Det är ett trevligt problem, att inte veta vilken ände man ska börja i. Åtminstone när ändarna är så bra. Antalet klockrena, komiska och genomarbetade detaljer i Rayman Origins har nämligen fått mig att tappa räkningen. Som mungigan i soundtracket. Ögondörrarna. De interaktiva laddningsskärmarna. Mummelspråket och den galna trapets-armvarelsen. Intrycken bara kastas över en i Raymans värld, och det finns mycket man vill berätta. Jag försöker hålla mig från att knappa ned en ostig säljpitch, men i det här fallet säger sliten retorik nog det bäst ändå: Rayman är tillbaka!

I Rayman Origins början är den ledlöse varelsen dock långt från aktiv. Rayman och hans vänner ligger nämligen i en idyllisk djungelvärld och slappar. Slappar i takt. I en fantastisk sekvens skapar snarkningar, piprökning, rövkliande och Raymans bärmumsande (jäpp, han äter och sover samtidigt) en beat som skulle ha passat i DJ Heros låtlista. Kreativ ljudbriljans i klass med svenska Music for one apartment and six drummers. Denna högljudda lättja uppskattas inte av skelettfienderna under jord, som desperat bankar för att få slut på stimmet. I stället för att ringa Störningsjouren går fiendeskaran till attack och Raymans crew vaknar till liv - och snart skapas rytmen av rallarsvingar i stället.

Tvådimensionellt plattformande är inte direkt en ny genre och Rayman Origins består i grunden av klassiska inslag: hopp över avgrunder och stampande av fiendehuvuden. Trots detta känns upplevelsen enormt fräsch. Inte bara för att Origins har en aningen bortglömd karaktär i huvudrollen, inte bara för den makalösa grafiken, utan framförallt för den lättsamma och lekfullt. Kreativiteten har flödat hos Ubisoft och i varenda en av de 60 banorna väntar något nytt: i ena sekunden studsar jag på en enorm didgeridoo, i den andra flyger jag på en enorm geting och pepprar fågelfiender.

Bandesignen är både luftig, smart och detaljerad. Som i Donkey Kong Country Returns finns här många hemliga bonusrum att nosa upp, och omspelningsvärdet höjs också för den som vill samla maximalt med "Lums", gula små varelser som hjälper dig avancera. Ibland blir dessa gulingar röda och börjar sjunga en Loco Roco-liknande visa, och då har du några sekunder på dig att samla dem alla.

Och snyggt är det. Så där tjusigt så att man vill frysa varannan bild, ta en screenshot och rama in det på väggen. Till HD-konsolerna är Rayman Origins är krispigt, välanimerat och designat med ljuvligt handritade beståndsdelar som - ja faktiskt - får en att gapa. Varje karaktär, från de fyra huvudpersonerna till minsta underhuggare i fiendefloran, har ett fantastiskt uttrycksfullt rörelsemönster, och även om de skiftar enormt från varandra smälter allt samman i en härligt galen helhet.

Här finns grafiska spår av såväl Asterix som Ren & Stimpy och mina tankar går även till Pettson och Findus-böckernas illustrationer, då något lustigt alltid pågår i bild, så ofta att man rentav missar många detaljer vid den första genomspelningen. Vid första anblick ter sig grafikstilen nästan barnslig, men Origins värld är också full av bisarra figurer och mörka varelser med vassa tänder.

Ubisofts animationsverktyg Ubiart Framework har stor del i den visuella excellensen. Tanken är att vilken bild som helst, 3D-renderingar eller handmålade, enkelt ska kunna animeras och sammanfogas med andra bilder. Man får känslan av att Ubisoft helt enkelt haft kul med den nya teknologin, som en målare som skaffat ett nytt lyxigt pensel-set, och att man sedan ivrigt velat dela med sig av sina verk.

Man är inte heller rädd för att utmana plattformsspelens designmässiga konventioner. Ta isvärlden Frosty Delight till exempel. I stället för att fylla den med pingviner, isbjörnar och snögubbar har Ubisoft gjort den till en semesterort; ett enkelt men genialt grepp. Mitt på blankisen ligger en tjock, sollapande turist och snarkar - samtidigt som han smuttar på en tropisk drink (vad är grejen med att äta och sova samtidigt?). Jag hoppar på hans mage och tar mig sedan - via piña colada-sprutet från hans mun - till en avsats högre upp. Jag hoppar vidare till en vattenmelon-plattform, ler åt de infrusna limeklyftorna i bakgrundens panorama och får samma sug efter färsk frukt som Donkey Kong: Jungle Beat gav mig de åren min Gamecube gick varm.

Spelar du Rayman Origins solo kommer du ha ett leende på läpparna från början till slut. I spel med upp till tre andra i co-op går flinen över till skratt. Precis som i New Super Mario Bros Wii är det lika kul att samarbeta som att jävlas med varandra, och i Raymans gäng är buset extra roligt. Du kan hålla in slagknappen, ladda upp en rejäl käftsmäll, och se din medspelare flyga över halva skärmen. En enkel hoppspark är minst lika rolig. Rayman Origins har fyra spelbara figurer: armlöse Rayman, blå klumpen Globox samt två "teensies", korta och stornästa figurer med skön gångstil. Alla har olika rörelsemönster och du kan även låsa upp nya kostymer till figurerna.

Om en spelare dör hamnar denne i en svävande bubbla, precis som i ovannämnda Mario-spel, och för att återvända till vansinnet måste bubblan spräckas. Vid svårare passager kan man alltså köra "bubbelfusket" och bara sväva framåt (om en spelare håller sig vid liv, vill säga), på bekostnad av Lums som ständigt läcker från en.

Härligt plattformande för både ensamspelaren och en hel soffgrupp alltså, och roligt nog är Rayman Origins även ett utmanande spel. Visst kan du nå efterxterna utan att lida alltför mycket, men om du tänkt hitta alla hemliga utgångar och samla alla så kallade Electoons har du många intensiva plattformstimmar framför dig.

Återkomsten är alltså triumfartad. Rayman har bevisat att han inte behöver kaninassistans för att vara relevant och nu kan vi bara börja dregla efter en uppföljare. Rörmokare och igelkottar bör vara nervösa; med Rayman Origins har Ubisoft definitivt levererat ett av årets bästa plattformsspel.