Crazy Taxi

Det är ett tag sedan Crazy Taxi släpptes för Dreamcast, men det är fortfarande lika kul att i hysteriskt tempo köra stressade kunder dit de ska till urskön musik av bland annat Offspring. Nu släpps spelet, som första Segaspel för en annan stationär konsol än en Segakonsol, till Playstation 2 och senare även Gamecube. Det är Acclaims Cheltenham-studio som stått för konverteringen av Segas underbara taxispel.

Crazy Taxi, för de som inte spelat det på arkad eller Dreamcast, handlar alltså om att köra taxi. Och det fort! Plocka upp en kund och kör honom dit han ska, utan att ta minsta hänsyn till fotgängare, medtrafikanter, uteserveringar och annat. Bara att köra på med andra ord. Detta kan låta meningslöst och enformigt, men är förvånansvärt kul. Precis som i Dreamcast-versionen finns två städer att tillgå samt lite övningar.

Jag behöver knappt starta upp spelet förrän jag får onda aningar om att saker och ting inte står rätt till med denna konvertering. Introskärmar är lågupplösta, billiga effekter bildar logos och ljudet är lite burkigt. Det är inte utan viss fruktan som jag väljer med en chaffis och ger mig ut för att ragga kunder. Det burkiga ljudet försvinner inte heller när jag börjar spela.

Med en aningen inexakt kontroll så börjar ratta min bil mot den första kunden och ser till min förfäran förvånansvärt mycket popup-effekter längre fram i bilden. Noterar även något försämrade texturer på min bil samt väldigt pastelliga färger gentemot Dreamcast-versionen samt att bilen börjar hoppa när jag kör upp och stannar på en trottoarkant. Bittert inser jag att någon hos Acclaim inte har gjort sitt jobb med denna konvertering. Som kronan på verket är detta dessutom en rätt sopig PAL-konvertering som går märkbart långsammare än originalet, ett problem kubägarna dock slipper om de väljer 60Hz.

Crazy Taxi är vettlöst stressigt. Spelar man dess arkadläge så måste man hela tiden plocka upp nya kunder och under stor tidspress ta sig mot sitt mål. Det blir snabbt alldeles hysteriskt vilket leder till att man genar över cafeterior, genom varuhus och uppför trappor för att ändå finna sin passagerare missnöjd och därmed gå miste om fin dricks. Ett storpack valium för att hålla nerverna i schack när tidspressen blir för stor är att rekommendera.

Att spela Crazy Taxi hemma känns verkligen som att ha tillgång till ett riktigt arkadspel. Det är roligt, lättspelat samt intensivt. Trots ett gäng missar från Acclaim så kan man inte ha tråkigt i sällskap med Crazy Taxi. Sitter man sedan och tävlar med ett gäng polare så kan man lätt slå ihjäl ett par timmar framför tv-apparaten i jakten på det optimala resultatet. Det ska dock medges att har man för avsikt att spela ensam så finns det mer långlivade spel att tillgå, för Crazy Taxi tenderar att bli en smula långrandigt sedan man hört spelets fyra låtar 500 gånger och spelat varje bana minst 100 gånger.

Har du möjlighet att spela Dreamcastversionen av Crazy Taxi eller Crazy Taxi 3 till Xbox, finns ingen anledning i världen att ens titta efter denna version. Något sämre på i princip alla punkter. Har du däremot bara en PS2 eller Gamecube så är det kanske ett spel du nog bör hyra i första hand. För det är fortfarande ett roligt och innovativt spel med bra musik och frenetisk action! Men denna dåliga konvertering lyckas nästan helt sänka ett i grunden vansinnigt roligt spel.