En gång för länge sedan, i ett land långt, långt bort, fanns det en trollkarl, en riddare och en tjuv. Riddaren var fet, trollkarlen harig och tjuven kvinnligt ljuv. Mat, dryck och svärdkonst var riddarens kall. Trollkarlen kunde frammana objekt genom magi, bland annat lådor enligt kvadratisk mall. Tjuven, ja hon sköt pil med båge, svingade sig smidigt mellan avsatser och kunde försvinna i tomma intet med en knall.
En omaka trio, må så vara, men tillsammans var de tvungna att arbeta för att äventyret klara.
Det första som slog var den sagolika grafiken. Inte en enda bildruta lämnade mig besviken. Lummiga skogar, mysiga grottor och medeltida städer. En fantasi, en dröm, ett paradis - om det inte vore för goblinerna och deras ihärdiga räder.
Oknytt, fällor och faror väntade alltså våra protagonister. Historian i övrigt var inte något speciellt, ganska mysig, men ändå lite trister.
Riddarens mod kom främst till pass vid strid. Tjuvens änterhake gjorde nytta när plattformshoppande tog vid. Trollkarlen löste många pussel genom att manipulera fysiken. Det var den grundläggande taktiken. Banorna kunde dock tacklas på olika sätt. Så länge man tog sig i mål, var ju alla lika rätt.
Allt eftersom fick man uppgradera gängets förmågor. Att kunna kasta sin stridshammare som en projektil visade sig effektivt mot gröna odågor. Jag har även träffat sniglar, ormar och paddor i jätteformat. Ganska bisarrt, i sagornas värld dock så självklart.
Svårighetsgraden gav inte några grå hårstrån. Däremot fanns det hemligheter i mångtaliga skrymslen och vrån. Trots det var speltiden ganska knapp. Fem-sex timmar, och då behövde jag inte heller vara särskilt rapp. Möjligheten att spela tillsammans ökade livslängden. Detta kunde man göra både lokalt och online som en i mängden. Upp till tre personer kunde då sina kunskaper kombinera. Men det kändes ändå som man ville ha lite mera.
Spelkontrollen fungerade bra och väl. Jag hoppade, trollade, sköt, svingade ett svärd - det var tveklöst jag som var i befäl. En handkontroll är dock närmast ett tvång. Mus och tangentbord gjorde mig i detta fall enbart vrång.
Musiken speglade vackert miljöernas förtrollande charm. Även berättarrösten värmde mig varm. Att titta och lyssna på Trine 2 är något alldeles speciellt. Och tro mig, det är ett riktigt bra spel, även om jag gnällt. Plattformare av kvalitet växer inte på träd idag. Detta gjorde mig därför väldigt glad.
Vackert, välljudande och presenterat som en saga. Lockar det dig, så är det bara att taga.