The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay

Det finns ett par olika typer av män. Det finns de som badar bubbelbad och smörjer in sig med exotiska oljor. Det finns de som vid 35 års ålder skiljer sig, köper läderbyxor, piercar sig i tungan och köper motorcykel. Och sen finns det män som Riddick. Män som med glädje sliter av dina armar och slår dig med dem, män som obarmhärtigt misshandlar folk till döds, män som säkert är mjuka och gosiga innerst inne. Eller inte.

Tyvärr så kom jag och Riddick inte så bra överens i början. Det tog nämligen ett par veckor att överhuvudtaget få igång det på min dator. Efter flera ominstallationer, uppgraderingar av drivrutiner, samt ett onödigt byte av grafikkort så satt jag ändå där som ett fån. Jag hade testat allt som supportmänniskorna hade föreslagit men utan att åstadkomma mer än att få huvudvärk och allvarlig klåda på grund av frustration. Men så till sist kom ett förslag som jag ännu inte testat, och vips så funkade det. Dessa problem som kan uppstå med PC-spel är ju definitivt en av nackdelarna i jämförelse med konsolversioner, men som plåster på såren får man ju oftast ett mycket snyggare spel och i actionspelsfall så får man ibland och en mer intuitiv kontroll.

Och så är även fallet med The Chronicles of Riddick. Grafiken är magnifik och tekniken har väl anpassats till vad en PC klarar idag. Texturerna är mer högupplösta, normal mapping-systemet ser ännu bättre ut och karaktärerna känns mer detaljerade tack vare att texturerna inte är komprimerade i PC-spelet. Kontrollen är även den fruktansvärt bra och har klarat konverteringsarbetet med bravur. När man slåss är det extremt smart upplagt där man slår genom att klicka på vänster musknapp och blockar via klick på höger musknapp. Kan inte bli enklare och aldrig blir något moment sämre på grund av kontrollen, och det tackar vi för. Annars är sig likt från Xbox-versionen men där finns ett par undantag och ett par extragrejer som gör det väl värt att spela spelet igen på PC. Det första avslöjas i titeln på boxen; Developer’s Cut. En hel del extramaterial har lagts till och en kommentarfunktion som kan låsas upp där utvecklarna själva berättar om hur de tänkte under utvecklingen och man får reda på mycket detaljer som är både kul och intressant. Det gör det väl värt ett nytt spelköp för anhängare som vill veta mer om hur våra svenska hjältar tänkte.

Den andra nyheten är en extranivåer där man bland annat tar kontrollen över "riot armor", ni vet de stora robotgångarna som mer än gärna spyr bly över vår hjälte om han upptäcks på fel ställe. Riktigt ösigt och ger ett trevligt avbräck från smygandet en stund och ger Xbox-spelarna ännu en anledning att införskaffa PC-versionen. Men har man inte spelat Xbox-versionen så ska jag nu förklara vad det är man har gått miste om. Följ med till Butcher Bay.

Efter en snygg och stämningsfull introduktion leds Riddick till sitt nya hem. Hotellet heter Butcher Bay och hyser många trevliga personer som jag tänkte säkert mer än gärna välkomnar Riddick med kramar och varma ord. Fast så blir det inte riktigt. Invånarna i Butcher Bay visar sig vara slynglar, mördare, bedragare, knarkare och de flesta vill inte alls ge Riddick en kram utan hellre sticka något vasst i hans skrev. Riddick är alltså inte särskilt populär bland varken plitar eller medfångar, vilket man snabbt får erfara, och det är också här som man upptäcker den smått geniala kontrollen. Vid konsolkonverteringar så räds ju många att kontrollen blir lidande och tokigt förvrängd. Så är definitivt inte fallet med Chronicles of Riddick där slagsmålsbiten är otroligt lätt och smidig; vänster musknapp för att slå, höger för att blocka. Lätt som en pannkaka och grymt underhållande. Lika lätt är det att smyga, springa, skjuta och allt annat man tar sig för vilket gör att mitt Riddickande blir otroligt roligt och väldigt lätt att komma in i. Snabbt lämnar mitt bubbelbadande jag och går jag in i rollen som världens hårdaste hårding, efter Walker Texas Ranger såklart.

Handlingen är ganska simpel och har faktiskt inget med filmens handling att göra. Den tar vid ett par år innan och är, trots sin enkelhet, ganska engagerande. Riddick ska helt enkelt (fast inte så enkelt) fly Butcher Bay, vilket kanske förklarar undertiteln "Escape from Butcher Bay", och han ska helst göra det utan att bli ihjälslagen. Handlingen görs levande tack vare Vin Diesels raspiga, hesa röst som sänder ilningar av förtjusning längst min rygg och hade jag inte varit gift hade jag suttit på ett plan till USA med mål att vinna Vin Diesels hjärta. Han porträtterar Riddick extremt väl och Starbreeze låter dig verkligen leva ut rollen som total antihjälte med allvarliga aggressionsproblem och noll spärrar. Det är härligt, för det görs på ett mycket bra sätt utan överdrivet grymma handlingar mot oskyldiga. Ingen är oskyldig i Butcher Bay. Ingen. Fast i och för sig så kan man undra lite för vissa av fångarna känns lite mesiga och platsar inte riktigt in i ett så välkänt och säkert fängelse. Och att man inte genast placerade Riddick i de avdelningarna med extrem säkerhet är lite underligt, men jag ska inte gnälla. Handlingen fungerar bra och får mig till och med att bli sugen på att se filmen med samma namn, trots att jag innerst inne vet att jag nog inte ska förvänta mig en superfilm av högsta kvalitet. Och då blir paradoxen av mina första skrivuppdrag för Gamereactor total. Fight Club, en välrenommerad superfilm, blir uselt fightingspel som verkligen inte får mig att vilja se filmen medan Chronicles of Riddick, mindre välrenommerad actionfilm, blir ett superspel som får mig att skutta till videobutiken. Tala om märkligt, men från och med nu så kommer i alla fall jag inte att rynka på näsan åt en filmlicenstitel, i alla fall inte om Starbreeze står bakom rodret.

För The Chronicles of Riddick är mycket underhållande och får klassas som ett av de bästa spelen år 2004. En perfekt blandning av smygande och action som mixas ihop med extremt bra röstskådespeleri av bland andra Vin Diesel och ljudspår som verkligen väver in allt i ett ensemble av njutning. Grafiken är toppen och allting flyter på bra på min maskin, när jag väl fick igång det, trots att den har något år på nacken. Den enda egentliga nackdelen är smärre back-tracking, lite väl många laddningspunkter och att spelet kan bli lite enformigt efter ett tag. Man slutar dock inte att förundras och tvekar definitivt inte att spela det i många timmar i sträck. Vin Diesel gör verkligen att man rycks med och trots min skepsis mot skalliga män (fördömde Kojak!) så kan jag inte göra annat än att tycka om Vin Diesel. Han är perfekt i rollen som benhård mördare och utan hans röst hade spelet inte varit alls lika bra. Som det är nu är det en superb kompott av äventyrlig action, njutningsfullt för både öra och öga, som kommer hålla dig sysselsatt ett tag framöver. Leve Riddick, leve Vin Diesel och leve svensk utvecklaranda!