Som strumpsniffande lågstadieelev testade jag för första gången Nintendo 64 hos min gode vän Linus. Spelet på skärmen liknade inget jag som Sega Mega Drive-ägare någonsin sett förut. Det var ju onekligen Super Mario som skuttade omkring där på skärmen, men en ökning hade skett i antalet dimensioner och jag sögs riktigt in i den virtuella världen som presenterades framför mig.
"3D! Det är som Super Mario World fast på riktigt!", skanderade jag i kapprummet dagen därpå innan jag satte mig vid min bänk och jobbade heltidstimmar för att bli bäst i hela klassen på att rita en korrekt illustrerad Mario-serietidning i väntan på höstens stundande födelsedag och därmed, potentiellt, en alldeles egen Nintendo 64.
Inte helt annorlunda lär det låta i precis samma kapprum på plan två på Stodeneskolan i och med släppet av Super Mario 3D Land. Den här gången är 3D-effekten autostereoskopisk tack vare Nintendo 3DS övre skärm, men känslan av att världen innanför rutan nästan går att ta på kvarstår. Super Mario 3D Land känns verkligen som spelet som Nintendo hade i åtanke under utvecklingen av sin senaste bärbara konsol.
Lekfullheten med visuella effekter ligger där som ett ljuvligt omsorgsfullt täcke över varje bildruta och om du råkar vara en av de som både kräks och blir blind av 3D-effekten skulle jag gå så långt som att avråda dig från ett köp. Super Mario 3D Land är helt enkelt inte ämnat för något annat än stereoskopisk 3D som inte bara bidrar till den primära spelbarheten utan dessutom jämnar ut grafiken på ett sätt som övriga 3DS-spel bör - och lär - ta lärdom av.
Med det sagt är det väl brukligt att sammanfatta spelets bakgrundshistoria som i sedvanlig ordning bör klassas som mindre omfattande. Bowser, en grinig sköldpadda med taggar på skalet, kidnappar Peach, en prinsessa som verkligen bör byta lås på ytterdörren, och vår hjälte Mario tvingas återigen sätta iväg genom åtta varierade världar för allt vad benen bär. Allt för att rädda dagen. En uppgift som han tar med ett leende på läpparna från första bildruta till sista.
Super Mario 3D Land är alltså ett äventyr av den klassiska plattformsvarianten där det enda målet är att ta sig till slutet av varje bana för att progrediera genom de åtta världarna och till sist ge Bowser på nöten och därmed rädda prinsessan. För att hålla konceptet fräscht har Nintendo valt att implementera de bästa beståndsdelarna från tidigare spel i serien samtidigt som mängden nyheter lyckas imponera ordentligt.
Min största farhåga var att 3D Land skulle påminna allt för mycket om New Super Mario Bros. Wii som i ärlighetens namn kändes som en enda stor, om än underhållande, nyversion av Super Mario World, men så är alltså inte fallet.
Man har exempelvis valt att blanda friskt mellan öppna världar i tre dimensioner och klassiskt löpande i två och en halv dimension. Med det menar jag att man, förutom åt höger och vänster, även kan röra sig i djupled. Spelkontrollen är även den en enda härlig mix mellan gammalt och nytt där du håller in en knapp för att springa snabbare och simmar genom trycka på hoppknappen för att ta ett simtag uppåt i vattnet medan du sjunker om du låter bli.
Nya fiender, musik, dräkter och innovativ bandesign samsas med familjära element och uppgraderingar där den mest frekvent använda och saknade helt klart är tvättbjörnsdräkten. Med den på kroppen ser Mario inte bara extra vacker ut utan kan plötsligt sväva majestätiskt genom luften. Han kan dock inte flyga på samma sätt som i Super Mario Bros. 3. Tråkigt nog.
Vid slutet av varje värld väntar en bosstrid. I enlighet med Super Mario Bros. 3 har Bowser gett sina barn ansvaret att vakta vägen mellan de olika världarna, och även rörelsemönstret känns igen för den som minns så långt tillbaka. Tyvärr erbjuder bossarna ingen egentlig utmaning utan känns mest som ett lätt tidskrävande hinder mellan mig och vansinniga speed runs.
Överlag känns svårighetsgraden lite fördummad, och det är uppenbart att även de minsta och nybörjare ska kunna ta sig igenom de första världarna utan att slita av sig håret. Först på värld 5 börjar jag uppleva ett respektabelt motstånd, och det är såklart trist eftersom att det bara är fyra världar kvar.
Tur då att Nintendo räddat situationen genom att stoppa undan gömda guldpengar som jag måste leta upp och fånga in för att låsa upp hemliga banor. Även detta är ju ett urtypiskt exempel på hur Nintendo belönar sina mest utforskningstörstande fans.
Med välkomponerad musik och barnsligt supersköna ljudeffekter är det annars synd att hårdvaran i sig inte har ett bättre ljudkort. Där den stereoskopiskt tredimensionella grafiken och designen suger in mig i svampriket lämnar ljudkvalitén en del att önska.
Ofta låter det lite smått torftigt, och ett rejälare lagringsutrymme i kombination med ett ordentligt ljudkort hade öppnat upp för rent fantastiska upplevelser av symfoniska mått, vilket hade belönat spelaren med bra hörkåpor. Nu blir det aldrig riktigt så, tråkigt nog.
I slutändan är 3D Land, trots sina fjuttiga skavanker, ett fullvärdigt komplement till serien som verkligen visar vad konsolen går för. Super Mario Galaxy 2 är fortfarande bäst, men med knapp marginal den här gången. Äger du en 3DS finns det ingen tvekan om saken. Lev på nudlar om du så måste. Super Mario 3D Land är konsolens obligatoriska spel.