Min Nissan Skyline (R33) är 14 år gammal. En rishög. Egentligen. Jag köpte den för ynka 18 000 credits. Ett fynd för en så pass rask kärra, trots många mil på mätaren. Det var tänkt att den endast skulle fungera som en Class A-vikarie i de lopp där min trimmade Lancia inte kvalade in. Men sen började pengarna trilla in. Och jag kände suget efter att trimma. Vilket fick mig att spendera 180 000 credits på trim, tuning, styling och annat krafs. Min en gång rätt risiga R33:a har nu 1090 hästkrafter, 900 Nm i vrid och gör 0-100 på under tre sekunder. Den är direkt sinnessjuk. Går som en raket. Synd bara att bromsarna inte räcker till. Bromssträckan är cirka dubbelt så lång som de Le Mans-bilar jag tävlar mot.

Forza Motorsport är tillbaka. Turn 10 tog för sju år sedan upp kampen med Sonys stilbildande racinggigant Gran Turismo. Sedan dess har Microsoft tillsammans med bilgalningen Dan Greenawalt och hans team spottat ur sig fyra stycken ytterst högkvalitativa racingstunder, baserade på exakt samma grundpremiss som Polyphony en gång skrev om regelboken med.

Jag hade lovat mig själv att aldrig spendera tid med ett karriärläge i ett racingspel igen efter mina 30+ timmar med Gran Turismo 5. Jag gick från småbil till småbil, misslyckades med körkortsprov och liksom kröp fram uppför karriärstegen. Det var direkt förnedrande. Det var snudd på outhärdligt.

Forza Motorsport 3 var inte mycket bättre. Från Polo till Kia vidare till en ljusblå minibuss. Jag ville dö. Jag ville bli slagen i anletet med en enorm kotlett. Timmarna bakom ratten på meningslösa, usla små shoppingbilar är timmar man aldrig någonsin får tillbaka. Jag önskar att jag ibland kunde örfila Turn 10 och givetvis även Polyphony-teamet för deras ovilja att revolutionera det vi idag lite skämtsamt inom Gamereactor kallar "Dödskarriären". Hundratals lopp mot korkade datormotståndare. I slöa småbilar. 1998 var det något som jag upplevde som fräscht, utmanande och ytterst beroendeframkallande. Idag, 2011, kräks jag nästan av blotta tanken.

Lyckligtvis har Turn 10 gjort tillräckligt många mindre förbättringar i det karriärläge som jag ansåg var den svagaste delen i föregångaren. En tjusig världskarta, turnédatum, överdriven variation och en trevlig brittisk herre som låter som gubben i Star Trek - har gjort susen. Det går snabbare än någonsin att ta sig upp ur småbilsträsket. Jag reser Jorden runt och snabbar mig att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en skaplig bil.

Det känns skönt att Forza Motorsport 4 är bättre på just den här fronten. Några enorma förbättringar handlar det dock ej om. Den främsta taktiken är fortfarande lika glasklart banal. Vägen tillframgång är löjeväckande dum. Det gäller att gå på hårt inför varje kurva, knipa innerplatsen, bromsa senare än samtliga datorstyrda motståndarbilar och liksom stånga sig igenom kurvan på insidan, med de andra bilarnas karosser som en yttre skyddsvägg. Det kan kosta en slant att lacka om kärran efter avslutat race, men det är alltid värt det. Den artificiella intelligensen är idiotisk. Riktigt, riktigt idiotisk. Motståndarna är döda drönarbilar som alltid kör ifrån en på raksträckorna och alltid (alltid) bromsar för mycket inför varje enskild kurva. I varje lopp.

Jag reser mellan Japan och USA vidare till Tyskland för att kasta min 1090 hästkrafter urstarka Skyline runt Hockenheim. De andra bilarna har inte en suck. R2-klassen tillåter för ruskiga mängder eftermarknadsprylar och jag har som sagt kittat min bil maximalt. En dags spelande senare är karriären avklarad. Jag har nått maxantalet när det kommer till "Driver Level" och kan med gott samvete lämna de korkade drönarbilarna och den där brittiska herren med Star Trek-röst.

Och det är ju först då som Forza Motorsport 4 verkligen visar upp sitt sanna jag och bjuder in mig för att visa upp alla de där små men viktiga förbättringarna som skett under huven, så att säga. Jag hoppar ned i samma Japan GT-anpassade Nissan Calsonic GT-R som jag älskade i föregångaren, väljer Hot Lap, plockar bort samtliga hjälpmedel, ställer fysiken på "simulation", klickar bort musiken, en del av gränssnittet och den enorma backspegeln. I Forza Motorsport 3 var Mugello mitt andra hem i ett år ungefär. Jag och min Fanatec-rigg intar nu ännu en gång den italienska asfaltsslingan och det är med stor förtjusning jag snabbt märker av alla de där subtila men ack så viktiga förbättringarna som jag efterfrågade i min recension av föregångaren.

Borta är den där lite väl sterila, lite väl stabila, lite väl långsamt strömlinjeformade känslan av att ens 600 hästkrafter starka Japan GT-bil stundtals mer påminde om ett sansat, samlat och bekvämt pendeltåg. Borta är den lite för pålitliga känslan av att alltid greppa asfalten, oavsett hur man slängde in Calsonic-besten i kurvorna. Forza Motorsport 4 är närmare riktig racing än vad spelserien någonsin varit.

Turn 10 har äntligen fångat intensiteten på ett sätt som varken Forza- eller Gran Turismo-spelen någonsin lyckats med. Det skakar, knäpper, smäller och smattrar inuti kupén. Jag känner tydligt var vikten tar vägen då jag förflyttar bilens tyngdpunkt med hjälp av onödigt hårda inbromsningar. Det släpper i bakdäcken och jag är redan innan jag kliver på gasen igen beredd på att det kommer att bli en bred utgång ur kurvan. Vilket det blir. Bakändan är lös, bakändan är vild. Greppet i framvagnen och allt det vridmoment som finns i min Calsonic Nissan gör att jag kan gasa mig ur sladden. Dock. Det är en härlig känsla. Och den har aldrig känts mer levande än i Forza Motorsport 4.

En annan del som förbättrats ganska rejält är fartkänslan. I föregångaren saknades den där riktiga känslan av fart som vi racingälskare lever för. Man kunde slunga sig nedför den långa raksträckan på Nordslingan i 310 km/h i en GT-trimmad Aston Martin DBS och ändå inte få det där rätta pirret i magtrakten. I Forza 4 flyger jag fram. Vägen smalnar och det där suget gör att jag skärper mig lite extra. När det går snabbt - går det riktigt snabbt. Precis som sig bör. Turn 10 har lyssnat, läst och åtgärdat en av de största bristerna med Forza 3.

Bilfysiken är fantastisk i det här spelet. En perfekt avvägning har gjorts och det märks att utvecklarna har spenderat mycket tid i riktiga tävlingsbilar på riktiga banor. Forza 4 är ingen skoningslös supersimulator i samma utsträckning som låt säga Iracing. Det är heller inte överdrivet och tillgjort på samma sätt som exempelvis Shift 2: Unleashed. Det är i stället precis... lagom. Bilarna känns balanserade, dynamiska, starka. Simulation-läget är utmanande och beroendeframkallande. Men det krävs, såklart, att man spelar med ratt.

Mängden vridmoment kontra peak-effekt är perfekt. Vikten av spårval, bromspunkt och placering livsviktig. Precis som vanligt är Forza lika mycket racingskola för den oinvigde som det är ett sätt för oss fartgalningar att öva på omkörningspunkter och växelval. Det handlar, återigen, om att aldrig tvinga bilen att göra flera saker samtidigt. Och det förmedlas på ett subtilt men tydligt sätt. Placering, inbromsning, kurvtagning, gaspådrag. I precis den ordningen. Går man inför hårt i kurvorna understyr 99% av alla spelets bilar. Precis som i verkligheten.

Det märks att utvecklarna har arbetat tillsammans med Pirelli för att ytterligare bättre på sin redan strålande däckfysik. Det märks nu ännu mer tydligt när däcken blir varma, när luften expanderar av hettan och hur hårt man kan pressa olika däcktyper. Vilket återigen förmedlar mer av den där svårfångade intensiteten som racing oftast erbjuder, som jag pratade om tidigare.

Forza Motorsport 3 var ett bra spel. Men snyggt - var det inte. Långt ifrån. En simulator behöver i och för sig inte vara snyggt på samma sätt som ett racingspel av arkadtyp. Inte alls. Jag spelar fortfarande Rfactor trots lastgammal grafik. Till exempel. Inför Forza Motorsport 4 bestämde sig dock Turn 10 för att på allvar ta upp kampen om grafiktronen med Gran Turismo 5. För att kunna konkurrera med Polyphonys bitvis supersnygga titel skrevs systemet för spelets ljussättning och skuggor om, helt. I föregående Forza-spel belyste man banan med en ljuskälla och bilarna med en annan. I Forza 4 belyser man samtliga objekt med samma HDR-ljus och resultatet är... bländande.

Det här spelet är inte bara lite snyggare än sin föregångare. Det är väldigt mycket snyggare. Solens strålar dansar på min motorhuv, asfalten blänker och skuggorna från de framförliggande bilarna är rysligt välgjorda, även om det blir lite i överkant ibland. Grafikerna hos Turn 10 har laddat på med väl mycket solljus på vissa banor och reflektionerna i asfalten överdrivs ganska grovt på sina ställen. För de som avser att lägga sig på en bana med en specifik bil och bara trimma sin varvtider - kommer det ibland överdrivet välanvända superljuset att irritera. Överlag är dock Forza 4 en stor förbättring på just den här punkten.

En annan del av Forza 4 som verkligen imponerar är ljudet. Motorljud är något som både Turn 10 och Polyphony varit duktiga på i många år, men i tidigare delar har jag saknat både den där metalliska känslan av skrikigt race-ljud samt det där riktigt låga, öronbedövande mullret från väl tilltagna V12:or. Det där bastrycket som får det att rycka lite i baguetten, du vet. I Forza Motorsport 4 har allt detta inkluderats och finjusterats till den gräns då jag helt enkelt måste kapitulera. Min Nissan GT-R (R35) låter, i spelet, precis som den gör i verkligheten och att volymen hos de flesta av spelets motorer skruvats upp är strålande.

Sen har vi det här med Kinect. Jag var till en början mer än lovligt skeptisk till att Microsofts rörelsekänsliga vift-kamera integrerats i Forza. Med hjälp av Kinect kan man bland annat nyttja en funktion kallad "headtracking" som gör att förarens huvud rör sig efter hur man själv tittar medan man spelar. Precis som hjälmkameran i Shift 2: Unleashed erbjuder detta en häftig visuell upplevelse som absolut duger till för att imponera på polarna i ett par varv. Kinect mappar huvudet på ett föredömligt sätt och headtracking-funktionen fungerar förvånansvärt bra. Det är dock inget jag kommer att nyttja i någon större utsträckning. Jag vill trimma varvtider - inte glo på visuellt häftiga gimmick-effekter.

Förutom headtracking kan Kinect också användas i det helt nya Autovista. I Autovista är det Top Gear-token Jeremy Clarkson som presenterar och pratar om de olika (utvalda) bilmodellerna medan man själv kan gå runt och beundra formerna, öppna dörrarna, kliva in och studera instrumenteringen. Samtliga av bilmodellerna som har inkluderats i Autovista är otroligt välgjorda och det är en häftig känsla att klättra omkring i Bugatti Veyron endast med hjälp av Kinect och fingra på diverse knappar.

En stor del av varför jag under de senaste två åren ofta valt att spela Forza 3 framför låt säga Iracing eller Rfactor är onlinekomponenten och dess totala überbriljans. Forza 4 är givetvis inget undantag utan ytterligare en vidareutveckling på den geniala onlineformula som spelserien alltid erbjudit. Att träffa vänner, skapa grupper, delta i diverse cuper, auktionera ut bilar, köpa bilar, byta stylingtips och tävla mot likasinnande - har aldrig varit roligare, enklare eller mer välpolerat. Vill man inte spendera sina kvällar på Xbox Live innehåller Forza Motorsport 4 ett split screen-läge som inte bara håller samma silkeslena skärmuppdatering som resten av spelet utan även bjuder på imponerande överskådlighet och snygg grafik.

Det här spelet är smockfyllt. 502 olika bilmodeller, 80 olika tillverkare, flertalet fantastiska spellägen, Kinect-stöd och briljant onlinefunktionalitet. Forza 4 är proppat av högkvalitativa delar som i slutändan passar perfekt tillsammans och skapar en strålande helhet som ingen racingtok bör missa. Det känns som en betydligt mer homogen och välgjord produkt än Gran Turismo 5 och erbjuder dessutom både bättre däckfysik och snyggare grafik än sin Sony-ägda konkurrent. Ska du bara köpa ett racingspel till din Xbox 360-konsol i höst bör du givetvis inhandla Forza Motorsport 4.