Svenska
Gamereactor
recensioner
Sonic Generations

Sonic Generations

20 år i spelvärlden. Det finns mycket att säga. Många historier att berätta. Sega och Sonic Team verkar dock nöja sig med hälften. Viktor har skrivit en recension av Sonic Genereations

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Sonic är en rest från 90-talet. En spelhjälte som var helt perfekt nischad för den dåvarande marknadens smak för både spel och stil. Under 2000-talet har han sedan blivit något av ett dåligt skämt. En spelhjälte som gång på gång försöker hitta någon form av existensberättigande i en 3D-värld som inte längre behöver honom. Fansen följer med och hejar på, trots alla tveksamheter och pinsamma snedsteg. Hade Sega verkligen velat göra en perfekt hyllning till spelserien borde de skildrat den delvis genom fansen. En sådan hyllning är inte riktigt Sonic Generations. Istället handlar det om nostalgi och om ett utvecklingsteam som, efter otaliga om och men, till sist verkar ha fått koll på sin egen bökiga spelmotor.

Sonic Generations
Klassiske Sonic spelas ur ett strikt 2D-perspektiv även när kameran skiftar för att visa en häftig vinkel.

Det är Sonic the Hedgehogs födelsedag. Alla hans vänner har samlats för att fira honom med tårta och chilikorv när plötsligt en mörk vålnad avbryter festligheterna genom att slita sönder självaste tid och rum-väven. Sonic och hans vänner sprids över multiversum likt flingor i en snöstorm. Det hela leder till att Sonic får träffa sitt yngre jag, den klassiske Sonic the Hedgehog från Sega Mega Drive-tiden. Tillsammans beger de sig på en resa genom 20 år av Sonic-historia för att försöka återställa ordningen i kosmos och rädda Sonics vänner undan det mystiska mörka hotet.

Jag hade faktiskt på förhand förväntningar på historien i Sonic Generations. Inte för att jag är dum i huvudet. Utan för att den är skriven av Ken Pontac och Warren Graff som tidigare imponerade stort med manuset till Sonic Colours och annars mest är kända för den våldsamma webb-komediserien Happy Tree Friends. Tyvärr verkar inte Sonic Team givit dem mer än en A4-sida att jobba med, vilket förstås resulterar i att historien blir både tunn och oengagerande. Visserligen har de lyckats peta in några riktigt snygga referenser till spelserien men räkna verkligen inte med något mastodontverk i stil med Epic Mickey.

Detta är en annons:

Även om Sega försökt sälja in Sonic Generations som ett sammanfattande verk över igelkottens karriär så är spelet knappast något ståtligt monument över en av tidernas största spelikoner. Snarare verkar Sonic Generations nöja sig med att lägga ribban vid en greatest hits-platta köpt på Statoil. Men! Och det är ett viktigt "men". Sonic Generations är oavsett det, ett bra Sonic-spel. Det är verkligen inte fantastiskt. Långt ifrån. Det kryllar av problem och dåliga design, men det är ändå ett bra Sonic-spel och inget kan ändra på det.

Sonic Generations
City Escape från Sonic Adventure 2 är en av spelets absolut bästa banor och en av de som givits en oväntad twist.

Efter att Sonic the Hedgehog (2006) släpptes och visade sig vara tidernas sämsta Sonic-spel och ett plattformsgenrens Daikatana, så valde Sonic Team att försöka helrenovera sin spelserie. Felet tyckte de inte främst låg i att Sonic the Hedgehog på alla sätt och vis var ett ofärdigt, ogenomtänkt och vedervärdigt spel. Utan i att Sonicfansen var uppdelade i två olika läger som aldrig skulle gå att förenas. De som föredrog den gamle Sonic från Mega Drive-tiden och de som främst uppskattade den nya, mer moderna Sonic. Huruvida detta är sant eller ren projicering från Sonic Teams sida går väl att diskutera. Personligen tror jag egentligen att fansen främst bara ville se ett bra Sonic-spel. Sen om det var i 2D eller 3D spelade egentligen ingen roll.

Detta oavsett så valde Sonic Team att utveckla en ny spelmotor som skulle kombinera 2D och 3D-spelandet i Sonic-spelen och därmed också förena de båda "oföreneliga" delarna av Sonicfansen. Sonic Generations är det andra spelet som använder sig av den här spelmotorn och i spelet märks två saker.

Detta är en annons:
Sonic Generations
Förutom bossarna i spelet finns det också minibossar, här i form av klassiska ondingen Metal Sonic från Sonic CD.

För det första så har Sonic Team till sist börjat få koll på sin egen spelmotor. De famlar inte i mörkret likt i Sonic Unleashed och ser till både spelmotorns fördelar såväl som dess begränsningar. Bandesignen är varierad, kreativ och stöper om nostalgidrypande banor som Chemical Plant Zone i nya relevanta tappningar. De orättvisa dödstillfällena såväl som trial-and-error-upplägget har bantats bort till förmån för en mer nivåbaserad bandesign som visserligen belönar duktiga och ihärdiga spelare men inte låter alla andra falla ner till sin död. Utmaningen ligger istället i att försöka hitta den snabbaste vägen till målet vilket förstås inte blir mer rätt ur ett Sonicsammanhang.

För det andra så är det i Sonic Generations tydligare än någonsin att den här spelmotorn är en återvändsgränd som Sonic Team borde slutat skåda ner i för länge, länge sedan. För motorn tycks enbart hållas ihop av några lager eltejp i form av visuellt godis som loopar, visuella fyrverkerier och en nästintill självspelande spelbarhet. Jag ska försöka vara så tydlig som möjligt här. Den nya spelmotorn är ett slags tunnelseende från Sonic Teams sida där det viktigaste i utvecklingen var att få Sonics fart att fungera i ett 2D- och 3D-perspektiv, inte att bygga ett intressant och fungerande spelsystem i sig som man sedan kan bygga banor och resten av spelvärlden runtom. Vilket snarare är fallet med spelserier som exempelvis Super Mario där det finns tydliga regler för vad som gäller och fungerar inom ramarna för spelet. I Sonic Generations finns ingen spelmässig kontinuitet. En regel kring spelbarheten kan plötsligt upphöra och återkomma under olika delar av en och samma bana.

Vilket i sig kan fungera om det inte vore så att övergången för detta var så otroligt dåligt genomförd. Istället försöker Sonic Team dölja det här genom att fylla skärmen med alla möjliga visuella märkligheter i form av explosioner, robotar och späckhuggare för att låta spelaren uppgå i en illusion där man ska blunda för spelandets tillkortakommanden. Vilket i sig inte är något ovanligt, vi kan bland annat se det i spelserier så som Uncharted. Skillnaden är att där ett spel som Uncharted får oss att ignorera de självspelande aspekterna av det hela så är de alltid smärtsamt uppenbara i Sonic Generations.

Sonic Generations
Varje bana spelas med den klassiske såväl som den moderne Sonic varpå man låser upp challenge mode för den aktuella banan.

För att ta ett exempel så finns det i de klassiska Sonic-spelen något som brukar kallas för en flipperspelsfysik. Vilket då åsyftar den känsla av fysik som gällde för Sonic när han rörde sig eller hoppade. Denna programmeringskod var vad som satte reglerna för spelandet då. I Sonic Generations har den här flipperspelsfysiken återvänt, efter en märklig frånvaro i förräderiet Sonic the Hedgehog 4: Episode 1, och så långt är allt gott. Problemet är att den stängs av och på lite som den vill för att behaga det spektakulära automatiska spelandet i Sonic Generations. Vilket leder till att saker och ting blir osammanhängande och att du inte alltid vet vilka regler som gäller för spelet. Ena stunden skall du använda fysikmotorn för att bygga upp momentum i en ramp. Andra gånger är rampen automatiserad vilket gör att fysikmotorn stängs av och Sonic istället springer av sig själv. Den här kritiken kan tyckas som en småsak när man läser om den, men den rinner verkligen genom hela spelupplevelsen med Sonic Generations likt ett ilsket jack i en vinylskiva.

Med det sagt är Sonic Generations fortfarande den mest kompletta användningen av den här spelmotorn och roligt att spela från början till slut. Spelsystemet är trasigt men så pass roligt att man är villig att förlåta dess många brister. För det mesta i alla fall.

Det märks att Sonic Team verkar ha fått nytt självförtroende efter förra årets oväntade succé med Wii-spelet Sonic Colours. Sonic Generations är visserligen inte riktigt lika bra som det spelet, men det ser till att hålla sig så nära det bara går. Bytet mellan de två olika Sonicarna skapar variation och gör att spelandet känns fräscht även om det är tydligt att Sonic Team inte alltid riktigt vet vad de ska göra av den gamle Sonic. Han får klart mindre exponering än moderne Sonic och står ständigt i bakgrunden både för historien och spelandet. Sonic Team har skapat några riktigt fina banor för honom som håller oväntat hög klass och egentligen bara hålls tillbaka av den taffliga spelmotorn.

Sonic Generations
Kul fakta: Sedan Takashi Iizuka tagit över rodret för Sonic Team har mängden späckhuggare i spelen ökat med 700%.

Moderne Sonic är där spelet egentligen skiner och tur är väl det eftersom det nuvarande Sonic Team arbetat med den formulan så pass länge nu. Det är som sagt inte fulländat på något sätt. Det är buggigt och självspelande allt för ofta men trots det så innehar varje bana åtminstone ett tillfälle att fascinerat gapa åt. Vare sig det är en snyggt komponerad nostalgikick eller en klassisk bana som ges en oväntad twist. Bossarna är också de hyfsade fast det är vansinnigt snålt att de bara går att spela med en av de båda igelkottarna.

Där har vi egentligen det största problemet med Sonic Generations. Det pendlar mellan att vara ett väldigt generöst och ett väldigt snålt spel. Att varje bana kommer med otaliga varierande challenges, hard modes och annat skoj är otroligt generöst och förlänger speltiden avsevärt. Samtidigt finns det bara en handfull banor i hela spelet och alla dessa banor består egentligen av gammal skåpmat som har putsats upp och tweakats något. Det är också svårt att hålla ilskan i styr när Sonics första och mest ikoniska decennium utgör en ynka tredjedel av spelet, medan resten av spelet går ut på att Sonic Team reparerat gamla banor från Sonics 3D-spel. Det känns som en märklig prioritering som visar på att det nya Sonic Team (Sonic Adventure och framåt) inte riktigt verkar kunna acceptera att folk främst föredrar de gamla spelen.

Rent audiovisuellt är Sonic Generations omväxlande fult och vackert. Fult när bilduppdateringen begår regelbunden harakiri under banor som Speed Highway. Vackert när du springer genom spelets lobby och musiken växlar mellan moderna tappningar för den moderne Sonic och pixelinfluerade versioner för klassiske Sonic. Överlag finns det betydligt fler rätt än fel. Känslan av fart är stark med grafik som snyggt suddas ut och musik som dämpas av luftfriktionen. Tyvärr är det ofta så att Sonic försvinner i spelet färggranna bakgrunder vilket skapar en del förvirring.

Sonic Generations
Bland de spelmässiga nyheterna i Sonic Generations finns en beroendeframkallande driftfunktion som tycks saxad direkt från en anna Sega-serie, Outrun.

Hela min upplevelse av Sonic Generations pendlar likt den här recensionen fram och tillbaka för varje timme jag spenderat med spelet. När jag i Generations memorabiliarum får höra ett gudomligt vackert fiolarrangemang av Door Into Summer från halvt glömda Sega 32X-spelet Knuckles Chaotix så är jag nära på att börja lipa av glädje framför TV:n. I andra stunder vill jag spotta på spelet för att de marginaliserat så många delar av Sonics karriär för att istället snabbproducera ett spel byggt på gamla rester.

Resultatet blir att Sonic Generations känns något halvhjärtat som en hyllning över Sonics 20-åriga karriär. Fast samtidigt kanske det är precis det firandet som Sonic förtjänar. Lika delar ont som gott. Tio bra år och tio fruktansvärda. Huvudsaken är ju att man har roligt med spelet. Och det har jag haft. Från början till slut. Fast jag hoppas ändå att detta var det sista vi såg av den nuvarande spelmotorn och att Sonic Team vågar göra Sonic Generations till något av ett bokslut för serien så här långt. Så att de i framtiden vågar vända blad och skriva en helt ny historia för världens snabbaste igelkott.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Snabbt och roligt, bra bandesign, varierat och kreativt, gott om saker att samla
-
Många och långa laddningstider, oregelbunden spelbarhet, märklig innehållsprioritering
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Sonic Generations är första gången jag har kul med en tredimensionell Sonic sedan Sonic Adventure. Med det sagt är de tvådimensionella banorna de klart bästa och jag hade verkligen velat ha ett spel utformat på detta vis, enbart. Men faktum är att även de tredimensionella banorna underhåller och bjussar på rekorderlig Sonic-plattformande av ilsnabbt klassiskt snitt med skön musik och underbar design. Problemet är bara att det är för lite av allt och jag undrar hur i helaste Hälsingland det kan komma sig att det finns problem med bilduppdateringen i ett spel med denna nivå på det tekniska. Betyget är snubblande nära en åtta, men i slutändan får det räcka med en sjua samt köprekommendation för alla Sonic-fans. 7/10

Medlemsrecensioner

  • czaros1994
    Sonic Generations... Ett spel som många anser som det bästa 3D Sonic spelet. Jag håller inte med. Don't get me wrong... Det är ett bra spel, men... 7/10
  • AugustWigg
    Många har nog varit med om att spel som görs till alla konsoller är nästan aldrig bäst på 3DS/DS. Och om detta är anledningen till at ingen... 9/10

Relaterade texter

Sonic GenerationsScore

Sonic Generations

RECENSION. Skrivet av Viktor Eriksson

20 år i spelvärlden. Det finns mycket att säga. Många historier att berätta. Sega och Sonic Team verkar dock nöja sig med hälften. Viktor har skrivit en recension av Sonic Genereations



Loading next content