Efter att Sega misslyckats med remaker på allt från Sonic Adventure till Crazy Taxi får jag erkänna att förväntningarna på Daytona USA inte var direkt skyhöga. Och då vill jag ändå betona att Daytona USA mycket väl kan vara det enskilda arkadspel jag matat med mest pengar av alla, helt enkelt för att det var så fruktansvärt bra och levererade förstklassig underhållning i minst ett decennium.
Men tyvärr vet jag mycket väl vad rosaskimrande nostalgiglasögon kan innebära. Det sägs ju att ljuva minnen är den bästa antialias ett spel kan få, något som tveklöst stämmer. Och med Segas tidigare valhänta hantering av sin backkatalog fanns alltså lite skepticism. I fallet Daytona USA behöver jag dock inte mycket mer än köra ett halvt varv runt nybörjarbanan för att inse att det här är något alldeles extra.
Det här är nämligen ett arkadspel av finaste Sega-märke. Vi snackar två bilar och tre banor. Inget mer. Sedan är det så lättspelat att vem som helst kan ha kul med det redan från start, men ändå så larvigt djupt att folk under snart 20 års tid tävlat i att maximera tider. Exakt som det ska vara, med andra ord. Nu är det även busenkelt att koppla upp sig och tävla mot upp till åtta andra spelare online och att ta de snäva kurvorna är lika belönande som någonsin förr.
Hemligheten ligger i hur varsamt Bluepoint Games fört över arkadoriginalet det den högupplösta widescreen-världen. Texturerna har bara piffats till precis lagom mycket för att de ska se ut som vi minns dem, man har lagt till ett härligt widescreen-stöd, minimerat alla pop-ups och bibehållit arkadoriginalets silkeslena 60 bilder per sekund. När jag spelar kan jag svära på att det ser ut exakt som jag minns det, bara för att sedan kolla hur originalet såg ut och inse att det är ett fantastiskt jobb som lagts ned på detta.
Stock Car-bilarna känns precis så blytunga på banan som de ska göra och hastigheterna svider i ögonen medan de kulörta omgivningarna påminner om en härlig retrodröm från när färger och inte realism var det man eftersträvade i bilspel. Att spätta fram längs Three Seven Speedway och se Sonics insprängda nuna i berget framkallar nostalgikänslor som gränsar till det outhärdligt underbara.
Lägg till det alternativa spellägen som ett genomtänkt och väl utfört Survival Mode och det Outrun 2-doftande Challenge Mode-läget och du har en riktig höjdare. Exakt såhär ska en arkadkonvertering se ut. Bara finputsa och fräscha upp till dagens standard, lägg till material som passar spelet. Addera bonusar som hardcore-fansen uppskattar (som att man kan spela med de japanska originalmenyerna) och lite torr Sega-humor som det bisarra karaokeläget som låter en lalla med i Takenobu Mitsuyoshis medryckande låtar medan man kör.
Absolut mästerligt Sega, det enda jag saknar är möjligheten att spela på delad skärm. Så låt det här vara ett klockrent exempel för hur en arkadkonvertering från förr ska se ut. Daytona USA här är en nostalgitripp värd namnet för alla som var med och den bästa historielektion dagens gamers kan få.