Serious Sam 3: BFE

Även om processen skett gradvis, anser jag att det var någonstans med Call of Duty 4: Modern Warfare som förstapersonsskjutarna började utvecklas till vad de är idag. Spel med feta actionscener där en fullgod och accepterad strategi är att ställa sig framför fienden och brassa på medan man själv bli beskjuten eftersom man vet att man kommer gå segrande ur striden och bara behöver vila lite i skydd för att få fullt liv igen. Nöjet ligger mer i att uppleva mäktiga scenarion där spelandet egentligen är lite sekundärt.

Nu måste inte det vara något negativt, långt därifrån, men jag hör ändå till den skara spelare som inte imponeras av överdåd och hellre vill ha riktigt bra kärnspelbarhet. Jag skiter i om jag gör samma sak om och om igen, bara det är roligt. Och i takt med att spelen blir mer automatiserade och fyllda med fler inslag som rubbar balansen bara för att man hela tiden ska matas med nytt uppskattar jag mer grundläggande spel ännu mer.

Just det är en av de saker jag gillar så mycket med Halo. Inga scriptade sekvenser, inget överdåd av vapen och en grundläggande fullgod spelbarhet. Så vad har detta att göra med Serious Sam 3: BFE? Allt faktiskt, för vad Croteam gjort är nämligen att vänligt men bestämt bortse från all utveckling som skett inom genren de senaste tio åren och bjussa på något som får det att kännas som ett ursnyggt år 2000 igen.

Inslag som en engagerande berättelse, intressanta personligheter och välskriven dialog är utbytt mot en jeans/t-shirt-klädd douchebag som strösslar testosteronstinna onliners omkring sig medan han brassar utomjordningar för allt vad kjoltygen håller. Sedan gör man det om och om igen - och det blir bara roligare och roligare.

Hela Serious Sam 3: BFE utspelas i Egypten vilket betyder maffiga ruiner, enorma städer och konstant soligt väder med enbart starka kulörer. Ett trevligt avbräck mot de gråa militärspel vi matats så frekvent på sistone. Som gjort för att tukta utomjordingar i, och det är exakt vad man får göra, och det med sådan frenesi att jag mellan varven stängt datorn en stund för att låta hjärnan få en välförtjänt vilopaus.

Det kan ledigt välla 50 fiender mot dig samtidigt som skrikande rusar rakt mot din bössas pipa. Vill man hålla sig vid liv gäller det att spela smart, spela snyggt och traktera handkontrollen som en sann mästare. För något nytt liv får man inte efter rundorna utan liksom i Doom sedan urminnes tider har man 100 poäng i liv som det sedan gäller att hushålla med. Hamnar man på 9 gäller det att hushålla med skadan som en sann fantom. Att slentrianmässigt tänka att det inte gör något att man blir skadad kommer kort sagt leda till en ond bråd död.

Croteam knusslar som sagt inte på motståndet, och i ett lagom men skoningslöst tempo matas man med fler och värre fiender undan för undan. Eftersom spelkontrollen är så bra som den är behöver man aldrig oroa sig för att fastna i några föremål och man har inga som helst ursäkter för att dö om man spelar bra nog. Det går att undvika att bli skjuten överhuvudtaget och hur man klarar någon utmaning är betydligt viktigare än att man gör det.

Och skulle man dö (och det kommer man, så är det bara) så får man prova nya taktiker, försöka komma på hur varje fiende agerar och sedan tackla problemet på ett nytt sätt. Det gäller inte minst de feta bossarna som måste överlistas helt enligt gamla principer. De tar lätt ihjäl en på bara några sekunder om man inte är försiktig, men med lite lirkande och några envetna försök går det.

Jag hade särskilt kul åt en bossfight på ett stort torg med bara en liten stenbyggnad i mitten. Där antastades jag av en hjärna instoppad i en mordisk röd metallkonstruktion på två ben som bara matade perverst starka raketer. Att hålla sig i den lilla byggnaden, följa fiendens minsta steg och nyttja varje misstag till sin egen fördel var livsviktigt. Det tog sin lilla stund att dänga eländet, men det var genuint skoj och när han väl fick bita i gräset kände jag mig sådär härligt duktig. När fick man göra det i en förstapersonsskjutare senast?

Allra bäst är Serious Sam 3: BFE i glada vänners lag. Det går nämligen att spela co-op. Dels på fyra på delad skärm... men även med upp till 16 personer online. Japp, 16 personer co-op. Något som i teorin förvandlar det redan sinnessjukt röjiga äventyret till något så fantastiskt högt smällande att man inte tror sina ögon. Nu har jag inte lyckats få igång en enda match med 16 personer som en direkt följd av att servrarna ekar tomma eller erbjuder så usel ping att de är direkt ospelbara, men drygt 10 personer har jag i alla fall hunnit kriga med i en köttig symfoni av alien-slafs och stora vapen.

Jag vill även slå ett slag för de grafiska inställningsmöjligheterna. Här kan man busenkelt justera mängder av parametrar fördelade på processor, grafikkort och minne. Man kan alltså maximera på det man har burk för och dra ned på det andra. Tyvärr är grafiken ändå lite slarvigt gjord mellan varven med en del taskig kollisionsprogrammering, synliga grafikbuggar och en optimering som kunnat vara bättre. Helt i onödan och jag hade gladeligen delat ut mer i grafikbetyg om detta åtgärdats.

Samtidigt. Jag inser såklart hur skickliga och vågade Croteam är som ger ut ett äkta old school-doftande actionspel i dessa tider av perks, vapenbegränsningar och cover-mekanik. Alltså sådant är raka motsatsen till vad det här handlar om. Här får man tvärtom bära med sig så mycket vapen man kan hitta och några värre spelmässiga finesser än att man kan sprinta och hoppa finns inte.

Det har jag inga problem med alls, däremot inser jag att jag spelar i kulisser. Jag efterfrågar absolut inte något överdådigt, men banorna är så stela och tomma labyrinter att jag önskar att de åtminstone kunnat uppvisa något slags liv vid de få tidpunkter då inte 50 självmordsbombare kollektivt rusar mot mig. Livlösheten och det faktum att det är så old school att kartor och liknande saknas helt gör att jag ibland irrat omkring planlöst för att hitta vilken väg jag ska gå. En sorts frustrerande utmaningar som inte är avsedda att vara utmaningar.

Dessutom tar vapenammunitionen slut lite för ofta, och mycket tid får spenderas på att backa och leta nya kulor. Jag är medveten om att det är avsett att kännas old school, men ibland gör det sig helt enkelt påmint om varför äldre inte alltid är lika med bättre. Med roligare banor, kanske åtminstone någon primitiv liten karta i fågelvy och bättre checkpoints hade det blivit minst en pinne upp på betyget.