Max and the Magic Marker

Max and the Magic Marker är ett spel om, mycket riktigt, en person som heter Max och en magisk markeringspenna han en dag kommer över. Max som från början inte inser de kosmiska krafter som stormar under dess penniga exteriör använder markeringspennan för att måla monster. Vips är hela världen i fara och Max är den enda som kan ställa saker och ting till rätta. Tillsammans med sin penna och dig vid spakarna ger ni er sedan ut på ett plattformsäventyr där det gäller att hoppa, tänka och rita. Ungefär i den ordningen.

Konceptet andas stora mängder Crayon Physics och även om det i sig inte är en dålig jämförelse så är Max and the Magic Marker kanske inte ett fullt så starkt spel. Det är visserligen mycket långt ifrån ett dåligt spel, men ändå ganska nära ett förglömligt sådant. Det som är spelets kärna, den blomstrande kreativiteten att kittla hjärnan med handmålade fysikpussel sticks hål på flera gånger om under spelets gång, av tråkiga onödigheter som en märkligt buggig fysikmotor, oprecisa kontroller och en ganska trist presentation.

Det går liksom sällan bra ihop att ha finlirskrävande plattformshopp kombinerat med att måla perfekt krökta linjer om inte kontrollerna är någorlunda tajta. Vilket de som sagt inte är i det här spelet. Istället begränsas du av det bökiga kontrollschemat och den låsta knappmappningen som ger kontrollen i spelet ett drag av både Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Det hela hade kunnat göras så många gånger bättre. Istället för genialt plattformande blir det snarare som att försöka tävla i MS Paint efter en helkväll på Mardi gras.

Ofta är det också på tok för lite färg i pennan som man målar ut objekt med, vilket omöjligör för spelaren till några större experiment med spelsystemet. Eller för den delen att måla något snuskigt. I Max and the Magic Marker är det en lösning på problemet som gäller, inte flera. Vilket är synd då det är i de omedvetna stickspåren som spelet verkligen lyser. När man lyckas måla en halvmåneformad surfingbräda ovanpå den sprutande vattenposten och sedan katapulteras genom luften samtidigt som man löper som i ett hamsterhjul. Då är spelet verkligen barnsligt roligt. Det är bara synd att utvecklarna Press Play pressat in sin teknik innanför ramarna av något som liknar ett väldigt strikt iPhone-spel. Där banorna skall vara många och korta och du ska samla ett visst antal orber av olika slag samt få en så låg klartid som möjligt för ett gott slutbetyg. Inget mer. Det känns som en missad chans.

Det känns också märkligt att ett spel som omfamnar saker som klotter, kladd och kreativitet själv har en något schizofren och anonym grafisk stil. Det är platta cartoonfigurer för hela slanten och den visuella stilen krockar med den ganska påfrestande musiken. Resultatet är en märklig mix där rumpnisselunkande jazztrummor möter cartooniga färglandskap.

Fast nu har jag egentligen gnällt alldeles för mycket på Max and the Magic Marker. Det är ett jollrande, kreativt och fint spel som lyser till flera gånger, men som tyvärr hålls tillbaka av många tekniska tillkortakommanden. Det hindrar det däremot inte från att bjuda på trevlig underhållning genom en god mängd speltimmar. Det gäller bara att ha mycket överseende med spelets problem. Så gillar du Crayon Physics eller önskade att Drawn to Life var ett bättre spel så kan Max and the Magic Marker mycket väl vara spelet för dig.