Svenska
Gamereactor
recensioner
Saints Row: The Third

Saints Row: The Third

Spelvärldens svar på Beavis & Butt-Head, Jackass och Jersey Shore är tillbaka. I Saints Row: The Third är galenskaperna grövre, fler och även roligare. Jonas Mäki har levt loppan som pimp...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag ska inte hymla med att jag var lite kluven inför Saints Row: The Third under den första timmen. Inget storspel med riktigt hög budget har haft såhär enkel grafik under 2011. Dessutom är spelkontrollen inte alls så följsam som den borde vara och kameran ställer till det för mig samt att mellansekvenserna dryper av härsken ost. Det räckte för ett mer tveksamt första intryck, trots att Saints Row 2 hör till mina absoluta favoritspel under denna generation.

Inte ens vid åsynen av sedvanligt sjuk Saints Row-humor när man via en serie filmsekvenser fått se vad som hänt med 3rd Street Saints är jag helt övertygad. Gänget har nämligen blivit så mäktiga att det nu är ett coolt varumärke för kidsen med egna kläder, energidrycker och mycket annat. Var det verkligen det här vi slogs för i föregångarna? Var är de råa inslagen och all träffsäker satir? Vilka sellouts!

Lyckligtvis finns det fler som tycker samma sak och under spelets inledande minuter blir jag, Johnny Gat och Shaundi tillfångatagna av franska gangsterorganisationen The Syndicate och blir bortförda via flyg till Steelport. När vi blivit sådana morsgrisar är det helt enkelt dags för andra att ta över, resonerar grodätarna med fransk brytning. Lyckligtvis har det lilaklädda gänget inte glömt bort de gamla takterna, och ett läckert flyktförsök drar igång.

Saints Row: The Third
I början av spelet är 3rd Street Saints bara en spillra av sitt forna jag. Ett gäng sellouts helt enkelt.
Detta är en annons:

Trots några av de mest sanslösa scenerna jag någonsin sett ombord på ett flygplan högt uppe i luften är jag fortfarande inte helt övertygad. Det känns precis som Saints Row 2 och nyheterna lyser med sin frånvaro. Dessutom är intrycken jag får från nya staden Steelport ganska ljumma. Men jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag har fel. Saints Row: The Third är exakt ett sådant spel där man inte får låta sig förblindas av det första intrycket som alltså är milt sagt ljummet.

Volition kan nämligen inte hålla sig särskilt länge innan vansinnet är i full gång igen och jag börjar betrakta Steelport som en värdig arvtagare till Stilwater. Rätt vad det är sitter jag i en pansarvagn och kör fram genom gatorna med uppdraget att på så kort tid som möjligt ställa till med maximal skada. Fem minuter senare kastas jag in i ett avsnitt av traditionell japansk förnedrings-TV och ytterligare fem minuter senare råkar jag i handgemäng med en karl utklädd till varmkorv som jag bankar till döds med en enorm lila dildo.

Saints Row: The Third
"Animal Rage"? En tiger i passagerarsätet? Bara en helt vanlig dag i Steelport, det väntar betydligt märkligare saker runt hörnet...

Vansinne deluxe alltså, eller "business as usual" som heter på Saints Row-språk. Och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att berätta om hur jag skickat radiostyrda SCUD-missiler mot störande trafikstockningar, kört ihjäl hippies med golfbil och strypt tillförseln av glädjeflickor till konkurrerande gäng för att istället ta alla själv. Volition har satsat på att lägga fler, osmakligare och knasigare saker i sin sandlåda och helt försakat saker som teknik och originalitet. Grundreceptet har varit att lägga till mer av det som var så kul i Saints Row 2, och nog är det kul alltid.

Detta är en annons:

Saints Row-serien jämförs ofta med Grand Theft Auto, och medan det är lätt att se den parallellen eftersom serien trots allt skapades som en utmanare till Grand Theft Auto: San Andreas så har Volition lyckats göra sin egen grej. Där Nico Bellic lever ett trovärdigt gangsterliv i Liberty City, handlar Saints Row: The Third mer om att bredsladda in i folkmassor så fotgängare sprutar över hela skärmen. Detta medan man drive-by-skjuter den stackars snut som trots allt tyckt att massmord på 20 civilister ändå är något som kanske borde åläggas med någon form av reprimand.

Saints Row: The Third
Det finns fullt av minispel att avnjuta i Saints Rwo: The Third, från klassiska arkadspel till sjuka tappningar av textbaserade så kallade MUD-spel.

Och där Nico Bellic ser genuint svincool ut där han går fram och inte viker för någon längs Liberty Citys gator, kan man här klä av sig spritt språngande naken och streaka sig fram med dinglande pixelerade könsdelar. Och där Nico beväpnar sig med gangsterriktiga pistoler kan man här istället satsa på professor Genkis bläckfiskskjutare som avfyra små åttaarmade eländen.

Kort sagt känns Saints Row: The Third som en utmanare till spel som Crackdown, Infamous och Just Cause 2 mer än något annat. Det handlar bara om att ha kul, och det är extremt lätt att ha det. Man har hela tiden sin pålitliga mobil i fickan där folk behöver hjälp med det mesta. Och att bara åka runt och leta brukar leda till att man hittar nya dumheter att ta sig för. Trots säkert 100 spelade timmar av Saints Row 2 kan jag fortfarande inte påstå att jag lyckats hitta allt, och det kommer kontinuerligt Youtube-klipp som visar på nya hyss jag missat.

Något som det lär bli ännu mer av denna gång, i synnerhet till PC där Volition lagt med extra funktioner av det här slaget. Och det finns verkligen mycket att visa upp. En av de spelmässiga nyheterna är till exempel att kunna göra alla moves i dubbel hastighet genom att trycka på LB, en knapp Volition sjäv kallar Awesome Button, när man utför dem. Att dropkicka föraren i en bil och i en enda smidig rörelse ta över hans kärra går utmärkt liksom att komma kutande och hoppsparka någon i ryggen medan man surfar på dem liggandes tack vare farten.

Saints Row: The Third
Systemet med att ha en mobiltelefon som hub introducerades i Saints Row 2 och har nu vidareutvecklats ytterligare med gott resultat.

Bilar man plockar på sig bör man liksom i föregångaren köra tillbaka till sitt garage för att spara dem. Den här gången har man även bättre möjligheter att pimpa kärrorna ordentligt med färger, fälgar, motorer, fjädring och annat. Något som lett till att man får favoritbilar på ett helt annat sätt än tidigare. Man mekar med dem så de känns bra och sedan håller man sig till dem. Något som är extra lätt tack vare levelsystemet med perks-liknande inslag som möjligheten att kunna få bilarna framkörda direkt var man än är i staden. Små enkla grejer som gör allt bättre.

Bilkörningen är dock fortfarande inget att hurra över. Visst kan man göra de vansinnigaste saker, men kärrorna är halvt oförstörbara och det blir så konsekvenslöst att man inte riktigt behöver lära sig traktera bilarna ordentligt. Just spelkontrollen, både till fots och i bilar, hade faktiskt kunnat få vara lite bättre överlag, även om det aldrig är något problem.

Saints Row: The Third
Steelport är lika späckat med hemligheter som Stilwater och det gäller att utforska varenda liten vrå för att hitta nya minispel och vulgära samlarobjekt.

Saints Row: The Third är annars hela tiden över alla gränser. Volition bryr sig inte vad som är töntigt utan satsar på att ha mest bling, flest hoes, mest valmöjligheter, värst bilar, coolast pimps och framför allt högst respekt. För respekt är som vanligt allt i Saints Rows värld och man uppmanas hela tiden att köra som en idiot, göra de dummaste sakerna och till och med skräddarsy sitt gäng. Vill du ha en hoper skäggiga ninjas så kör hårt, går du mer in för cheerleaders med maskingevär så går det också bra, liksom att satsa på pirater, militärer eller precis vad som faller en in. Det ger respekt och jag kommer på mig själv med att pyssla mer än en 34-årig karl borde göra med att designa mitt gäng så tufft som möjligt.

Mitt i allt detta kämpar Volition med att berätta en historia om brutala gängkrig, och precis som i föregångarna finns ett par riktigt tunga scener som bryter av mot allt vansinne och manar till en kort sekunds eftertanke innan man tar itu med nya tokerier för att sänka fransoser, fribrottare och andra som står i ens väg. Den här gången påverkas äventyret av hur man beter sig mot de andra gängen, så man åtminstone tillfälligt kan vara mer av en partner till någon av dem.

Saints Row: The Third
I hur många spel i år tror du att du kommer få uppleva en vild jakt i en rickshaw dragen av en S/M-klädd karl iförd lila pimphatt med brätte?

I slutändan spelar det dock liten roll när allt egentligen handlar om att sprida 3rd Street Saints lila evangelium över Steelwater för att till sist bli ensam herre på täppan, och det allra helst tillsammans med en polare. För precis som sist är delade galenskaper dubbel glädje och det går att när som helst hoppa in i polarens värld för att tillsammans ta sig an Syndicate. Det finns mer att göra för två denna gång och Volition är så säkra på att man vill satsa på co-op att man helt kastat bort multiplayern. Något jag egentligen inte sörjer.

Efter Saints Row 2 snackade Volition om att göra något helt nytt till den tredje delen. Saints Row: The Third är dock så långt ifrån nytänkande man kan komma, men jag klagar inte. Tvärtom. I dagsläget är det här den mest vanvettiga sandlådan i spelvärlden och fylld med så mycket Jackass-doftande underhållning att jag mellan varven brustit ut i spontana asgarv över dumheterna som frodas på skärmen. Även om jag inte precis skulle må dåligt av ett bättre tekniskt genomförande är det underväldigande första intrycket glömt och förlåtet. Det här är ren kärlek i digital form.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Befriande rå humor, extremt mycket att upptäcka, suveränt co-op-stöd, roliga minispel, väldigt varierat
-
Enkel grafik, kameraproblem, dålig spelkontroll i närstriderna
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag är inte fullt lika kinkig som Mäki beträffande spelmässiga nyheter. Att klä sig i kråsskjorta, glansiga hot pants och cowboy-hatt för att sedan raketstruta ihjäl hela Steelports poliskår räcker gott för mig. Volition verkar helt orädda för att trampa folk på tårna och överträffar sig själva med helsjuka osmakligheter och ordentligt vidrig design. Saints Row: The Third är ett sådant där spel där jag mellan varven måste pausa för att avfyra det ena gapskrattet efter det andra. Det är inte snyggast, har inte bäst spelkontroll och är absolut inte särskilt originellt. Men i ren och skär underhållning finns det få spel som slår det. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Puddingface
    Saint's row 3 är ett sandlådespel samt tredjepersonskjutare där man spelar som ledaren av gänget 3rd street saints. Efter att 3rd street saint's... 7/10
  • Assitingcoder
    jag tycker att Saints Row: The Third är en dålig uppföljare. Jag började serien med Saints Row 1. Jag hade mängder av sköj och ilska med det... 2/10
  • Andreas Blom
    Alla goda ting är tre, brukar man ju säga. Gudfadern är tre, Toy Story är tre, Sagan Om Ringen är tre. Star Wars är dock mer än tre filmer...... 9/10
  • Skytrip
    En riktigt tjock snubbe med dålig hy, tatueringar över hela kroppen, näsblod, svart hår med rosa papiljotter och riktigt sexiga string, det är... 9/10
  • killermm
    I det här spelet får man göra som man vill typ. Jag tycker det var annorlunda än dom andra spelen. Det har kommit nya poliser som heter STAG.... 8/10
  • Ronaldinho
    Nu har det blivit dags att srkiva ned mina tankar om Volition, Inc. hel galna Saints Row The Third. Det hela börjar med att du ska råna en bank i... 6/10

Relaterade texter

2
Saints Row: The Third - Gangstas in SpaceScore

Saints Row: The Third - Gangstas in Space

RECENSION. Skrivet av Mathias Holmberg

När heta utomjordingar hotar vår planets framtid finns det endast ett kriminellt gatugäng som kan rädda oss: Third Street Saints. Mathias har spelat igenom den nya expansionen till Saints Row: The Third



Loading next content