Det har gått ett år nu, sedan jag nästintill nötte sönder högertummen av oavbrutna tryck på Try Again-knappen i Playstation Network-höjdaren Joe Danger. Det var en spelkaramell, färgglad och mumsig, som drog ned mig ett slags virtuellt sockerberoende.
Många kallade Hello Games spel för ett 2000-talets Excite Bike, och även om jämförelsen är rätt slående finns här spår av mycket annat. Trials HD, Sonic the Hedgehog och Tony Hawk-spelens anda är alla påtagliga när man ger sig på motorcykelbanornas ramper, turborutor och hajbassänger.
I grunden är Xbox Live Arcade-varianten samma upplevelse som den till Playstation 3. Joe Danger ger sig på kortare banor där han kan boosta sig fram, hoppa fånigt många meter ovanför markytan, göra vansinniga trick, samla symboler och bokstäver som stavar D-A-N-G-E-R. I slutet av banorna delas en poäng ut, och ju mer avancerade stunts du fått till, desto högre blir totalsumman. Specifika delmål delas ut innan banorna, och du kan försöka dig på ett eller flera av dessa, för att inkassera mynt som sedan kan användas till att låsa upp fler banor.
Det sköna med det här upplägget är de många olika sätten man kan välja att angripa banorna på. Du kan försöka komma i mål som snabbt som möjligt, få en hundraprocentig combo eller knäcka dina kompisars rekord och förvånas över astronomiska poäng på spelets leaderboards. Det finns ett splitscreen-läge, men för mig är Joe Danger: Special Edition inte ett multiplayer-spel. Detta är en titel som ska spelas ensam, om och om igen, tills perfektion uppnås. Att det går så snabbt att starta om banorna är för övrigt en liten, men avgörande detalj till varför den typen av envishet uppstår.
Allt är som vi minns det, alltså. Special Edition är dock ett bättre spel än PSN-versionen, tack vare en extra omgång med ettans sandpapper. Laddningstiderna är kortare, grafiken aningen vassare och, ja, att få använda Xbox 360-kontrollen i stället för Dualshock känns enligt mig bättre. Dessutom är det juliga gratis-DLC-paketet med fyrhjulingen Quadbike riktigt festligt. Denna kärra är märkvärt snabbare, men studsar också omkring riktigt förrädiskt, vilket gör att varje bana måste läras in igen. Hello Games har jämfört Quadbiken med när man låser upp Luigi i Super Mario Galaxy, och det är en träffande jämförelse.
Än viktigare än teknisk puts är nya spellägen, och såna finns det också i Joe Danger: Special Edition. Laboratoriet, exempelvis, är ett riktigt lyckat tillskott. I kortare och grafiskt mer avskalade banor testas dina skrevraket-skills ordentligt och här gäller det mer att bli bra på specifika delar av trickkörandet än att samla ihop en fet totalpoäng. Labbet har stulit ännu mer tid för mig och är ett perfekt extraläge för den som redan har ett års av Joe Danger-kunskap i ryggen.
Det finns även på vissa banor en ny typ av utmärkelser att inkassera för proffsspelaren, Special Edition-medaljerna. Dessa delas ut till de som lyckas med precis alla delmål på en bana, utan att klanta till det en enda gång. Detta är också något som kommer att hålla mig, och säkerligen många andra, sysselsatt länge.
Här finns några minus, som att man inte kan spara filmer med sina perfekta åk, och att det bara går att ladda ned banor från folk på ens vänlista. Men jag kan inget annat göra än att återigen rekommendera Joe Danger: Special Edition till alla Evil Knievel-wannabes där ute, oavsett om du testat spelet tidigare eller ej. Detta är ett lyckopiller du lär vilja ta flera doser av.