EA har inte hymlat med saken. Battlefield 3 är framtaget som ett direkt svar på Call of Duty-seriens framgångar och nu tänker man ta upp kampen med Activision om spelarnas gunst på allvar. Därför finns några grundläggande skillnader mellan det sex år gamla Battlefield 2 och 3, där de två största är att det nu även finns en riktig singleplayer-del att spela igenom samt att även konsolerna får vara med och leka denna gång.

Båda är delar som tveklöst kommer få en del trogna Battlefield-fans att känna sig lite vilsna med vad som står till buds, men hur återkommer jag till senare. Istället trycker jag förväntansfullt på startknappen för att starta ett förhoppningsvis lika actionpackat som episkt äventyr som kommer få allt vad Call of Duty 4: Modern Warfare heter att skämmas.

Raskt kastas man in i rollen som sergeant Henry Blackburn som av oklar anledning inleder Battlefield 3 med att klänga på ett tåg. Men man hinner egentligen inte spela mer än att man lär sig spelkontrollen och får ta del av några eldstrider och quick time events innan perspektivet ändras till något helt annat.

Blackburn sitter nu istället inspärrad på ett kontor där han ska förhöras av två barska höjdare inom den amerikanska regeringen. Konceptet är klassiskt och förhörsscener som denna får mig snabbt att tänka på fjolårssuccén Call of Duty: Black Ops. Något som visar sig vara helt korrekt, för minus växlandet i årtal byter man på samma sätt banor i takt med att Blackburn berättar sin version av vad han upplevt som amerikansk marinkårssoldat i Iran.

Det leder till ett friskt hoppande över världen av samma slag som vi sett i de senare Call of Duty-delarna. Ömsom är man i öknen och slåss, ömsom spelar man som någon helt annan figur, ömsom är man i en storstad och ömsom är man tillbaka på kontoret igen för nya förhör och mellansekvenser. Ett koncept som i sig hade kunnat vara bra, men storyn har svårt att gripa tag i mig. Det blir mest pliktskyldig militärlingo där alla filmklichéer från denna typ av förhör staplas på hög.

Att det ska vara så svårt att göra en riktigt bra historia i ett militärspel är ändå bra märkligt, eller så är det bara så att spelarna faktiskt inte bryr sig med tanke på hur passa populära de ändå är. Jag har inte svaret på den frågan men känner hur intresset sakta avtar när jag på löpande band bockar för bana efter bana med snarlika element som jag gjort så många gånger innan i framför allt Call of Duty-serien.

Här får man skjuta sig fram genom en typisk storstad i Mellanöstern, kriga sig genom marknaden, trånga gränder och gå inomhus ibland samt såklart avlossa raket på ett viktigt mål medan alla mina rotekamrater sitter snällt och väntar på att just jag ska skjuta trots att de lika gärna kunde ha gjort det själva. Därefter kommer som på ett pärlband den obligatoriska banan där man ska starta utan vapen, nattbanan där man i slutet ska kriga mot anstormande fiender medan man försvarar något, banan där man ska flyga och med hjälp av värmekamera skjuta små mål på marken, banan där man ska storma fienden tillsammans med massor av soldater på episka slagfält, banan där man ska skjuta sig fram genom ett kontorskomplex, banan där man ska köra tank och skjuta stativmonterad kulspruta, banan där man ska smyga, banan där man ska assistera sina krigare på håll med prickskyttegevär... Ja, ni fattar.

Nu har jag varit väldigt negativ, men jag vill tydligt poängtera att allt är väl utfört. Grafiken är ofta fantastisk och i synnerhet ljuseffekterna imponerar. Under mörka och blöta banor där åskoväder och flammande gevärsmynningar står för den mesta av belysningen som sedan speglas i omgivningarna går det inte att bli annat än hänförd. Dice har även gjort ett minutiöst arbete med detaljer och de gånger jag dristat mig till att gå omkring för att granska har jag kunnat beundra saker som detaljerad bilinredning i kärror man ändå inte kan gå in i och riktigt fläskiga effekter.

Lägg till det att ljudet är fullständigt fenomenalt. Krispigt, vasst och knallarna från vapnen mappas läckert efter akustiken i omgivningarna. Dessutom är spelkontrollen bra, och det är några riktigt feta strider man ställs inför under äventyret.

Min personliga favorit är stormningen av Teheran dryga timmen in i äventyret där man får kuta nedför en slant med massor av soldater mot det pampiga Milad Tower i bakgrunden. Därpå vankas en både varierad och underhållande bana som dessutom hör till en av spelets snyggaste med ett till synes oändligt antal fiender som bara tigger om att får smaka hett bly. Nej. det är verkligen inte i utförandet problemet med singleplayer-delen sitter, utan i avsaknaden av fantasi.

Det finns helt enkelt ingenting som inte lika gärna hade kunnat vara Call of Duty. Och det inkluderar även bristerna som att mitt huvud tycks vara magnetiskt för kulor. Men bara ibland. Under en strid stod en av mina krigare på ett Humvee-flak med tung stativmonterad kulspruta och brassade på. Livsfarligt för fienden kan tyckas. Men när jag äntrade slagfältet långt bort i kompakt mörker med en liten pistol i handen vände sig hela fiendearmén från stridspitten på Humveen för att istället skjuta på mig.

Det här återkommer vid flera andra tillfällen där marinsoldaterna jag har med mig är så ointressanta att fienden väljer att skjuta på mig även när jag knappt ens deltar i striderna. Detta medan jag andra gånger kan stå full upplyst en meter bredvid en motståndare utan att denne för den sakens skull bryr sig om mig, utan bara fortsätter skjuta framåt oavsett vad jag tar mig för.

Det går till och med så långt så att man under exakt hela spelet har en vägvisare som i detalj visar var man ska gå härnäst. Gud förbjude att man skulle få utforska lite eller behöva tänka efter själv någonstans. Det gör att Battlefield 3 går som på räls och det är heller inte speciellt utmanande för att inte stöta sig med någon spelare.

Förutom att det blir lite mellanmjölkskänsla över singleplayer-delen, bidrar allt hållande i handen samt bristen på utmaning dessutom till att äventyret snabbt är avklarat och efter 5-6 timmar rullar eftertexterna där otaliga svenska namn rullar fram över skärmen, och jag börjar oroat tänka att det här var en svag sjua i bästa fall. Var det verkligen allt, och varför heter detta egentligen Battlefield 3 och inte Battlefield: Bad Company 3?

Att grubbla över det hinner jag dock inte göra särskilt länge innan jag ger mig i kast med co-op. Tyvärr går det inte att spela två på samma skärm, men det hör ändå inte direkt till vanligheterna för PC och lär främst vara ett problem i konsolversionerna (som vi också ska recensera). Konceptet är som en vidareutveckling av mästerliga Spec Ops från Call of Duty: Modern Warfare 2 där man måste ta sig fram längs en bana utan att dö.

Gör man det är det nämligen klippt och det är bara att börja om. Istället handlar det mer om att samarbeta, att utöva växelvis framryckning, att faktiskt ge nedhållande eld när polaren springer mellan betongsuggor och sedan samla på sig så fina poäng som möjligt. Och medan man gör det kan man även passa på att låsa upp lite extra lullull till multiplayern-delen av Battlefield 3.

Även om det mesta av det man gör i co-op baseras på delar ur storyn så gör tillskottet av en polare att anrättningen lyfts flera snäpp. Det är tight, väl genomtänkt och utmaningarna är designade så att det blir livsviktigt att ha en god kommunikation och bra samarbetsförmåga. Lite som det alltså ska vara i ett bra co-op-läge, om man så vill. Favoriten är att ge eldunderstöd till en grupp SWAT-soldater i en svår gisslansituation. Ett uppdrag som tål att spelas om många gånger i jakt på fin poäng att skryta med.

Just skrytandet är en stor grej med Battlefield 3. EA har nämligen lanserat Battlelog i och med Battlefield 3. En webbportal som till PC används för att visa upp sin imponerande (?) statistik, välja vilka servrar man vill spela på, samla sina Battlefield 3-vänner, fixa alla inställningar, skicka meddelanden och till och med starta spelet. En speciell lösning som jag spontant, likt en konservativ surgubbe, ogillade. Spel startar man på vanligt vis och inställningar gör man väl ändå i spelet?

Faktum är dock att Battlelog ganska snabbt vinner mitt hjärta när jag ska ge mig i kast med multiplayern. Att sålla bort de spellägen jag inte vill ha, se vilka som är online, välja servrar och liknande går precis hur snabbt som helst tack vare det traditionella webbsidegränssnittet och det är naturligtvis sådana här lösningar som är framtiden istället för meckiga menyer som bara hardcore-spelare begriper sig på. Battlelog gör PC-versionen tillgänglig för alla och det lär vara ett handikapp att konsolversionerna inte är helt integrerade med detta.

Efter några timmar med co-op känner jag att förtroendet för Battlefield 3 börjar att ha återställts. Jag tycker helt enkelt allra uppriktigast att det var roligare än den spretiga och något oengagerande kampanjen. Men nu vankas multiplayer. Det blir att bläddra lite i Battlelog, hitta ett spel som lockar på en server med bra uppkoppling och sätta igång.

Det kan låta onödigt att påpeka det, men självfallet är multiplayer den stora grejen med Battlefield 3. Faktum är ju att Battlefield 2 inte ens hade ett riktigt singleplayer-läge utan mer var krig med botar, något som sannolikt inte hade varit gångbart idag, i synnerhet inte till konsol. Här kan upp till 64 personer drabba samman på jättelika banor som Operation Firestorm och Caspian Borders, och det är verkligen en syn för gudar.

Glöm den småbuggiga och lite fattiga betan (som jag befarar har kostat mer än den smakat för EA), det är ju detta vi väntat på. Tempot, intensiteten och den snabba lättillgängliga känslan från Battlefield: Bad Company 2 kombineras i ett sanslöst krig som suger musten ur mig. Jetflygen är också tillbaka och att se dem susa förbi där uppe i luften medan helikoptrar cirkulerar omkring, horder av tanks och jeepar kör omkring på marken, infanterister störtar fram och prickskyttar trycker väl kamouflerat i buskage - är en så mäktig syn att jag under hela första matchen får fokusera minst lika mycket på hålla munnen stängd för att undvika dregel som på att skjuta fienden.

Dice har gjort flera justeringar till spelbarheten varav "Suppression"-systemet är den enskilda jag gillar bäst. Genom att brassa på mot en fiende får han suddigare syn och sämre möjligheter att själva skjuta tillbaka. Något som fungerar ypperligt mot framför allt prickskyttar som ofta brukar kunna bli rejält störande moment. Ett bra sätt att simulera den press man sitter inför med kulorna vinande runt öronen och gör att man faktiskt måste ta hänsyn även till missade skott.

Pluspoäng även för ett smart system för karaktärsutveckling. Visserligen låser man upp allt värre doningar allt eftersom, men faktum är att man är ganska dödlig från start i Battlefield 3 och inte känner sig handikappad på samma sätt som i Battlefield: Bad Company 2. Något jag applåderar då jag inte alls är speciellt förtjust i systemet med att man får bättre utrustning ju mer man spelar. Jag vill ha det rent, snyggt och rättvist.

Även om de stora feta banorna är de som främst låter Battlefield göra skäl för sitt namn, är det stadsbanorna med färre fordon och färre personer jag gillar allra bäst. Att strida över broar i Paris på banan Seine Crossing med 31 andra personer i spelläget Conquest är hittills min givna favorit. Så hutlöst underhållande och böljande. Att lägga upp en fin strategi och sakta men säkert ta över motståndarlagets flaggor medan snaran dras åt om deras möjligheter att bedriva krig är bara för ljuvligt.

Något som väckte ont blod angående Battlefield 3 var när det kom fram tidigare i år att Dice inte planerade att ha med lika goda möjligheter att riva saker. Efter otaliga multiplayer-matcher kan jag bara konstatera att det stämmer. Visst kan man välta vissa träd och så vidare, men väldigt många byggnader är fasta objekt tänkta att stå där de står.

Det kan kanske tyckas vara en märklig prioritering med tanke på att bättre förstörelse är ett av huvudnumren med nya grafikmotorn Frostbite 2. För min egen del tycker jag dock inte att det är till någon nackdel, tvärtom vinner man spelmekaniskt på detta. Nu har man istället hittat en gyllene mellanväg där man faktiskt kan försvara sig ordentligt under en lång omgång Rush, men ändå kan njuta av att få riva något emellanåt och terraforma strukturer till något som bättre passar ens egna önskemål.

Multiplayer-delen är var det verkliga underhållningsvärdet ligger i Battlefield 3. Det är sanslöst ösigt, varierat och böljande, och det står redan efter några matcher fruktansvärt klart att det är för detta man ska köpa spelet i vad som mycket väl kan vara årets multiplayer-kalas. Singleplayer agerar istället sänke, även om det hjälps upp något av den underhållande co-op-delen.

Man känner kort sagt av EA-snacket om att Battlefield 3 skulle vara ett direkt svar på Call of Duty, helt i onödan. Dice brukade leda denna genre, inte följa efter Activision, och jag är övertygad om att resultatet hade blivit ännu lite bättre om man gjort sin egen grej istället för ett snabbt äventyr enligt de riktlinjer som lades fram av Infinity Ward.

Förhoppningsvis kommer det inte dröja ytterligare sex år innan Battlefield 4 släpps. Men oavsett om det gör det är jag övertygad om att det fortfarande kommer att bedrivas krig på Dice Battlefield 3-servrar. För Dice multiplayer är av världsklass och så länge du köper Battlefield 3 för just onlinekrigandet kommer du bli en mycket lycklig gamer.