Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

WWE 12

Jonas "The Editor" Mäki har dragit på sig spandex-kalsipperna igen för att hårdtesta årets upplaga av THQ:s wrestling-serie. Har man lyckats förändra det så mycket som man utlovat?


Kriget mellan Smackdown och Raw har ebbat ut den senaste tiden. WWE-brottarna glider mellan förbunden som tappat lite av sina syften, och därför tyckte Yuke's att det var dags att renovera det gamla Smackdown vs Raw-konceptet och göra om det från grunden. Vilket man också har gjort, åtminstone delvis med hjälp av den nya grafikmotorn Predator Engine. Tanken är att dels förbättra det grafiska, men även få möjligheten att komma närmare hur wrestlingen faktiskt är.

Och visst, nu möts jag av en betydligt bättre presentation och en rappare känsla som bättre speglar hur wrestlingen ser ut idag med fler snabba, mindre brottare och färre steroidmonster. Redan när brottarna går mot ringen ser man att de förbättrats, även om de fortfarande känns oacceptabelt dåligt animerade.

Nåja, det mest intressanta är såklart spelbarheten. Den största skillnaden i WWE 12 gentemot föregångarna ligger i spelkontrollen som är helt omgjord. Nu kan man lättare alternera attacker och kontra grepp, vilket leder till sömlösa och smidiga combos där man kan greppa, tar sig ur, rulla runt, klappa käft och sedan avsluta med ett svårare kast. Det största hemligheten bakom detta är att Yuke's valt att överge systemet där man brottades med båda analogspakarna.

WWE 12
Ljudet är som vanligt platt och livlöst och innehåller märkligheter som att Michael Cole kommenterar sin egen match när man spelar som honom.
Detta är en annons:

Plötsligt har istället knapparna tagits till nåder igen, vilket åtminstone i min värld är ett lyft i ett fightingspel. Andra nyheter är att mattbrottningen nu fått ett minispel Yuke's kallar Breaking Point - där gäller det för en själv att via knapptryckningar försöka att sätta tryck på sin motståndare som förhoppningsvis missar sina knapptryckningar och kastar in handduken, alternativt tar sig ur eller kravlar mot repen för en rope break.

Ett system som visserligen fungerar hyfsat, men som ändå känns som att ta bort kontrollen från wrestlarna. Det kunde lika gärna vara Mario Party 9 jag spelar men med wrestlare som håller på i bakgrunden på skärmen. En minispelslösning kan vara okej, men då måste det kännas mer som brottning för att jag ska bli helt imponerad.

Detta är en annons:

Det går även utmärkt att systematiskt arbeta in stryk mot en viss kroppsdel, vilket borde ha varit en självklarhet för länge sedan eftersom det är så wrestlingen oftast fungerar. Det här är en klockren grej som absolut hamnar på spelets pluskonto och tillför en väldans massa taktik som saknades tidigare. När jag som Undertaker lyckas göra John Cenas båda armar halvt obrukbara och därefter kan hämnas för åratal av hans genomgående usla matcher har jag faktiskt riktigt kul.

WWE 12
Road to Wrestlemania är tillbaka igen, om än lätt omstuvat. Nu satsar man på färre men mer genomarbetare storylines.

En stund i alla fall. För medan Yuke's faktiskt har lyckats bättra på tempot och intensiteten i matcherna har man glömt bort det grafiska. Brottarna är stela, livlösa, ganska taskigt animerade och kollisionsprogrammeringen ställer ofta till med vansinniga scener. I synnerhet när tillhyggen plockas upp fungerar det väldigt dåligt med träffsäkerheten.

Och då ska man veta att WWE 12 ändå är en liten förbättring gentemot Smackdown vs Raw-serien, men man borde kunna begära betydligt mer än såhär. Vilket är märkligt eftersom just animationer brukar vara det japanska utvecklare är bäst på, i synnerhet när det kommer till fighting. Just detta är det största enskilda Yuke's skulle behöva jobba med till uppföljaren, för medan man lyckats simulera wrestlingen bra i övrigt ser det ut som ett Nintendo 64-spel när det kommer till animationer.

Det är dock svårt att blunda för hur mycket innehåll Yuke's ändå har fått med till WWE 12 med 60-talet kämpar att välja bland samt flera spellägen. Att kunna ta ut en snackpåse som Michael Cole och låta honom bli sönderslagen av UFC-grisen Brock Lesnar är en härlig känsla. Massor av spännande legender är dessutom bekräftade som DLC, bland andra "HBK" Shawn Michaels, "Macho Man" Randy Savage och "Stone Cold" Steve Austin.

WWE 12
Även om WWE 12 ser bättre ut än sina föregångare finns en hel del kvar att göra med det grafiska, framför allt animationerna.

Själv gillar jag att spela Road to Wrestlemania som låter mig dela ut stryk i omklädningsrummen, massakrera mina konkurrenters bilar och peppa mig själv inför varje entré till en jublande publik. Det finns bara tre storylines denna gång, men de är mer genomarbetade än tidigare och känns bättre. I synnerhet Sheamus härliga heel-historia roar, även om skådespeleriet inte alltid är Oscars-material. Annars kan man som vanligt ställa in exakt allt och lite till: bygga egna storyvinklar, snickra brottare och till och med konstruera ringar.

Nej, det är sannerligen inte i innehållet som problemet med WWE 12 ligger. Det är helt enkelt för grovt och styltigt, precisionen finns inte där och det är fortfarande viktigare att presentera wrestlingen på ett bra sätt än att leverera maximalt njutbara matcher. Samtidigt är Yuke's på rätt väg och jag önskar att tekniken bakom spelet förbättras till nästa års obligatoriska version, då finns det hopp om ett riktigt hyggligt wrestling-spel.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Man kan attackera enskilda kroppsdelar, väldigt många wrestlare, det går att ställa in exakt allt
-
Platt ljud, primitiva animationer, minispelsbetonad mattbrottning

Medlemsrecensioner

  • dukedoom72
    Vad kan jag säga? Jag är en sucker för hela wrestling grejen helt enkelt. Jag bryr mig inte om att det bara är ett skådespel. Det är nåt visst med... 8/10
Detta är en annons: