Spelets absoluta höjdpunkt inträffar redan i inledningsvideon. I snabba klipp visas den digra luntan välkända ansikten från Mario och Sonics respektive universum när de kämpar mot varandra i ett gäng actionfyllda grenar. Grafiken är skarp och färgglad, tempot är högt och jag rycks med. Stämningen sätts direkt och hoppet om ett bättre spel än det genomusla "Mario & Sonic at the Olympic Winter Games" jag tvingade mig igenom för ett par år sedan börjar spira. Samtidigt tvingar jag mig själv minnas att även Winter Games inleddes med en videosnutt som höjde mina förväntningar till en nivå som spelet var väldigt långt ifrån att infria.
En minispelssamling där minispelen måste låsas upp är en märklig sjukdom som drabbat alla möjliga spel de senaste åren. Ett sätt att förlänga spelupplevelsen som är lika idiotisk som den är vanligt förekommande. I London 2012 kan man välja fritt mellan grenarna redan från början. Ett alternativ som borde vara en självklarhet, men som ingjuter en känsla av tacksamhet hos mig ändå.
Förutom att välja mellan enstaka grenar finns det också ett längre spelläge kallat London Party. Det är förvånansvärt okonventionell tolkning av de olympiska spelen. Fyra spelare springer runt på Londons gator och tävlar om klistermärken att fylla en karta med. När en spelare lyckats fylla alla sina tomma rutor med klistermärken står denne som segrare på prispallen. Närmaste jämförelse blir ofrånkomligen Mario Party.
Utöver de vanliga olympiska grenarna finns ett gäng minispel utströdda. Myntsamlande, Lakitu-jakter och frågesporter inkluderade. Personligen går jag genom livet med ett Mario Party-beroende som aldrig lyckas bli riktigt tillfredställt. Att ett OS-spel tar ett stort steg mot denna klassiska spelserie är bara positivt för mig. Men jag tror inte att alla kommer att hålla med. Med ett Mario Party-liknande koncept kommer nämligen en stor portion slump som ett brev på posten.
Alla spel placerar sig någonstans på en skala mellan två ytterligheter. Tur och skicklighet. Fia med knuff i ena ringhörnan och schack i andra. Jag gillar när sociala familjespel innehåller en hyfsat stor portion tur. Det blir mer inkluderande om deltagarnas skicklighet inte ligger på samma nivå. Kul, så långt. För mig alltså. Men i London Party tar sig slumpen så extrema yttringar att till och med jag reagerar och blir "blått skal i Mario Kart"-arg. En lång spelrunda där en spelare (jag) legat i täten från början till finalen kan vändas tvärt på upploppet. Inte för att en annan spelare lyckas med en riktigt bra spelomgång, utan på grund av att ett litet monster plötsligt får för sig att sno ett gäng av ledarens (mina) klistermärken.
Minispelen och grenarna är ojämna i kvalitet. Jag hittar flera grenar som fungerar väldigt bra. Där kontrollen är exakt och vinnarskallen hos mig och mina medspelare växer. I sina bästa stunder går det att ha riktigt kul med Mario och Sonic. Men precis som i tidigare spel så har några riktiga bottennapp inkluderats.
Väldigt få renodlade sportspel har fångat mig genom årens lopp. Ett kompakt ointresse för sport i allmänhet har säkert bidragit till detta. Men Mario har ofta skridit in som en räddande ängel. Sportspel som strävar efter korrekt realism är sömnpiller för mig. Men lägg till några knasiga specialattacker, ett visst mått av slump och en fantasifull plats spektaklet kan utspela sig på så blir jag intresserad. Det händer faktiskt att jag än idag kör en runda Mario Strikers: Charged Football.
.
När det vankas OS-spel verkar Mario inte kunna fånga upp mig. Detta trots att alla grenar under kategorin "Dream events" verkligen rör sig utanför den verkliga OS-mallen. Jag tror att det har att göra med att kvaliteten blir lidande när så många grenar ska inkorporeras. Mario Strikers: Charged Football är kul eftersom det är ett spel som helt fokuserats på en skruvad variant av fotboll. Fotboll som en gren i London 2012 Olympic Games är inte alls lika kul. Det fungerar och håller för ett par rundor tillsammans med några vänner. Men eftersom utvecklarna nödgats ha ett så brett fokus blir grenarna sällan mer än nedbantade versioner av något som brukar vara mycket roligare.