Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Street Fighter V

Så har det blivit dags för fightingvärldens mest välpiskade strykpåsar att göra storslagen comeback. Jonas Mäki har delat ut betyg...

Detta är en annons:

Om jag skulle ta och summera den spelserie jag lirat mest regelbundet under längst tid, så skulle svaret sannolikt vara Street Fighter. Visst, jag spelade Mario före, men det är mest när ett nytt spel lanserats och tillbringar mer tid med Halo idag, men det startade jag med för mindre än 15 år sedan. Street Fighter har jag spelat mer eller mindre nonstop, aldrig med mer än en månads mellanrum, sen 1992. Min kärlek och dedikation för Capcoms spelserie är osannolikt stor och lika passionerad som den var för 25 år sedan.

Detta är en annons:

Jag skulle kunna göra Guiles fälla med långsamma Sonic Booms och kraftiga hoppsparkar i sömnen, Chun-Li vrålar "yata" varje gång jag får ett SMS och får mig glatt att pynta 3000-4000 kronor för arkadjoysticks till varje ny generation konsoler utan att ens blinka. Vad jag försöker säga att Street Fighter för mig handlar om passion. Spelserien är en av huvudorsakerna till att jag älskar spel så mycket som jag gör.

Street Fighter V
Mycket har förändrats i Street Fighter V, inte minst Ken som nu skiljer sig mer än någonsin från Ryu.

Inför Street Fighter V har jag haft en lite oroande känsla, dock. Ingenting som sagts på förhand, eller för den delen visats, har riktigt fallit mig på läppen. Till saken hör att varje nytt Street Fighter i den ordinarie serien (samt Alpha) varit en milstolpe. Den första delen har sällan varit perfekt, men Capcom har lyssnat, finjusterat och lagt till mer och efter ett antal uppföljare med prefix och suffix som "Super", "Hyper", "Turbo" och "Ultra", har ett ofrånkomligt mästerverk varit ett faktum.

Street Fighter II var spelet som i princip uppfann den moderna fightingen, i Alpha fick vi riktiga combos och möjligheten att blockera i luften, i Street Fighter III kom kontringarna som förändrade allt och Street Fighter IV var spelet som äntligen hittade en fungerande polygonformula för Street Fighter. Street Fighter V ser ut som en något snyggare version av Street Fighter IV och några omvälvande spelmässiga inslag hittar jag inte hur mycket jag än letar.

Street Fighter V
Figurerna är generellt oerhört bra animerade och det märks framför allt på Necalli, vars långa hår liksom lever sitt eget liv.

Lyckligtvis fick jag möjlighet att spela redan förra året, och har sedan även avnjutit betorna när tillfälle funnits. Det har lugnat mig lite, men jag skulle ljuga om jag sade att jag var överväldigad. Därför var det med oerhört spänd förväntan jag startade Street Fighter V förra veckan.

Mitt första intryck? Inte särskilt gott, dessvärre. Efter en introduktion av spelsystemet gav jag mig nämligen på singleplayer för att känna på spelkontrollen och lattja lite. Med betoning på lite. Varje figur har en ministory som tar under fem minuter att spela igenom, fyllt av ofta ytterst tveksamt röstskådespeleri och slarviga stillbilder. Det är bokstavligen över innan du ens hunnit börja, och endast de som verkligen, verkligen bryr sig om vem som känner vem i Street Fighter-universumet, har koll på vem som lever (och vem som inte gör det) och tycker det är viktigt vem som har en fejd med vem - kommer ha någon som helst behållning av detta.

Street Fighter V
Singleplayer för varje figur är avklarad på under fem minuter och består av bilder som denna.

Nu är ju singleplayer något jag normalt fnyser åt i fightingsammanhang, men sedan Mortal Kombat-rebooten härom året har NetherRealm visat att det kan göras underhållande. För mig personligen spelar det fortfarande en marginell roll, men tror du att du kommer spel mest själv, så kan jag tyvärr inte rekommendera Street Fighter V i det skick som det levereras i. Sägas ska att Capcom har flaggat för att det ska komma mer och bättre singleplayerinnehåll senare i år. Det är dock inget jag kan ta hänsyn till efter som jag inte vet vad det blir, om det blir bra och om det släpps när det är utlovat. Jag recenserar naturligtvis spelet som släpps imorgon, inte spelet som Capcom eventuellt finslipat och utökat om sex månader.

Fighting ska spelas mot varandra, men när jag flyttar markören till versus-läget möts jag av en ny udda detalj. Jag kan inte välja att spela mot datorn som i tidigare delar utanför träningsläget. I sig ingen katastrof, men en märklig förändring när jag bara vill ligga i soffan och träna på högsta svårighetsgraden för att få uppslag på hur jag bäst kan besegra en viss karaktär och verkligen lära mig allt om spelets timing.

Street Fighter V
Focus är skrotat och V-mätaren tar dess plats. Ett bra byte som gör spelet roligare.

Just det här med menyerna och den övergripande presentationen fortsätter vara något av ett bakslag för Street Fighter V som jag fortfarande inte blivit vän med. Det började egentligen redan när jag ombads välja vilket land jag bor i, men inte ur en lista utan genom att klicka på flaggor. Det är inte optimalt för färgblinda och är onödigt tillkrånglat, och när jag ska ändra knapparna på handkontrollen visar det sig att jag inte får trycka exempelvis fyrkant om det redan finns en sådan i listan - för då tas den bort. Också en pyttegrej kan tyckas men många bäckar små skapar i slutändan irritation och presentationen i det här spelet känns inte genomarbetad.

Street Fighter V är fyllt av sådana smågrejer som ändå skaver och känns ogenomtänkta. När jag råkar klicka in mig i knappväljarmenyn av misstag går det inte att backa ut med ett knapptryck utan det krävs menybläddrande och när fighterna är över kan bara Player 1 välja om det blir returmatch eller val av nya figurer. Det har lett till otaliga oplanerade returmöten där någon utbrister att de ju faktiskt ville byta figur. De sista kvällarna har vi därför efter varje avklarad match frågat om det ska spelas på nytt eller bytas figur.

Street Fighter V
Gamle M. Bison är en av få kvarvarande laddfigurer, en trist utveckling.

Det känns nästan som en free to play-titel i hur sparsmakat det är och de ogenomtänkta och märkliga menyerna bidrar till känslan. Dessutom är det grafiskt oerhört primitivt på det tekniska planet där ett år gamla Mortal Kombat X springer cirklar runt Street Fighter V och ändå har betydligt kortare laddningstider. Precis som i föregångaren står knappt hjälpligt animerade figurer och hurrar i de polygonfattiga bakgrunderna som lika gärna kunde höra till just Street Fighter IV, vilket inte ens det var så himla snyggt när det kom.

Det känns lite som att spelet aktivt försöker motarbeta mig från att tycka om det. Men allt jag hittills nämnt är naturligtvis i slutändan bara bagateller om själva slagsmålen fungerar ypperligt. Och här börjar Street Fighter V öppna upp sig. Det känns visserligen snålt med bara 16 figurer, men fler är bekräftade som DLC, och vill man vara snäll är det ju så att Street Fighter II har varit stort i snart 25 år och det hade bara 12 kämpar. Dessutom har Capcom haft den goda smaken att stuva om ordentligt i ensemblen. Det betyder att det inte bara är att gå slentrianvälja Blanka och ta sig an Guile. Ingen av dem är nämligen med från start.

Street Fighter V
Bakgrunderna är tyvärr väldigt fattiga och dessutom dåligt animerade. Designen är dock bra liksom musiken.

Inte ens en fullkomligt helig figur som Ken har fått vara orörd, utan han har gjorts om ordentligt för att kontrasterna mellan honom och Ryu ska vara större.

Focus-attackerna från Street Fighter IV har kastats ut till förmån för något Capcom kallar V-mätare (Variable System). Vad den gör är individuellt för varje strykpåse, men tanken är att den ska vara lätt att aktivera för att även glada amatörer ska kunna nyttja denna. Ex-mätaren finns kvar och fungerar ungefär som sist, det vill säga att du kan använda den för att förstärka attacker eller utlösa vansinniga Critical Arts-combos som närmast för tankarna till X-moves i Mortal Kombat X. Mindre blodiga såklart, men hyggligt långa och automatiska combos som är busenkla att göra samt filmas ur bästa synvinkel för cool effekt.

Street Fighter V
De nya figurerna är rakt igenom välgjorda, Laura lär bli en favorit för de som gillar grapplers.

Spontant är dessa väldigt mycket roligare att använda än Focus-systemet och jag noterar hur både jag själv och mina vänner redan efter fem matcher ser V-mätaren som en självklarhet, där somliga efter snart tio år fortfarande inte greppat vad de ska ha Focus till. På förhand hade jag trott att Nash skulle bli något av en favorit för min del i väntan på DLC-Guile. Och medan jag fortfarande gillar Nash, som var min standardfigur i Alpha-serien, så har han dock här förändrats rejält. Hans klassiska laddattacker är nu utbytta mot sedvanliga kvarts- och halvcirklar, vilket jag tycker är synd. Visst gör det allt mer homogent, men laddattackerna kunde gott ha fått vara kvar. Att strömlinje forma på det viset känns tveksamt.

Även Vega har för övrigt förändrats ordentligt för att komma från laddkonceptet, och bara M. Bison ur det gamla gardet fungerar som han alltid gjort. Jag har inget problem med att figurerna förändras, men de kunde gott ha fått gjort det och fortsatt vara av laddmodell, lika självklart som att Ken förändrats utan att hans spelkontroll helt gjorts om. Nåväl, efter runt hundra spelade matcher stod det för mig allt mer klart att det är Necalli som lär bli min nye favorit.

Street Fighter V
Fang är ett kapitel för sig och i rätt händer mycket frustrerande att kämpa mot.

Utseendemässigt och sett till tempo och furiositet, för han tankarna till Blanka. Jag lyckas ofta valla mina motståndare mot hörnen där jag sedan kan rasa friskt med hans aggressiva attacker. Blockeras det för mycket, kontrar jag ilsnabbt med den förödande Mask of Tlalli, ett stenhårt kast med brutal animation. Komplettera med en Ex-mätare och du får dessutom möjlighet att följa upp med en combo. En mycket tillfredsställande kämpe som dessutom kan bli ännu bättre med fyllda V-mätare. På Super Saiyan-liknande premisser kan han nämligen förvandlas till en betydligt eldigare version av sig själv som gör honom outhärdligt snabb och stark för motståndaren.

Eftersom Street Fighter V är så pass nytt ännu, är stora obalanser i spelet ännu inte något problem. Av erfarenhet vet jag att figurer som Necalli sällan är något problem mot bättre spelare, men spontant tror jag åtminstone att det här är n00b-tuktaren nummer ett. Vill du vinna mot ringrostiga vänner så är denna best kalas.

Street Fighter V
Vi applåderar såklart att Capcom valt att inkludera stöd för Playstation 3-joystickar.

Även de andra nytillskotten känns bra. Brasilianska Laura utövar Matsuda Jiu-Jitsu och är mycket underhållande att spela med, och jag tror hon har stor potential att bli favorit. Hennes tekniker kretsar dock kring grepp, så det krävs lite invänjning om du möter Ryu-spelare som inte rört andra figurer sedan Hedenhös dagar och liksom i zen slungar eldklot på eldklot. Även Rashid är ilsnabb och underhållande, och påminner mig lite om Guy i tempo och rörelser. Vill även nämna nykomlingen Fang, bara för att, eftersom han är så oerhört makaber. En defensivt stark lirare som på förhand kritiserats för att kännas mer som en SNK-figur, alternativt Dark Stalkers, än någon hemmahörande i Street Fighter. Hur det nu är med den saken kan man såklart diskutera, men han låter märkligt, beter sig ännu märkligare och har seriens sannolikt märkligaste arsenal av attacker. För den som inte mött honom tidigare är det fullkomligt omöjligt att veta vad som komma skall. Med sina kraftiga giftattacker tvingar han motståndarna att attackera snabbt eftersom de annars dör av förgiftning.

Street Fighter V är renoverat i övrigt med och överallt har det ändrats, skruvats och fixats. De som är van att bara spela med hårda attacker lär får lite tuffare att göra just det eftersom de tycks ha en lite långsammare startsträcka. På det viset uppmuntras vi som spelare att faktiskt göra de snabbare lösa och medelhårda attackerna.

Street Fighter V
Liksom i föregångaren visar Critical Arts-attacker i långa specialdesignade mellansekvenser.

För att försöka summera Street Fighter V, så är det en blandad kompott av känslor. Det känns liksom lite ofärdigt och hade gärna fått släppas med någon figur till, ett singleplayerläge och en snyggare, mer genomtänkt och polead presentation. Det är verkligen inte det där massiva klivet jag nog hade hoppats på och visst borde det ha varit snyggare, men det är ändå halvt omöjligt att lägga ifrån sig handkontrollen. Fightingen som sådan är fortfarande lika bra.

Ingen kan ta ifrån Capcom att de sitter på en väldigt stabil grund, och det känns nästan som att de nu släppt något att bygga vidare på i framtiden snarare än ett perfekt spel. I höst när ensemblen och singleplayer byggts ut ordentligt, patcharna har kommit och communityt är riktigt levande - finns riktig toppspelspotential. Men som det är just nu känns det inte som det omedelbara mästerverk Street Fighter IV och flera av föregångarna trots allt var.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Klockrena nya figurer, suverän spelkontroll, genomtänkta spelmässiga nyheter, härlig design, bra musik, stödjer PS3-joystickar
-
För få figurer, ogenomtänkta menyer, saknar singleplayer, tekniskt primitiv grafik

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag är ingen storslagen fighting-kung. Jag är ingen expert, har aldrig vunnit några turneringar, aldrig spelat på särskilt hög nivå (jag klår ändå Mäki, men det gör även en mycket gammal tant). Vad jag däremot är, är en otroligt passionerad Street Fighter-fanboy. Jag dyrkar spelserien, älskar tvåan, trean, fyran och favoriserar Alpha 2 och Alpha 3-titlarma och har längtat något kopiöst efter Street Fighter V.

För min del är detta dock årets hittills fetaste besvikelse. Grafiken är hutlöst medioker, tempot känns segt (som att jag slåss under vatten) och de nya figurerna är tråkiga. Tillkommer gör klen presentation, värdelöst singleplayer-läge och tre gånger så långa laddningstider som i Mortal Kombat X. Spelsystemet är fortfarande bra, jag gillar musiken och att de skiljt Ken och Ryu åt mer både spel- och utseendemässigt. Jag gillar hur färgstarkt det är, hur japanskt det fortfarande känns och hur enkelt det varit att dominera Jonas Mäki i stort sett varenda rond. I övrigt är detta dessvärre rätt mediokert. Capcom kan bättre... 6/10
Detta är en annons: