Tomb Raider: The Prophecy

Lara Croft utnämns ofta till tv-spelens drottning och ska kvinnliga spelkaraktärer räknas upp blir det ofta fröken Croft som nämns först. Jag tycker detta är rätt underligt eftersom Tomb Raider-spelen i mitt tycke är relativt mediokra. Det finns betydligt coolare tjejkaraktärer i spel som dessutom är flera klasser bättre. Fast det förstås, dessa figurer har inte figurerat på filmduken eller i form av storbystade brudar på spelmässor. Det är kanske där skillnaden ligger, vad vet jag. Hur som helst är i alla fall utvecklarna Core för tillfället fullt upptagna med att utveckla Laras Playstation 2-debut, Angel of Darkness, men för att damen inte ska glömmas bort har ett GBA-lir knåpats ihop i all hast.

The Prophecy är undertiteln och handlingen är inte speciellt annorlunda än i något annat av hennes spel. Lara har hittat ett manuskript med en profetia som hävdar att jorden kommer att ödeläggas i början av nästa millennium. Lyckligtvis går detta att stoppa (förvånande eller hur?) och självfallet tar allas våran äventyrarbrutta upp jakten på de tre legendariska stenarna som åter ska föra frid till jorden. En något lustig detalj är att spelet tar sin början i ett kylslaget Sverige fyllt av snö och tempel(!). Här har jag bott i nästan 18 år utan att se ett endaste tempel, är det månne så att mina trakter är ovanligt tempelfattiga eller har jag bara inte letat tillräckligt noga?

Grafiskt är Tomb Raider: The Prophecy inget mästerverk, tvärt om. Självaste Lara är både pixlig och ansiktslös, banorna är grå, tråkiga och alldeles för lika varandra. Stundtals är det pinsamt fult och klätteraninmationerna får mig nästan att trilla ur soffan för spelutvecklarnas skull. Så här ska det inte se ut på Game Boy Advance, speciellt inte då utvecklarna är så pass stora som Core. Musiken är inte heller den någon stämningsförhöjare, mestadels är det nämligen endast ljudeffekterna som visar upp sig. Lite spännande tempelmusik är aldrig fel i äventyrsspel men det har som så mycket annat i det här spelet fått stryka på foten. Till och med sparningen andas hafsverk med begränsad budget, lösenordssparning brukar vanligen endast okända små filmlicensspel dras med. Tydligen har inte Core högre ambitioner än dessa utvecklare.

Det som jag ogillar mest med The Prophecy är dock känslan av meningslöshet som genomsyrar hela spelet. Kortfattat skulle man kunna säga att spelet går ut på att hitta knappar. Knappar som öppnar dörrar, stänger av eld eller fäller ner taggar. Löjligt nog sitter vissa knappar väldigt nära dörren (exempelvis i samma lilla rum) vilket känns riktigt patetiskt. Okej att spelet ska räcka länge men att lägga till en knapp bara för att förlänga spellängden känns banalt. Då tycker jag hellre dörren kan vara öppen från början. Utan någon meningslös knapp. Fiender finns det en del av men dessa bryter inte från spelets tråkiga, enformiga och meningslösa mönster. Att kontrollen sedermera är oexakt och bråkig gör det inte lättare att ta ihjäl dessa krabater. Irritationen minskar inte heller då man vid dödsfall tvingas köra om hela banan och öppna alla förbannade dörrar ytterligare en gång. Suck.
Som jag i inledningen berättade är jag sedan tidigare inget fan av fröken Croft men jag hade ändå i ärlighetens namn vissa förhoppningar på The Prophecy, dels för att hennes förra bärbara spel (förvisso till Game Boy Color) fick bra kritik och verkade riktigt intressant. Tyvärr har The Prophecy frångått det tidigare bärbara konceptet och bjuder på en form av halv-3D vi helst varit utan. Visserligen kan det här spelet roa korta stunder och är inte helt igenom uselt men den ofrånkomliga slarvverksatmosfären går inte att tvätta bort. Med facit i hand borde Core avstått från att göra detta menlösa spel som traskar genom spelhistorien utan att lämna någon som helst av spår.