Snön yr runt Batman som frusen sitter hopkrupen högt på en lyftkran, blickandes ner över Arkham City. Ett helvete på Jorden men paradoxalt nog rena himmelriket för dig som spelare. Runt om i den inhägnade stadsdelen pågår nämligen ett kaos som inte liknar något varken jag eller Batman upplevt tidigare.
Rätt var det är kan Zsasz ringa till någon slumpmässig mynttelefon för att dela med sig av snyftarhistorier som jag tvingas lyssna till eftersom han annars avrättar sin gisslan och Riddler vill inget hellre än att utmana mig med gåtor. Harvey Dents kumpaner krigar om gatorna med Pingvinen, Jokern filar på nya planer för världsherravälde, Catwoman behöver undsättning, Poison Ivy är hämndlysten, Bane opålitlig och till råga på allt har Mr. Freeze något jag verkligen behöver och som han tyvärr inte vill dela med sig av. Frivilligt i alla fall.
Jag hör röster som kommer allt närmare. Tre män dyker upp, varav en har upplysningar jag behöver. Med ett enkelt knapptryck firar jag mig ner bakom dem, hängandes upp och ner sliter jag blixtsnabbt åt mig det ena patrasket. Därefter smyger jag mig bakom de båda andra, nitar den ena med en batarang och påbörjar sedan förhöret med den tredje genom att väsa: "Vet du hur många ben jag tänker bryta i din kropp om du inte talar?"
Batman: Arkham Asylum är ett av mina absoluta favoritspel. En sådan där titel som hade exakt allt. Från grafik till story, spelbarhet och enormt mycket innehåll. Det är naturligtvis trevligt för oss som spelare, men samtidigt något som gör det svårt att överträffa. Risken för att vi spelare skulle bli besvikna var kort sagt ganska överhängande.
Det Rocksteady Studios gjort är något så ovanligt som en direkt uppföljare till Batman: Arkham Asylum. Det utspelas relativt kort tid efter föregångaren och man får faktiskt behålla stora delar av den utrustning och de förmågor man lyckades skaffa sig lagom till den slutgiltiga uppgörelsen mot Jokern. Något jag applåderar och önskar fler utvecklare tog efter. Trots allt är det bra surt att alltid måsta börja om från början i alla uppföljare för att ens huvudperson tydligen sålt av all utrustning på Tradera och glömt bort de fina egenskaper man tillskansat sig.
För den som missat grundupplägget i Batman: Arkham City handlar det alltså om att Arkham Asylum raserats efter Batmans och framför allt Jokerns framfart i föregångaren. Därför kommer politikerna på snilleblixten att samla allt patrask i stadsdelen Arkham City, bygga en hög mur runt eländet och sedan slänga bort nyckeln. En milt sagt kontroversiell lösning som innehåller extremt lite inslag av det vi i Sverige kallar rehabilitering.
Batman inser att så mycket galenskap och ondska på ett och samma ställe inte kommer leda till något gott och håller därför ett vakande läderlappsöga på den enorma gangsterkulan och får ganska snart sina misstankar bekräftade. Det leder till ett direkt vanvettigt häftigt äventyr med storymässiga twistar i klass med Batmans bästa serietidningsäventyr, massor av innehåll och mer blytunga slagsmål än jag trodde det var mänskligt möjligt att klämma in på en DVD.
Redan under de första minuterna inser jag att det här kommer bli något alldeles extra. Arkham City är ett enormt område, delvis översvämmat och kraftigt förslummat. Stadsdelar som Malmös Rosengård, Göteborgs Backa eller Stockholms Rotebro framstår som rena idyllen jämfört med vad som här vankas. Och som jag skrev redan i recensionens ingress är det ett fruktansvärt mörkt och eländigt ställe man inte önskar ens sin värste fiende, men för ett spel av denna karaktär passar det som handen i handsken.
Överallt finns skrymslen och vrår att utforska, och i exakt vartenda litet skrymsle och vrå har de vänliga människorna på Rocksteady Studios lagt något värt att utforska. Sist jag kände såhär när jag fick en hel spelvärld slängd i ansiktet var när jag spelade Red Dead Redemption. Känslan när man tar sina första steg är att man knappt vet var man ska börja.
Överallt lurar Riddlers frågetecken, telefonkiosker ringer, folk behöver hjälp, jag uppmanas öva på trickflygning, kluriga achievements får mig att vilja utmana mig själv och efter bara någon spelad minut har jag uppdrag nog att sysselsätta mig i timmar.
Jag är en sådan som ofta tycker korta och snärtiga sidouppdrag är roligare än huvudstoryn och sätter raskt igång med att fånga Zsasz. Han roar sig med att ringa till slumpvis utvalda telefoner i Gotham City. Sedan får man svara och lyssna till hans historia, annars dödar han gisslan. Bara det att Batman är listigare och sätter igång med att spåra hans samtal via ett minispel.
Det blir dock flera hysteriska jakter runt i Arkham City för att i turbofart ta sig till nästa telefonkiosk innan Zsasz lägger på luren för gott - eller åtminstone till nästa spel. Ett smart och roligt upplägg som avviker från resten av äventyret. Varför jag tar just detta som exempel är för att det så bra visar hur Rocksteady skapar spel i spelet med små fiffiga medel.
På samma sätt fungerar trickflygningen som efter några Pilotwings-inspirerade träningsbanor ger Batman bättre möjligheter att flyga helt fritt då kan man skjuta ut änterhaken och boosta till sig fart utan att ta mark. Det är alltså fullt möjligt att flyga över hela Arkham City utan att landa på detta sätt, vilket är ett spelmässigt lyft utan dess like. Andra smarta grejer är möjligheten att bygga isflottar att dra sig fram över vatten med sedan Mr. Freeze fått bita i gräset och man erövrat en av hans prylar samt rökgranater som låter en försvinna i tomma intet framför skrämda underhuggare.
Min favorit är något så banalt som den elpickadoll man tidigt kommer över och som låter en styra över generatorer för att exempelvis få dörrar att öppnas och stängas. Det är i grunden ytterligare en banal grej som dock fascinerar tack vare sättet den används på, i synnerhet under en del av Riddlers gåtor. Jag ska hålla mig från att spoliera nöjet för er att upptäcka detta själva, men flera av dessa utmaningar visar att Rocksteady tänker utanför lådan på ett sätt som jag normalt annars brukar förknippa Nintendo med under deras finaste stunder.
Föregångaren briljerade med flera episka möten med superskurkar och Arkham City fortsätter denna tradition. Bland annat får vi träffa flera av dem vi mötte redan på Arkham Asylum, men även flera nya. Boss-fighterna är ofta helt underbara och av gammalt klassiskt snitt där det är lika viktigt att överlista sin motståndare som att faktiskt spela bra. Vi får till och med ta del av fighter som är av lika mäktigt snitt som när Scarecrow skulle dängas i Arkham Asyltum.
Rent spelmekaniskt är mycket sig likt från sist, men mängder av subtila förändringar har ändå gjorts varav alla är till det bättre. Det gäller allt från enkla saker som att man nu kan dubbelkontra två fiender till mer avancerade inslag som möjligheten att springa uppför sköldbärande fiender för att landa bakom dem och dela ut stryk. Var och en för sig betyder de inte mycket, men sammantaget har Batman: Arkham City den fräschör en uppföljare så väl behöver.
Jag hör till de som är extremt petiga med action i tredjeperson. Jag är uppvuxen med snortighta japanska actiontitlar där spelkontrollen betyder allt. Därför tycker jag inte ens att storheter som God of War-serien håller måttet rent spelmässigt, även om Kratos eskapader regerar på andra områden som attityd, design och rent jävla anamma. Batman: Arkham Asylum utgjorde dock ett undantag för mig och jag kan glatt meddela att Arkham City överträffar det på varje punkt sett till spelkontroll.
Det inkluderar inte minst det faktum att man även får chansen att spela som Catwoman denna gång om man väljer att ladda ner henne, en figur med ett helt annat rörelsemönster och förmågor som tvingar mig som spelare att se på Arkham City på ett nytt sätt varje gång jag drar på mig kattuniformen. Catwomans briljans gör att jag är redo att förlåta Rocksteady för att de petade in DC Universe näst vidrigaste figur - jag tittar på dig Superman - Robin i äventyret.
I ett så stort och omfattande spel brukar det ofta finnas buggar, och tyvärr utgör inte Batman: Arkham City något undantag från den oskrivna regeln. Även om det aldrig blir något egentligt problem har jag lyckats fastna med Batman i sprickor och stött på en Riddler-gåta som inte gått att lösa. Det blir aldrig något egentligt problem, men de finns där i väntan på en patch som förhoppningsvis fixar allt. Annars är kameran största minuset och den kan liksom i föregångaren ha en annan uppfattning än mig om vad som är viktigt att visa. Vilket är märkligt med tanke på att Batman: Arkham City utklassar Asylum på det tekniska i övrigt.
Det inkluderar inte minst det grafiska som är direkt häpnadsväckande. Att klättra upp i det högsta tornet i Arkham City och se staden trona upp under en med vindunderlig sikt, för att sedan störtdyka neråt och se hur man i ilfart sömlöst får en förändrad vy av världen för att sedan springa omkring på detaljerade gator, är otroligt välgjort. Det sitter ihop så snyggt och tål att granskas.
Det inkluderar även invändiga omgivningar där i synnerhet museet är så läckert att jag flera gånger stannat till för att reflektera över hur långt vi kommit sedan Perfect Dark Zero släpptes till Xbox 360 år 2005 till detta sex år senare. Och ändå är toppen förmodligen inte nådd ännu.
Sedan man klarat Batman: Arkham City, vilket tar ett bra tag, kan man liksom i föregångaren fortsätta att spela för att klara gåtor, sidouppdrag och annat man tycker sig ha missat. Dessutom finns otaliga utmaningar och liknande att ta sig an i separata spellägen ute i menyerna för den som vill jaga high scores.
Rocksteady Studios uppfinningsrikedom när det kommer till fiffiga utmaningar verkar inte veta någon gräns och otaliga gånger har jag retfullt stirrat på de problem som serveras mig mitt framför ögonen, men som jag ändå fått lämna olösta. Arkham City är som ett dignande julbord av superskurkar och mysterier där man som spelare hela tiden överraskas spelmässigt.
Den extremt ogästvänliga stadsdelen Arkham City är i slutändan den bästa digitala lekstuga en Läderlapp kan önska sig. Det finns så besinningslöst mycket att göra att man får titta på välfyllda rollspel för att hitta någon motsvarighet. Jag har inte haft såhär kul med Batman sedan jag läste Frank Millers epos Batman: Year One, och som serieentusiast kan jag inte ge ett mycket bättre betyg än så. Det här är världens bästa superhjältespel, så är det bara.