tur blandats med antastande, kala metallbyggnader och en stålgrå himmel invaderad av det svarta, hotfulla citadellet. Mitt i allt finner vi Combine, en genetiskt förbättrad variant av människan som ingått en pakt med den anfallande, utomjordiska rasen.

City 17 påminner en hel del om det krigshärjade och nazistinvaderade Warzawa i mitten på fyrtiotalet som Roman Polanski så snyggt porträtterar i filmen The Pianist. Detta blandat med den påträngande futurismen bildar en designmässig helhet som varken Halo 2, Doom 3, Far Cry eller Riddick kommer riktigt nära. Allt har givits en mening i det designmässiga, allt följer en oerhört uttänkt logik och känns väldigt fräscht. Den politiska inramningen som andas lika mycket nazism som kommunism är begåvad och delikat förmedlad och skänker Half-Life 2 en storymässig tyngd som är få spel förunnade. På samma sätt som Helghast-soldaterna i Killzone satte skräck i mig med sina lysgula ögon är skickar Combines skravliga radiotjatter kalla kårar längs min ryggrad.

Miljöerna är till skillnad från merparten spel i genren inte begränsade till strängt avdelade polygonkorridorer eller låsta ytor utan förmedlar hela tiden storskalighet och frihet men framförallt ger en heltäckande känsla av en fungerande, levande värld. Under äventyrets gång besöker Gordon massor av olika ställen både innanför och utanför stadens tjocka metallmurar. Variationen i Half-Life 2 vad gällande olika miljöer är helt fantastisk och går hand i hand med både den spel- och tempomässiga variationen som hela tiden överraskar och bjuder på nya, spännande saker.

I Half-Life 2 känns det som om det inte finns några utmärkta banor eller enskilda uppdrag utan snarare en enorm spelvärld redo att utforskas. Givetvis är så inte fallet rent strukturellt eftersom friheten som ges alltid är begränsad och då spelet i sig är relativt linjärt, dock skapar Valve, precis som sist, en fantastisk illusion av frihet och samvaro som gör att jag helt och hållet transformeras till Gordon Freeman.

Beträffande det visuella har Valve överträffat alla tänkbara förväntningar och skapat ett spel som enligt min mening inte bara ser bättre ut än både Far Cry och Doom 3 men även ger en betydligt mer genomtänkt visuell helhet och skapar atmosfär utan att ta några genvägar. Visst, Source-motorn bjuder varken på bumb-mapping effekten från Far Cry eller Doom 3 och heller inte normal mapping-systemet för att ange ett tredimensionellt ljusvärde för en tvådimensionell textur.

Vad Source-motorn däremot gör är att den ritar upp en spelvärld olik någon annan med en snudd på vansinnig detaljrikedom och framförallt en känsla av storskalighet som flera gånger fick mig att tappa andan. Far Cry innehåller i allra högsta grad enorma utomhusmiljöer men de saknade istället genomtänkt design och misslyckades med att förmedla trovärdighet. Allt detta lyckas Half-Life 2 med tillsammans med massor av urläckra effekter, ett karaktärs-animationssystem som överstiger allt annat i genren samt tidernas absolut mest välgjorde, skriptade moment. Tillägga bör givetvis också att Half-Life 2 faktiskt inte alls kräver samma monstermaskin som exempelvis Far Cry eller Doom 3 utan fungerar förvånansvärt bra på även äldre datorer.

När Valve för första gången visade upp Half-Life 2 under fjolårets E3-mässa i Los Angeles var den största snackisen fysikmotorn och dess effekt. Idag, 19 månader senare har spel som Psi-Ops och Second Sight redan hunnit före med att bjuda spelaren på en fysisk lekstuga där diverse objekt är påverkningsbara. Jag hade därmed inte förväntat mig att bli så imponerad av fysiken i Half-Life 2 som jag blev men precis som med min tidigare skepsis då spelet försenades gång på gång blev jag snabbt överbevisad. Att plocka upp och skjuta iväg allt från bensinfat till reservdäck mot anstormande zombies med anti-gravitationsgeväret är lika spelmässigt nyskapande som det är fnissframkallande roligt och i mitten av spelet ett måste för att överleva.

Allting från upplägget till spelkontrollen, till den övergripande designen, ljudet, de visuella detaljerna, storyn och den artificiella intelligensen i Half-Life 2 är utfört med en makalös precision och detta är i slutändan det bästa actionspelet jag någonsin testat. Att Valve skulle lyckas överträffa det första spelet såg jag som en omöjlighet.

Visst, det finns smärre svagheter såsom långa laddningstider, bökig installationsprocess och AI-styrda medhjälpare som tenderar att ställa sig i vägen för Gordon med jämna mellanrum. Jag tycker också att det är synd att Valve inte valt att göra en renodlad multiplayerdel med äventyrets alla vapen och fordon inkluderade utan istället skickat med Counter-Strike Source. Allt detta överskuggas dock löjligt lätt av en spelupplevelse olik någon annan jag någonsin upplevt. Jag leder revolutionen och kommer knappast att ge mig förrän ordningen, makten och friheten är återställd. Robespierre, Jefferson, Washington och Franklin - jag är en av er, jag heter Gordon Freeman... och jag är en fri man.