Street Fighter: Anniversary Collection

Street Fighter Anniversary Collection innehåller två av Capcoms största fightingspel någonsin: Hyper Street Fighter 2 och Street Fighter 3: Third Strike. Det första av dessa har redan släppts till Playstation 2 och vad vi tyckte om det kan du läsa i vår gamla recension. Jag tänker inte säga något mer om den gamla klassikern förutom att det känns mer motiverat att få med det som extrabonus till världens bästa fightingspel, till samma pris, än som en helt egen titel.

Street Fighter 3: Third Strike då. Spelet släpptes ursprungligen till Capcoms arkadhårdvara CPS3 i maj 1999. Till att börja med var intresset ganska svalt, precis som med de två andra varianterna på Street Fighter 3. Folk spelade hellre Marvel vs Capcom, Tekken Tag Tournament eller det gamla Super Street Fighter 2 i arkadhallarna. I slutet av 2000 hittade spelet äntligen hit till den redan då dödsdömda Dreamcasten och sågades jäms med fotknölarna, till och med av de dedikerade reklamblaskorna som fanns i England. Så här i efterhand hade det förstås varit mycket bättre att konvertera spelet till den nya Playstation 2, istället för att ytterligare dra spelseriens namn i smutsen med det genomusla Street Fighter EX 3.

Men spelet levde vidare, i undanskymda hörn i arkadhallarna, och i tusentals hardcorespelares arkadstickförsedda Dreamcastar. För varje parerad Shinkuu Hadoken växte populariteten och runt 2002 någon gång blev man helt plötsligt inte pryglad om man vågade påstå att det kanske faktiskt var bättre än både det klassiska Super Turbo och Alpha 3. I och med turneringen Evolution 2004 där den berömde japanske spelaren Daigo lyckades med årets snyggaste comeback hamnade Street Fighter 3 i var mans mun. Och nu behöver du inte ens åka land och rike runt för att hitta motstånd i världsklass när spelet äntligen finns på Xbox Live. Trots dess ålder känns spelet inte gammalt på något sätt. Det har inte åldrats, snarare mognat som ett fint vin.

Vad är det då som gör Third Strike så otroligt bra? Spelet har "bara" tjugo figurer, men dessa är allihop utmärkt balanserade, möjligtvis med undantag för slutbossen Gill. Vid första anblicken kan de verka bestå av fyra karatenissar och bara en massa freaks, men efter många timmars spelande står det klart att samtliga är precis lika intressanta och unika som de klassiska Street Fighter 2-hjältarna. Bara för att du kan kasta eldklot med Ryu betyder inte det att du behärskar Akumas extrema styrka men svaga uthållighet, eller Seans hysteriska basket/karate-hybrid. Och det finns faktiskt bara två riktiga freaks, och Twelves möjligheter att kopiera motståndaren eller Necros elektricitetsbaserade stil gör att de ändå känns precis lika motiverade som Dhalsim eller Blanka. Otroligt stilfulla karaktärer som Dudley och Makoto, tillsammans med brutala bjässar som Alex och Hugo, erbjuder massor av variation och spelsätt som inte påminner om något annat i Street Fighter-världen.

Men inga karaktärer i världen hade kunnat rädda en usel spelmotor. Nu är givetvis så inte fallet. Inget annat fightingspel har en lika solid spelkänsla. Varenda liten träff känns och det är pixelperfektion hela vägen. Figurerna rör sig smidigt över skärmen, tack vare den otroliga animationen. Guilty Gear får säga vad det vill, men högupplösta spritar har ingen inverkan på spelkänslan. Med systemet för pareringar blir det förstås oerhört viktigt att tajmingen stämmer, och det gör den. Förutom pareringarna finns en arsenal av vanliga attacker, kast, specialattacker, upphottade specialattacker samt de alltid användbara superattackerna som du väljer innan varje match. Även små nyanser kan vara livsviktiga, som det faktum att taunts (provokationsrörelser) ger dig någon sorts bonus, till exempel tillfälligt höjd styrka eller bättre tålighet mot omtöckning.

Som sagt är alltså grafiken otroligt detaljerad. Varenda rörelse består av otaliga handritade bilder och det är inte alltid en överdrift att säga att det ser ut som tecknad film. Hugos konstanta vajande fram och tillbaka, Elenas superanimerade capoeira-rörelser, Ryus gi som står ut från ryggen när han avfyrar en Hadoken, Yuns lilla justering av kepsen emellanåt, och Makotos klockrena pose efter en av sina superattacker. "Seichusen Godanzuki!", fritt översatt till "massor av ont som kastar dig långt upp i luften medan jag står här och ser ruggigt cool ut".

Det är också något unikt med Street Fighter 3: rösterna. För första och enda gången använder Capcom riktiga engelsktalande till sina västerländska figurer, eller åtminstone några av dem. Vi slipper hysteriskt fåniga fraser på bruten "engrish". Särskilt Dudley får minst hälften av sin härliga karaktär från sina slutkommentarer. "You have no dignity!". "Gutter trash!". Och när 240 kilo tysk brottare utbrister "Ein... zwei... drei, ENDE!" med dig på axlarna i en tredubbel ryggknäckare kan det inte bli mer trovärdigt.

Finns det då inget negativt med Street Fighter 3: Third Strike? Nja, först störde jag mig på musiken som delvis består av ganska hemsk hiphop, men man vänjer sig. Och det finns förstås banor med bättre musik att välja. Kanske kan man tycka att Capcom hade kunnat rita om grafiken eller kanske lägga till en ny figur eller två, när spelet släpps igen så här fem år senare. Men å andra sidan hade det kunnat störa den utsökta balansen som råder. Man ska inte laga det som inte är trasigt, och det är inte mycket som är trasigt i Third Strike, även om det tog ett par år för världen att fatta det.

Street Fighter 3: Third Strike är alltså i sig närmast perfekt. Innan Capcom lägger fullständiga resurser på ett riktigt genomarbetat Street Fighter 4 (vilket aldrig lär hända) kommer det att fortsätta att vara världens bästa 2D-fightingspel. Tyvärr är inte Xbox Live-stödet lika perfekt. Det blinkar lite i bakgrunderna ibland, vilket kan vara störande. Värre är att uppkopplingen mellan två spelare ibland försvinner om bägge trycker på Rematch för snabbt, vilket leder till att någon måste ge upp matchen för att ta sig bort från "Black Screen of Death". Förhoppningsvis fixar Capcom till det här problemet snart. Men trots det vet jag då att jag kommer att spela Third Strike över Live länge, länge...