Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Far Cry Primal

Majestätiska mammutar, värmande lägereldar och grottmålningar. Jerry har begett sig till stenåldern för att smaka på naturlivet i Ubisofts sandlåda...

Detta är en annons:

Jag smyger. Pilen är inte ens dragen, för jag vet att det vore lönlöst. Att ha bågen framme ger mig bara en illusion av säkerhet. Framför mig på slätten som jag måste ta mig förbi, vandrar en hord av mammutar. De är fullständigt enorma och mina pilar skulle göra ungefär lika mycket skada som ett myggbett. Det vet jag efter att ha gjort det idiotiska valet att ge mig in i en kamp med dessa bjässar tidigare, bara för att mista livet på några sekunder. Så jag smyger...

Detta är en annons:

Precis i inledningen av Far Cry Primal, syns bara ett årtal: 2016. Så börjar siffran sjunka, samtidigt som ljudet av olika tidsepoker ekar. 1900-talets trafikerade vägar och bullrande industrier blir till 1800-talets ånglok, vidare till 1700-talets jublande revolutioner och så vidare. Siffran stannar slutligen på 10 000 före Kristus och under denna enkla inledning har spelets premiss sammanfattats utan att en enda mellansekvens har visats. Stilrent, effektivt och ett perfekt sätt för att ta mig tillbaka till dåtiden. Till stenåldern.

Far Cry Primal
Det finns inget flerspelarläge i Far Cry Primal, men det gör faktiskt inget eftersom kampanjen och den innehållsrika världen är engagerande nog. Bra prioriterat, tycker jag!

Jag heter Takkar och befinner mig drygt tolvtusen år bakåt i tiden. Här är päls en livsviktig nödvändighet snarare än ett plagg för piffiga rikemanstanter i Stockholms snobbkvarter, pilbågen är ett toppmodernt vapen och att födas som människa är inte alls den jackpot det är idag. Toppen av näringskedjan? Glöm det! Jag är lika mycket byte som jag är jägare, vilket blir tydligt när jag med nöd och näppe kommer undan den sabeltandade tiger som tar död på resten av mitt kompani.

Om du har lirat Far Cry-spelen tidigare kommer du genast att känna igen spelmekaniken, men eftersom Primal ändå bjuder på en helt ny typ av miljö och utrustning, och senare även möjligheten att tämja djur, så låter jag ändå hint-systemet vara på. Spelet förklarar grunderna på ett smidigt sätt och det känns busenkelt att sätta sig in i jaktsystemet, där jag när som helst kan använda Hunting Vision för att lättare få syn på potentiella byten.

Far Cry Primal
Pilbåge, klubba och spjut är de tre grundvapnen i spelet. Totalt finns 24 olika krigsredskap i Primal, vilket kanske kan tyckas vara snålt efter att ha lirat tidigare Far Cry-spel som är proppade med moderna puffror. Jag känner dock inget behov av några fler vapen. Kvalitet före kvantitet, och allt det där.

Jag blir uppmanad att leta material till en pilbåge, som jag snart snickrar ihop för att kunna gå ut på jakt. Med Hunting Vision på, får jag snart syn på en ren. Jag sätter mig på huk, spänner bågen och lyckas med konststycket att träffa bytet rakt i låret, trots det nästan överdrivet välsmorda autosiktet (givetvis går det att stänga av "fusksiktet", om man vill ha mer utmaning). Renen skuttar förskräckt iväg med pilen utstickande ur benet och tack vare jaktseendet kan jag följa efter den i blodspåret som uppstår. När jag sedan skjuter den blivande födan med ännu en pil, blir jag hänförd när renen försöker rymma på nytt, bara för att strax därpå segna ihop och dö. Och detta är bara ett smakprov på hur avancerat och verklighetstroget djurlivet ska visa sig vara i Far Cry Primal.

Efter den briljanta inledningen möter jag strax Sayla, en karismatisk kvinna som blir min första allierade i det massiva landet Oros. Tillsammans sätter vi upp ett läger längst till väst på kartan, varpå jag snart får i uppdrag att samla hit fler människor. Vi är Wenja, en spridd grupp människor i det massiva landet Oros och jag förstår redan nu att det är upp till mig att återigen bli härskare. Ruskorickarna Udam och Izila är de andra två grupperna, som inledningsvis är de klart starkare stammarna i Oros.

Far Cry Primal
Djuren beter sig oerhört realistiskt i Far Cry Primal. Att smyga runt i vildmarken och bara spana in hur de olika arterna beter sig mot varandra, är lika förtrollande som att faktiskt jaga dem.

Jag känner mig genast manad att leta rätt på fler Wenja-folk, för vem vill inte vara envåldshärskare av Oros? Ruva på de finaste spjuten och ha den bästa sammanhållningen runt lägerelden, där invånarna samlar material och jagar byten varje dag, medan jag själv blir höjd till skyarna för mina närmast gudalika egenskaper (dessa visar sig senare). Men först och främst är det jag och Sayla i en fattigmansgrotta, med storhetsvansinne och ambitiösa drömmar om att ta makten i landet.

Jag köper rubbet och ger mig ivrigt iväg för att hämta hem de specifika personer som tillhört Wenja, men som nu befinner sig på villovägar. En snabb titt på kartan ger mig kalla kårar: Oros är enormt. Den pyttelilla del som jag hittills har utforskat, som därmed har blivit upplyst på kartan, är knappt en droppe i havet. Men vad gör det? Den uråldriga miljö som målas upp när jag kliver utanför lägret, är en häpnadsväckande och otroligt inbjudande syn.

Far Cry Primal
Under nattetid dyker fler faror upp runtom i Oros, då de värsta rovdjuren är ute för att jaga mat. Eld är ofta ett bra sätt för att skrämma bort hungriga bestar som vill snaska på Takkar.

Dunia 2-motorn visar ännu en gång prov på ren briljans när det gäller Playstation 4-versionen av spelet (vilket är den enda version vi fått möjlighet att testa), då jag aldrig upplever någon försämrad bilduppdatering trots allt det prestandaslukande som händer i Far Cry Primal. Visserligen finns inga gigantiska explosioner eller kulsprutor såsom i Far Cry 4, men det rika djurlivet och de storslagna vyerna får mig ändå att gapa i förundran. Andra konsolspel skulle ha svårt att hålla sig till stabila 30 bilder per sekund, och samtidigt bjussa på såhär tjusig grafik.

Atmosfären när jag vandrar omkring, är genomgående fantastisk. Färgpaletten under dagen är lika orange i Far Cry Primal, som den är grön i The Matrix. Det orangea passar dock tidsåldern och ger spelet en härlig, varm lyster som får mig att vilja utforska varenda vrå av kartan. Inte minst eftersom den är proppfull av oupptäckta frågetecken, grottor, jaktmarker och fiendeläger. Typiskt Ubisoft-plotter med andra ord, men inget jag stör mig på. Istället väcks min nyfikenhet kring alla de platser som jag ännu inte har besökt.

Far Cry Primal
Om jag beger mig norrut, har jag bara några minuter på mig innan kylan tar död på mig. Då måste jag hitta en lägereld för att få upp värmen, eller se till att sy ihop vinterkläder som ger mig fullt skydd mot kylan.

Som vanligt när det gäller sandlådor av detta slag, blir jag snabbt distraherad. Jag stöter snart på ett läger som är fullt av fiender, varpå jag skjuter upp det där med att bli envåldshärskare för att istället pröva på lite hederligt vardagskrigande. Med dödlig precision får jag in en rad underbara headshots. När alla är döda tänder jag eld på en pil, skjuter in den i det stora bål som finns i mitten av lägret och belönas med en kort mellansekvens som talar om att det här är mitt läger nu. Fast travel är därmed upplåst på denna plats och nästa gång jag vill ta mig längre ut på kartan kan jag alltid skippa den första vandringsbiten och istället ta mig direkt hit. Skönt!

Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Detta är en annons: