Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Firewatch

Ett av årets mest efterlängtade spel är äntligen här. Aldin har vandrat fritt i Wyomings brandgula vildmarker och han är förälskad

Detta är en annons:

Alla har drömt om att göra det någon gång i sitt liv. Att glömma allt det hemska som varit. Att släppa taget. Att lägga sina bekymmer bakom sig och aldrig se tillbaka. Att... fly. Från allt. Alla har drömt det. Någon gång i sitt liv. När Henrys liv plötsligt tar en oväntad och dyster vändning blir han fullständigt förkrossad. Precis som många av oss börjar han känna skuldkänslor som senare banar väg för rå smärta. Den här smärtan blir så småningom som en tung sten, fastspänd runt hans bröstkorg och till slut orkar han inte vara stark längre. Han måste lätta på trycket. Han måste komma därifrån. Hans biljett bort uppenbarar sig i form av en jobbannons.

Detta är en annons:

Inledningen av Firewatch är otroligt stark. Trots att Campo Santo valt att berätta historien som föranleder till att Henry tar jobbet som skogsvakt i Wyomings pittoreska vildmarker genom flera spalter text, lyckas de ändå med kirurgisk precision spela på hjärtats allra sköraste strängar. Med ljuvlig musik i bakgrunden nystar de mästerligt upp en oerhört sentimental historia som fick mig att snyfta redan efter tio ynka minuter. Läsningen flätas briljant samman med korta, underbara spelbara partier som knyter an perfekt till det du precis har läst. Här märker jag av att Campo Santo har något väldigt speciellt på gång.

Firewatch
Ibland får man ont i hjärtat. Och då menar jag inte på det där sättet man får ont i hjärtat när man ser Bambis mamma dö eller när man blir bestulen den sista ensamma sittplatsen på tåget och måste gnida axlar med en främling. Nej, jag syftar på riktig smärta. Kall smärta. Den typen av smärta kände jag redan tio minuter in i Firewatch.

När inledningen väl tar slut och jag slungas in i nuet tillsammans med Henry, ändras känslan totalt. Den mörka och dystra stämningen byts nästan ögonblickligen ut mot en mer gladlynt, mer varm atmosfär. Anledningen till den mer behagliga stämningen stavas Delilah, min nya chef. Under vårt första samtal via komradion, som genomförs på sann Telltale Games-manér, upptäcker jag att hon är en superkarismatisk karaktär med en otroligt vass tunga som hon flitigt använder för att avfyra ett intelligent skämt efter ett annat. Nästan omedelbart lyckas hon få Henry, och mig, på glatt humör.

Det primära jag tar ifrån vår första konversation är hur otroligt välskriven den är. Orden som Henry och Delilah yttrar flyter på naturligt och inte en enda stavelse känns vare sig överflödig eller malplacerad. Det känns verkligen som en äkta konversation mellan två vuxna människor. Den här konversationen skulle visa sig vara en pytteliten droppe i ett väldigt stort hav. Inte nog med det, alla efterkommande konversationer blir bara bättre och bättre... och bättre. Emellanåt känner jag att Firewatch är så oerhört välskrivet att spelet skulle kunna gå en rond i just den här kategorin mot mästerverket The Last of Us - och kanske till och med segra. Så välskrivet är det.

Firewatch
Rich Sommer är mer känd Harry Crane från TV-serien Mad Men. Precis som sin kollega Aaron Staton (L.A. Noire) har han expanderat från ett medium till ett annat och lånat ut sin röst till en spelkaraktär. I Firewatch spelar han spelets protagonist Henry och han gör det med bravur.

Manuset är inte det enda som imponerar. När jag under min första dag fick i uppdrag att ta reda på vem i hela friden som smäller raketer mitt i vildmarken, var jag tvungen att ta min allra första riktiga tripp i spelvärlden. Bara den lilla sträckan från mitt vakttorn ner till sjön, där två överförfriskade tonåringar höll hus, fick mig att bli totalt förälskad i designen. Campo Santo har tagit hjälp av den världsberömda illustratören Olly Moss som här fått agera som produktionsdesigner. Han har alltså skapat grundkänslan, konceptkonsten och färgschemat i Firewatch. Sedan har Campo Santo omvandlat hans arbete till en spelvärld i 3D. Resultatet är en förtrollande vacker värld som, oavsett vad jag tittar på, får mig att gapa stort av beundran. Allt är så magiskt vackert att jag på allvar hade kunnat plåta omgivningen var jag än befinner mig, i vilket väderstreck som helst, och ändå få en posterfärdig bild.

Något jag verkligen älskar med Firewatch är interaktionen med Delilah. Hon är, bokstavligen, en simpel knapp bort. Oavsett vad jag håller på med kan jag nästan alltid rikta mitt fokus på något och sedan kontakta henne via komradion för att antingen dela med mig av mina tankar eller höra hennes. Varenda gång jag gör detta har hon alltid något intressant att säga, antingen i form av en anekdot eller ett skämt. Ibland kan hon kontakta mig medan jag vandrar en längre sträcka och ställa en fråga av lättsam karaktär, men ibland kan det vara en mer personlig fråga. Det bästa här är att du är fri att svara precis hur du vill. När hon till exempel frågar dig vad som lett till att du tog det här jobbet kan du välja att berätta sanningen eller bara skämta bort det. Du kan även välja att inte svara alls, men då får du vara beredd på att Delilah kommer att märka att något inte står rätt till och ställa en rad följdfrågor. Antingen direkt eller vid ett senare tillfälle.

Firewatch
Olly Moss har inte bara ritat upp världen du ser i spelet utan han har även med ett finger i storyn. Moss är alltså mångbegåvad med en penna i handen. En imponerande herre, det där.

Handlingarna och orden du väljer att göra respektive säga har förvånansvärt stor betydelse. När jag i startgroparna av det första uppdraget bestämde mig, helt på egen hand, för att förstöra en stereo fick det konsekvenser lite senare in i spelet. Samma gäller konversationerna med Delilah. Hon kommer ihåg allt du säger och du får vara beredd på att hon kan referera till något du sagt vid ett senare tillfälle. Den här approachen gör att spelet är värt att spelas minst två gånger - något jag gjorde. Och jag gillade upplevelsen mer den andra gången. Främst på grund av det utsökta manusarbetet.

Men om manuset inte kan levereras av röstskådespelarna då kan det trots allt falla platt. Här faller dock inget. Här svävar det snarare till nya höjder. Röstskådespelarna, Rich Sommer och Cissy Jones, som ger röst åt Henry respektive Delilah, är helt enastående. Helt, helt enastående. Inte minst Cissy Jones som spelar i en helt egen liga. Inte sedan... tja, The Last of Us har jag blivit så här golvad av en röstinsats. Jones ingjuter en speciell sorts värme i Delilah som får mig att automatiskt vilja krama henne så fort hon öppnar truten. Hon är inte bara en röst i ett spel. Hon är min vän. Så bra är hon.

Firewatch
Det är en öppen värld Henry kan röra sig i. Om du däremot förväntar dig storskalig utforskning och total frihet då kommer du att bli gruvligt besviken. Här handlar det snarare om en isolerad kuliss som öppnas succesivt upp desto längre in i handlingen du kommer.

Nu har jag öst lovord över Firewatch till både höger och vänster. Designen är otrolig, manuset är oerhört välskrivet, mina handlingar spelar faktiskt stor roll och röstskådespelarna är fenomenala. Finns det inget jag stör mig på? Jo, det finns det.

Det första som får mig att plocka bort en pinne från betyget är navigeringen. I Firewatch har du inte en fastnålad karta på skärmen som visar dig exakt vart du ska gå. Istället får du ta fram karta och kompass, precis som i det verkliga livet, och navigera dig fram (tänk Far Cry 2). Även om detta gör underverk för inlevelsen påverkar det tyvärr även spelets flow. Trots att jag tycker att jag har ett bra lokalsinne behöver jag titt som tätt plocka upp kartan och kompassen för att navigera mig fram. Jag går några steg - kollar kartan. Går ytterligare några steg - kollar kartan. I längden blir det milt irriterande.

Firewatch
Utforskning finns i Firewatch om än i mindre skala. Det du kan ge dig på jakt efter är små förråd som är utsprida på kartan. I dessa förråd kan du hitta, utöver obligatoriska kartor som blottar gömda stråk, unika föremål som kan hjälpa dig under äventyrets gång samt andra ting som till exempel brev som gamla skogsvakter lämnat efter sig

Ett annat problem jag har är regin. I början är allt utmärkt iscensatt från den allra först textremsan till slutet på dag två (allt utspelar sig dygnsvis). Jag älskar rubbet och Campo Santo får mig att känna ett kalejdoskop av känslor. Men efter dag två ändras plötsligt fokus och istället för lite längre dagar, lite längre uppdrag blir det helt plötsligt väldigt hoppigt och hastigt ihopklippt. Inte nog med att det förstör inlevelsen en gnutta, det påverkar även handlingen åt det negativa hållet. För när jag väl upplevt ett mindre parti då börjar jag undra "varför visade de mig detta?". Alla dessa småpartier gör till slut att storyn blir för förutsägbar. Jag känner hela tiden att jag vet vad som ska hända eftersom jag matas med lite väl för tydliga ledtrådar. Detta är lite olycksbådande med tanke på att hela handlingen kretsar kring ett mysterium.

När jag la ner handkontrollen efter min första genomspelning tyckte jag att Firewatch var ett bra spel, varken mer eller mindre. Men efter min andra runda ändrade jag åsikt. Jag tyckte om det mer. Jag störde mig fortfarande på både navigeringen och regiarbetet men samtidigt upptäckte jag fler nyanserade manusdetaljer, jag blev ännu mer förälskad i designen, jag insåg att mina val faktiskt spelar roll och jag upptäckte smågrejer i karaktärsprogressionen hos både Henry och Delilah som jag missade första gången jag spelade. Jag älskar även hur världen förändras framåt slutet och alla vuxna teman som Campo Santo vågar ta upp. Teman som ångest, självförlåtelse, flykt och förtvivlan blandas på ett mästerligt sätt i Firewatch. Den lilla indiestudion förtjänar en stående ovation för allt detta.

Wyomings vildmarker är en plats som jag mer än gärna besöker när jag behöver komma bort. Jag behöver inte drömma om att fly från mina bekymmer längre. Jag behöver inte drömma om att släppa taget. Det enda jag behöver göra är att spela Firewatch. Det blir min flykt.

Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
Firewatch
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Underbar design, enastående röstskådespelare, sanslöst välskrivna dialoger, handlingar som spelar roll, otrolig inlevelse
-
Navigeringsproblem, lite för förutsägbar story, bristande regi i mitten

Medlemsrecensioner

  • Glass Simon
    I don't talk to the other look-outs as much as I talk to you, not in the same way. Vi klär oss rollen som Henry. Efter en lång biltur och en... 9/10
Detta är en annons: