Sjukskriv dig från jobbet, lås in dig i källaren och var beredd på att försaka allt socialt umgänge resten av året. Elder Scrolls V: Skyrim är äntligen här och 300 timmar av förstklassig rollspelsunderhållning ligger framför dig i ett fruset, vikingainspirerat vinterrike.

Det är snart sex år sedan vi sist fick stifta bekantskap med Elder Scrolls-serien och Bethesda har inte legat på latsidan. Direkt efter att Elder Scrolls IV: Oblivion var färdigt satte en grupp igång med att jobba på Skyrim som därmed har längre utvecklingstid än något tidigare spel i serien. Och som bekant har man även släppt Fallout 3 under tiden och därigenom fått med sig massor av goda erfarenheter varav en hel del faktiskt även överlevt till Skyrim.

Dessutom har man tillbringat tiden med att optimera, finslipa och framför allt maximera vad som förmodligen är en seriös kandidat till titeln världens bästa rollspel. Det märks redan när jag snickrar ihop min egen hjälte - en reslig Nord med porslinsöga, vanprydande ärr och fantastiskt yvigt skägg - att allt är mer genomtänkt denna gång. Bethesda har slutligen tagit steget fullt ut och gjort ett rollspel ämnat att spela med handkontroll, vilket är ett rejält lyft.

En av de största nyheterna vid karaktärsskapandet i Elder Scrolls V: Skyrim är att Bethesda en gång för alla gjort upp med det urgamla yrkessystemet där man tidigt bestämmer vad man vill spela som. Jag kanske vill vara en krigare som trots det är en hejare på att kasta helande magi, eller varför inte en hantverkare med sanslösa tjuverifärdigheter eller en lönnmördare som har fäbless för stora tvåhandsvapen.

Och vem säger att jag halvvägs in i spelet inte tröttnar på det jag valt eller bara kommer på att det är roligare att spela på ett annat sätt? Istället för en massa futtiga menyval är det därför mina handlingar i Skyrim som påverkar vem jag är och hur jag tas emot av övriga invånare, och i likhet med Fallout 3 finns även perks som ger mig ytterligare verktyg att skapa en karaktär jag är fullständigt nöjd med. Något egentligt yrke har jag inte, utan väljer tidigt en inriktning som ger en bonus i vissa färdigheter, men kan när som helst byta.

Det här är verkligen förändringar jag kan uppskatta och gör det roligare än någonsin att rollspela. Jag är inte placerad i något fack utan vem jag är och vem jag kommer att bli när äventyret är över har jag ingen aning om.

Det kan väl knappast klassas som spoiler att man startar som en fånge i Elder Scrolls V: Skyrim eftersom man gjort det i alla spel i serien hittills, eller att det innehåller drakar. Redan i spelets ingress får man ta del av båda delarna när man på en hårsmån undkommer både att bli halshuggen av en bödel och mediumgrillad av en eldfrustande drake. Redan här måste man börja fatta de val som kommer leda till konsekvenser senare i spelet.

Jag flyr med en av Imperiets krigare till den lilla staden Riverwood som fungerar som en sorts introduktion till äventyret. Så snart jag stigit innanför stadens portar ges en ljuvlig försmak på Bethesdas levande värld. Jag tjuvlyssnar på folk som småpratar och får både nya uppdrag och livsviktiga färdigheter genom att bara vara uppmärksam. Någon har kärleksproblem och man kan välja att assistera på flera sätt. Både jag och min sambo spelade Skyrim parallellt för att få se flera aspekter av varje händelse och det är direkt häpnadsväckande hur små äventyr kan förgrena sig i flera val.

Att någon skulle göra samma resa som mig genom Skyrim är kort sagt en direkt omöjlighet. Någon dag när jag är på dåligt humör kan jag vara extra jävlig i spelet och andra dagar är jag den störste hjälte som beträtt dess mark. Vad jag vill göra är kort sagt helt upp till mig.

Bethesda ber inte om någonting, och vill jag ta häst och vagn för att starta ett nytt liv i fjärran Dawnstar så går det utmärkt, men vill jag hellre gå med Imperiet eller ta de där efterlängtade lektionerna i luta så fungerar det också. Annars kanske drakjakt, dykning, magiträning, örtsamlande, äktenskapsmedlande eller något så fantasilöst som att följa storyn kan vara ett alternativ.

Själv gillar jag att utforska obruten mark, och det finns en hel del av den varan. Jag besöker kryptor och stör skelett som tvingas stiga upp från de döda för att ta striden med mig, jag hittar jättarnas hemvist, löser kluriga pussel, finner raserade slott under vattenytan, fascineras av skenande mammutar och tampas med giftiga jättespindlar. Livet blir inte mycket bättre än såhär och känslan av att gå över frusna stäpper mot en borg som jag endast ser silhuetten av, med endast ett fladdrande norrsken som sällskap, samt vargarnas ylande i bakgrunden är en svårslagen känsla. Man vet verkligen inte vad som ska hända härnäst och mina äventyr känns verkligen som mina äventyr. Jag har skapat dem själv genom ren improvisation och upptäckarglädje.

Flera av de tillgängliga uppdragen som inte är direkt knutna till storyn är riktigt bra och kan ta timmar att klara av. Som vanligt kan man lätt ändra i menyerna och välja vilket eller vilka uppdrag som ska vara aktiva med tydliga pilar om vilken riktning man ska gå. Under ett av mina favorituppdrag ombeds jag att hämta sav från trädet Eldergleam för att hjälpa en prästinna att få liv i ett annat träd.

Väl vid Eldergleam inser man dock att det är en helig plats med helgedom och tillbedjande munkar. Platsen är en av de grafiskt mest imponerande i Elder Scrolls V: Skyrim med härlig, lätt buddistisk stämning. Valet känns svårt och när jag väl ändå tar saven släpper jag lös demoner som river stället, dödar munkarna och startar något som jag misstänker kommer få långtgående konsekvenser. Jag brukar ha som princip att stå för mina val i Elder Scrolls och inte vilja spela om, men jag får så dåligt samvete av mitt dåd att jag helt enkelt inte kan. Jag tar en tidigare sparfil och accepterar att det är ett uppdrag jag helt enkelt inte kan fullfölja om det ska kunna sovas gott på kvällen.

Det roliga är att alla uppdrag inte kräver flådig grafik utan titt som tätt stöter man på extremt korta uppdrag som är humoristiska eller underfundiga på annat sätt. Det inkluderar mitt möte med en förtrollad höna på en bergsluttning. Den liksom glödde magiskt lila och det var egentligen bara ren tur att jag såg den. Ett snabbt svärdshugg senare rullade den nedför berget medan en trollkarl uppenbarar sig i dess ställe. Ytterligare ett svärdshugg till och jag kan plocka på mig dyra magikertillbehör plus en bok som ger en snabb upplevling.

Men att det skulle bjudas på storslagna och intressanta världar i ett Elder Scrolls var nog något som alla ändå hade räknat med. Lyckligtvis stannar superlativen inte där, för Bethesda har även lyckats med konststycket att förnya hela rollspelsgenren genom att göra den mer tillgänglig för alla spelare, och det utan att behöva knussla med speldjupet för alla fans som gillar att snickra ihop rustningar och koka egna magiska drycker. Menysystemet är inget annat än fantastiskt och så sömlöst hopfogat att det går om möjligt ännu smidigare att navigera med handkontroll än mus. Det är så annorlunda, så enkelt och så genialt att man undrar varför detta inte gjorts för tio år sedan.

Ett bra exempel på när man märker genialiteten i det nya systemet är när man plockar upp föremål från exempelvis fallna fiender. Tar du upp en rustning kan du direkt jämföra hur den står sig mot det man redan hade och med få knapptryckningar utrusta dig på bästa sätt, samt eventuellt slänga övervikt i packningen. Små förändringar som gör mycket för helheten. Det är så väl sammansatt och så annorlunda att det tar en stund att vänja sig, men när man väl gjort det så är det bara att köra på.

Självklart finns även andra spelmässiga nyheter. Dit hör bland annat möjligheten att värva partners. Genom att hjälpa folk eller betala dem kan du få en liten följande trupp som kommer att följa med dig och dänga svåra fiender. I början känns det mest som en gimmick, men efter ett tag blir det en bra livförsäkring att ha med sig livvakter när det vankas strid med större och starkare fiender. Man kan även kommendera omkring dem som ett extra strategiskt element, och vill man inte ha dem omkring sig kan man skicka hem dem när man vill.

Även systemet för strider förtjänar att nämnas. De som spelat Bioshock 2 kommer snabbt känna igen sig där L-triggern styr vänsterhanden och R-motsvarigheten följaktligen den högra. Det går sedan utmärkt att kombinera magi i en hand och svärd i en annan, kanske köra tvåhandsmagi med möjlighet att förstärka attacker eller en mer traditionell lösning med liten yxa och ett svärd. I sig är det här inget revolutionerande, men det gör ett redan mästerligt rollspel ännu bättre och smidigare att spela. Att man sedan kan göra allt från magier till föremål och vapen till favoriter som man sedan blixtsnabbt kan välja med styrkorset även i stridens hetta gör anrättningen om möjligt ännu bättre.

Något jag vet att Gamereactors läsare haft skyhöga förväntningar på är det grafiska. Den version vi fått att testa är Xbox 360-diton, och jag ska vara ärlig nog att säga att av Elder Scrolls V: Skyrims många förtjänster är det rent tekniska troligen det enda som inte levt upp till skyhögt ställda krav. Så länge man granskar saker på håll ser det fantastiskt bra ut med vajande gräs, fjärlilar, härligt vatten och tjusiga ljuseffekter.

Problemet är dock att det inte håller för detaljgranskningar. Texturerna är helt enkelt alltför lågupplösta. Träväggen ser inte längre ut som trä om du kommer för nära, och i synnerhet snön ser väl primitiv ut. Lyckligtvis är det fortfarande hög klass dock, men något maxbetyg i grafik blir det inte tal om, även om det hjälps upp av att det är mer förskonat från buggar än den här typen av spel brukar vara, samt framför allt den helt magnifika designen i världen.

Det är den bländande variationen som imponerar stort och gör Skyrim till en fröjd för ögat. Det finns så många varianter på grottor, städer, byar, ruiner, stäpper, berg och allt från grönska till stelfrusna områden att besöka. Och som vanligt rör sig dygnet och kastar ett annorlunda ljus på världen beroende på om du vandrar fram i gryningsbelysning, kompakt mörker, ösregn eller strålande sol. Dessutom har Bethesda lyckats klockrent med vikingadesignen. Det är knappast särskilt historiskt korrekt, men en underbar fantasyhyllning till de skickliga sjöfarare, handelsmän och krigare som bodde här i Norden för över 1000 år sedan.

Lägg till det den smäktande musiken vi vant oss vid från Bethesda. Den är väldigt stämningsfull och man har även lagt ner ett större jobb på röstskådespeleriet. Nu finns därför fler personer som gör rösterna och man lyckas därmed ge en bättre illusion av en tvättäkta värld befolkad av riktiga människor.

Just sistnämnda är viktigare än man tror. Att dyrka upp ett lås i ren nyfikenhet, bara för att bli utskälld av en husmor som förklarar att man inte får vara i hennes lägenhet mitt i natten är en mäktig upplevelse i sig. Och att sedan faktiskt bli tagen av fogdar för sitt tilltag sedan man vägrat ge sig av, och bli kastad i finkan där man får se sina färdigheter minska medan man begrundar sina synder är också en del av en äkta rollspelsupplevelse där ingenting är förutbestämt.

Men hur är storyn då? Drakarna? Jodå, de finns där, och det är helt klart en bättre historia Bethesda berättar denna gång än i Elder Scrolls IV: Oblivion där åtminstone jag tröttnade på att stänga dessa eviga portaler. Jag tänkte dock avstå från att spoliera nöjet då storyn i Elder Scrolls-spelen ändå är sekundär. Ett tips är dock att fortsätta med storyn en liten bit in i äventyret innan man ger sig av på egna eskapader helt enkelt för att drakarna... Ja, upptäck själva.

Jag ska villigt erkänna att jag först inte var totalsåld på Elder Scrolls V: Skyrim. Att inte få välja yrke kändes som en casual-begränsning, innan jag 15 timmar senare insåg att det var precis tvärtom. På samma sätt stirrade jag mig blind på texturer innan jag insåg att designen och världen på håll är så vacker att man skulle vilja rama in flera scenerier och hänga upp på väggen som tavla. Likaså tyckte jag att perks inte hörde hemma i Elder Scrolls-världen tills även en tjurgubbe som jag själv kom på att jag kan skräddarsy min hjälte mer än någonsin.

Level för level, uppdrag för uppdrag och i takt med växande mängd loot och pengasäck växte Elder Scrolls V: Skyrim till det mästerverk det faktiskt är. Det är så sällan det kommer spel i serien att man glömmer hur massiva de är. Vi snackar 300 timmar rollspelande. Efter att ha spenderat en vecka med att spela varje kväll och klocka in 15 timmar insåg jag att jag hade lyckats klara av 5% och därmed nätt och jämt skrapat på ytan...

Vad vi har här är kort sagt en milstolpe. Elder Scrolls V: Skyrim är spelet alla framtida rollspel kommer jämföras med i åratal. Bethesda har lyckats ta allas skyhögt ställda förväntningar och överträffa dem i en given kandidat till inte bara årets spel 2011, utan även världens bästa rollspel. Någonsin.