Battlefield 3

I recensionen av PC-versionen (som ni hittar här) applåderade jag multiplayerdelen, det magnifika ljudet och den mastiga grafiken. Den här texten innehåller i stort samma stycken, förutom att jag lagt till åsikter om spelets grafik som är märkbart sämre till Playstation 3- och Xbox 360 och multiplayer-delen.

EA har inte hymlat med saken. Battlefield 3 är framtaget som ett direkt svar på Call of Duty-seriens framgångar och nu tänker man ta upp kampen med Activision om spelarnas gunst på allvar. Därför finns några grundläggande skillnader mellan det sex år gamla Battlefield 2 och 3, där de två största är att det nu även finns en riktig singleplayer-del att spela igenom samt att även konsolerna får vara med och leka denna gång.

Båda är delar som tveklöst kommer få en del trogna Battlefield-fans att känna sig lite vilsna med vad som står till buds, men hur återkommer jag till senare. Istället trycker jag förväntansfullt på startknappen för att starta ett förhoppningsvis lika actionpackat som episkt äventyr som kommer få allt vad Call of Duty 4: Modern Warfare heter att skämmas.

Raskt kastas man in i rollen som sergeant Henry Blackburn som av oklar anledning inleder Battlefield 3 med att klänga på ett tåg. Men man hinner egentligen inte spela mer än att man lär sig spelkontrollen och får ta del av några eldstrider och quick time events innan perspektivet ändras till något helt annat.

Blackburn sitter nu istället inspärrad på ett kontor där han ska förhöras av två barska höjdare inom den amerikanska regeringen. Konceptet är klassiskt och förhörsscener som denna får mig snabbt att tänka på fjolårssuccén Call of Duty: Black Ops. Något som visar sig vara helt korrekt, för minus växlandet i årtal byter man på samma sätt banor i takt med att Blackburn berättar sin version av vad han upplevt som amerikansk marinkårssoldat i Iran.

Det leder till ett friskt hoppande över världen av samma slag som vi sett i de senare Call of Duty-delarna. Ömsom är man i öknen och slåss, ömsom spelar man som någon helt annan figur, ömsom är man i en storstad och ömsom är man tillbaka på kontoret igen för nya förhör och mellansekvenser. Ett koncept som i sig hade kunnat vara bra, men storyn har svårt att gripa tag i mig. Det blir mest pliktskyldig militärlingo där alla filmklichéer från denna typ av förhör staplas på hög.

Att det ska vara så svårt att göra en riktigt bra historia i ett militärspel är ändå bra märkligt, eller så är det bara så att spelarna faktiskt inte bryr sig med tanke på hur passa populära de ändå är. Jag har inte svaret på den frågan men känner hur intresset sakta avtar när jag på löpande band bockar för bana efter bana med snarlika element som jag gjort så många gånger innan i framför allt Call of Duty-serien.

Här får man skjuta sig fram genom en typisk storstad i Mellanöstern, kriga sig genom marknaden, trånga gränder och gå inomhus ibland samt såklart avlossa raket på ett viktigt mål medan alla mina rotekamrater sitter snällt och väntar på att just jag ska skjuta trots att de lika gärna kunde ha gjort det själva. Därefter kommer som på ett pärlband den obligatoriska banan där man ska starta utan vapen, nattbanan där man i slutet ska kriga mot anstormande fiender medan man försvarar något, banan där man ska flyga och med hjälp av värmekamera skjuta små mål på marken, banan där man ska storma fienden tillsammans med massor av soldater på episka slagfält, banan där man ska skjuta sig fram genom ett kontorskomplex, banan där man ska köra tank och skjuta stativmonterad kulspruta, banan där man ska smyga, banan där man ska assistera sina krigare på håll med prickskyttegevär... Ja, ni fattar.

Nu har jag varit väldigt negativ, men jag vill tydligt poängtera att allt är väl utfört. Självfallet har konsolversionerna inte en chans gentemot PC-versionen, men ljuseffekterna imponerar även till Playstation 3 och Xbox 360. Under mörka och blöta banor där åskoväder och flammande gevärsmynningar står för den mesta av belysningen som sedan speglas i omgivningarna går det inte att bli annat än imponerad. Däremot körs Battlefield 3 till konsol bara i 30 bilder per sekund, medan värste konkurrenten Call of Duty rullar på i runt 60. Något som gör att Dice krigare ser mindre smidiga ut än Infinity Wards.

Precis som i PC-versionen är ljudet fullständigt fenomenalt. Krispigt, vasst och knallarna från vapnen mappas läckert efter akustiken i omgivningarna. Dessutom är spelkontrollen bra, och det är några riktigt feta strider man ställs inför under äventyret.

För att få ta del av allt detta lullull krävs dock att man installerar en 1,5 gigabyte stor fil till Xbox 360, något Dice fått rejält med kritik för tidigare. Gör man inte det får man inga HD-texturer och Battlefield 3 ser ganska anskrämligt ut. Var den kritiken kommer ifrån har jag dock svårare att se då det även krävs en installation till Playstation 3 som tar närmare en halvtimme med uppdateringar och annat innan det är klart. Faktum är att det tar ungefär lika lång tid att installera texturpaket och hela spelet på tiden det tar att få igång Playstation 3-diton.

Ingetdera är något som talar varken för eller emot endera konsolen, enligt min ringa mening. Båda konsolversionerna känns ganska jämnbra. Möjligen att Playstation 3-versionen har lite krispigare grafik, men den har å andra sidan mer problem med så kallad screen tearing.

Sammantaget bra grafik och teknisk alltså. Men när man har spelat PC-versionen först och vet att den varit så kallad "lead version", så kan man inte att undgå att notera att Dice genat lite. Att grafiken är sämre än på en trimmad PC kan man såklart acceptera, men däremot har jag svårare att förstå de regelrätta buggar som finns, ofta som resultat av bristfällig kollisionsprogrammering. Det är fiender som flyger, krypskyttar som ligger i marken, kroppsdelar som sticker ut genom väggar och rökeffekter som kommer med flera sekunders fördröjning. Lägg till det att ljudet för ofta hamnar ur synk, vilket gör talad dialog till en pina som påminner om taskigt dubbade Hong Kong-filmer.

Min personliga favorit under singleplayerdelen är stormningen av Teheran dryga timmen in i äventyret där man får kuta nedför en slant med massor av soldater mot det pampiga Milad Tower i bakgrunden. Därpå vankas en både varierad och underhållande bana som dessutom hör till en av spelets snyggaste med ett till synes oändligt antal fiender som bara tigger om att får smaka hett bly. Nej. det är verkligen inte i utförandet problemet med singleplayer-delen sitter, utan i avsaknaden av fantasi.

Det finns helt enkelt ingenting som inte lika gärna hade kunnat vara Call of Duty. Och det inkluderar även bristerna som att mitt huvud tycks vara magnetiskt för kulor. Men bara ibland. Under en strid stod en av mina krigare på ett Humvee-flak med tung stativmonterad kulspruta och brassade på. Livsfarligt för fienden kan tyckas. Men när jag äntrade slagfältet långt bort i kompakt mörker med en liten pistol i handen vände sig hela fiendearmén från stridspitten på Humveen för att istället skjuta på mig.

Det här återkommer vid flera andra tillfällen där marinsoldaterna jag har med mig är så ointressanta att fienden väljer att skjuta på mig även när jag knappt ens deltar i striderna. Detta medan jag andra gånger kan stå full upplyst en meter bredvid en motståndare utan att denne för den sakens skull bryr sig om mig, utan bara fortsätter skjuta framåt oavsett vad jag tar mig för.