Spelutvecklare får ofta oförtjänt kritik när deras framgångsrika figurer och världar dyker upp lite för ofta för somligas smak. "Mjölkning", ropar någon när ett nytt Mario, Assassin's Creed eller en World of Warcraft-expansion utannonseras. Intrycket är att detta ofta sker som en ren reflexhandling. För vem kan på allvar hävda att världen hade varit en bättre plats utan serier som Super Mario Galaxy, Mario vs Donkey Kong eller Paper Mario? Som spelare måste vi lära oss skilja mellan mångfacetterade varumärken och de fall där uppföljarna inte är lika motiverade. Som i fallet Worms.
Min relation till Team 17:s daggmaskar sträcker sig tillbaka till högstadietiden, där hela eftermiddagar tillbringades i en källare med en gammal PC med knapp styrfart, som agerade sambandscentral för många maskstrider. Grundkonceptet är i all sin enkelhet helt genialt - den enda egentliga bristen var väl egentligen att det inte gick att utveckla särskilt mycket efter originalet från 1995. Innovationerna därefter har mest handlat om fantasifulla vapen, som vägt upp för sin avsaknad i spelmässig revolution med en rejäl dos humor. På andra plats vad gäller förändringar - dock inte förbättringar - hamnar 3D-spelen.
För i sin Rovio-mässiga strävan att sälja samma produkt i flest ytliga förpackningar har Team 17 flera gånger experimenterat med Worms i tre dimensioner, utan att riktigt få till det. Men skam den som ger sig, tänker den brittiska studion, och kryddar Ultimate Mayhem med en 25 uppdrag tung enspelarkampanj, samt gott om spelformer för onlinebataljer och massor av inställningsmöjligheter. Att detta inkluderas är naturligtvis välkommet, men inget spel är bättre än sin grundläggande spelmekanik.
I detta fall är det beprövade och älskade upplägget med bazookas, bananbomber och betongåsnor räddningen för ett spel där utförandet brister på många punkter. Att smyga sig upp bakom fiender och slå ut dem i vattnet med baseballträt är ett kvalitetsnöje som aldrig rostar, men frustrationen blir stor när kameran visar sig från sin allt för vanliga, usla sida. Som om bekymmer med att ens se sin mask inte vore nog; att förflytta sig i det tredimensionella landskapet kan också vara onödigt besvärligt. Det märks tydligt att utvecklaren är mer måna om hur spelet presenteras, än att få den klassiska styrningen att fungera hjälpligt i en värld mer fler dimensioner än den anpassats för.
Vad gäller presentationen så stör det mig inte nämnvärt att spelet är fult. Jag kräver inga Crysis-ambitioner utan nöjer mig gott och väl med tydlighet och kontraster. Vilket också fungerar väl överlag. Pluspoäng delas också ut för maskarnas vädjande gester när de finner sig ödesdigert inzoomade i ett kikarsikte. Däremot är jag inte lika road av de många och tramsiga inslagen i den lövtunna handling som utgör kampanjen. Kanske är dock målgruppen femton år yngre än jag, vilket skulle förklara de enerverande piprösterna som plågar mig i varje mellansekvens. Sammanfattningsvis är inte Worms: Ultimate Mayhem något dåligt spel, det lider bara av att ha flera snarlika föregångare som är bättre på alla punkter.