Få rollspel senaste fem åren har spelats så mycket av undertecknad som Bravely Default till Nintendo 3DS. Silicon Studios rollspel till Nintendo 3DS hade ett klart mål, nämligen att bjuda på ett japanskt rollspel i samma anda som de gamla goda Final Fantasy-spelen (och andra liknande rollspel från 80- och 90-talet). Detta bemästrade de på ett ypperligt vis, och resultatet var ett rollspel som träffade rätt på alla strängar när det gällde story, musik, spelmekanik, rollfigurer, humor och inte minst utmaningar. Om du har någon som helst kärlek för den här typen av spel, eller om du bara är intresserad av att pröva ett bra japansk rollspel, så borde du verkligen inte missa Bravely Default. I synnerhet inte om du sitter på en Nintendo 3DS.
Det borde kanske stå rätt klart att mina förväntningar på Bravely Second, uppföljaren med årets kanske märkligaste titel, inte precis är låga. Japanerna har kunnat glädja sig åt fortsatta äventyr i världen Luxendarc i över ett år redan, men efter mycket väntan så är tiden äntligen kommen för oss i resten av världen.
Inledningsvis kan vi besvara frågan "måste jag ha spelat Bravely Default för att kunna njuta av Bravely Second?". På den frågan vill jag svara både ja och nej. Bravely Second: End Layer ger dig inledningsvis en summering av historien från det första spelet, men det betyder självfallet att handlingen och den otroligt minnesvärda twisten blir avslöjad för dig i samma veva (och tar bort en del av "wow-faktorn" med den). Du får med andra ord de allra viktigaste delarna av historien, men Bravely Second är samtidigt fyllt med referenser till händelser och karaktärer i det första spelet och det bästa sättet att förstå (och njuta) av alla de olika referenserna är att vara väl medveten om de viktigaste händelserna i Bravely Default.
Just att erbjuda referenser till föregångaren kan också vara den största svagheten med Bravely Second: End Layer. För där Bravely Deafult utvecklade sin egen stil och charmade brallorna av oss med den, gör inte Bravely Second mycket mer än att föra den vidare. Kort sagt: det känns inte på långa vägar lika innovativt, nyskapande och eget som sin föregångare. Det hela känns bekant, vilket självfallet kan vara något positivt, men här känns det på tok för bekant och inte särskilt självständigt. Här saknar jag omedelbart nyheter och egenskaper som får spelat att kännas lite mer personligt och unikt.
Fördelen är däremot att Bravely Second: End Layer står på mycket bra och stadig grund, och detta öppnar absolut upp för en drös med härlig underhållning även den här gången. Historien utspelar sig i Luxendarc två och ett halvt år efter händelserna i det första spelet, och det är en klart fredligare värld som möter oss den här vändan. Det har till och med uppstått fred mellan Krystallortodoxin (spelets ledande världsreligion) och kungariket Eternia, de två tidigare ärkefienderna, och den nya ledaren för Krystallortodoxerna är ingen mindre än Agnés Oblige, en av huvudpersonerna från det förra spelet.
Freden tar emellertid abrupt slut när ett ondskefullt imperium slår till från ingenstans med sitt flygande fort och kidnappar Agnés, en händelse som dessutom slår ut det mesta av Krystallvakterna, en riddarorden som är dedikerad till att beskydda religionen. Det är ett charmigt gäng personligheter vi möter och får följa genom spelet, även om det tar en liten stund för kemin att verkligen stämma. Inledningen av spelet är lite trög, och de första timmarna präglas av mycket text och upplärning kring hur alla system fungerar. Efter det blir det dock genast mycket bättre, och persongalleriet är centralt när det gäller att lätta upp stämningen. Genom spelets gång blir det många leenden och skratt, men också mycket allvar och rörande ögonblick. Dessutom får vi några oväntade twister och vändningar i historien även denna gång, som enligt mig är rätt fiffiga. Det är uppenbart att både utvecklarna Silicon Studio och översättarna haft mycket roligt när det kommer till att arbeta med historien, något som bidrar till att öka underhållningsvärdet avsevärt.
Spelmekaniskt sett är mycket detsamma. Bravely Second är som sagt ett japanskt rollspel som först och främst hämtat sin inspiration från genrens guldålder, och då i synnerhet gamla Final Fantasy-spel. Det är turbaserade strider, tillfälliga möten med monster och ett klassystem vid namn Jobs som skulle kunnat vara stulet direkt ur Final Fantasy V. Det hela ramas in med en härligt tecknad stil och med vackra handritade bakgrunder och små, söta karaktärer.
Samtidigt är det något med den här kombinationen av gamla beprövade knep och enkla innovationer som gör Bravely-spelen geniala. Monsterstriderna är slumpmässiga, men du kan hela tiden justera frekvensen (något som alla moderna rollspel av den här typen torde ha). Efter att du blir bättre och bättre på ett jobb öppnas förmågor knutna till just det jobbet, varpå du även får egenskaper att sätta på olika karaktärer som ger diverse bonusar (ökad försvarsförmåga, bättre användarförmåga på en viss typ av vapen och så vidare).
Det mest utmärkande är dock Brave- och Default-systemet. För varje omgång av en strid har karaktären ett så kallat Brave Point. Du kan välja att attackera normalt, försvara dig själv och därmed spara din Brave Point till nästa omgång eller attackera mer än en gång och därmed hamna i minus vad gäller antalet Brave Points. Att bedöma när du ska attackera för fulla muggar eller försvara dig ger striderna i Bravely-spelen ett strategiskt element som verkligen ökar njutningen.
En av de mest märkbara skillnaderna i Bravely Second är att striderna denna gång flyter på mycket smidigare tack vare några justeringar i spelkontrollens layout. Det är nu möjligt att på förhand ställa in ett önskat stridsmönster, och att nyttja en typ av attacker flera gånger per runda har också blivit lättare. Om du dessutom vinner en strid på en runda så får du möjligheten att köra en till strid omedelbart. Fördelen med det är att du snabbt kan ranka upp i nivå men å andra sidan så börjar den andra matchen där den tidigare slutade, vilket kan vara jobbigt om du exempelvis hade lite liv kvar i slutet av den första striden.
Centralt i Bravely Second är också klasserna (eller jobben som det heter i spelet) du kan öppna upp genom att besegra motståndarna. Naturligtvis erbjuder spelet nya jobb, där några av dem är originella och roliga. De flesta gamla jobben gör också ett återtåg, men här måste jag prioritera och välja mellan ett av två jobb i varje situation. Några av de olika situationer där du måste välja mellan två jobb kan kännas lite jobbiga, men bidrar ändå till en viss del charm.
Bravely Second är ett spel som absolut bör spelas med ljudet på - inte bara på grund av röstskådespeleriet, men också på grund av musiken. Dessvärre är det mycket återanvändning även här och det är väldigt tydligt att de har återvunnit de bästa melodierna. Bytet av kompositör har inte varit så oerhört lyckat som jag hade hoppats, något som återanvändningen av gamla låtar är ett tydligt tecken på. Samtidigt så växer de nya tonerna på mig allt eftersom timmarna går, så det är inte så pjåkigt med andra ord.
Det samlade intrycket är att återanvändningen av gamla element kanske är lite väl i överkant, men det gör trots allt inte så mycket med tanke på hur bra det förra spelet var. Bravely Second: End Layer är ett välkommet inslag till Nintendos handhållna konsol, och borde vara en prioriterad titel med härliga produktionsvärden för alla som tycker att rollspel av den gamla goda skolan är en av de bästa sätten att få sig lite solid underhållning. Samtidigt är det tydligt att formeln behöver något mer om utvecklarna bestämmer sig för att utveckla en tredje del i serien, vilket jag hoppas och tror på.